cockeyedcharlie

idag (söndag) gick äckligt snabbt, jag tror det beror på gårdagens bravader.. vaknade sent och har inte orkat göra mycket mer än att sitta vid datorn och spela betafuckingpet (jag fattar inte vad det är men jag vinner typ bara var fjärde match, förut var jag kung! whats going on?) igår ialf, hade pappa 50års shindig och jag fick såklart vara med och festa/hjälpa till. det var nice, pappa var glad hela tiden och gästerna trivdes i partytältet. efter mycket spring satt jag och anna och bara kollade på folket som dansade på altanen. när jag var liten skämdes jag över dem, jag sprang och gömde mig någonstans där musiken var som tystast, men nu tittar jag gärna på och ler. det är kvalitetsunderhållning liksom, att se 30-70+ åringar dansa till 80tals hits och shakira. jag ska också skämma ut ungarna sådär när jag blir äldre (gammal) cant wait! När jag och anna visade några hälsningsvideos + höll ett tal blev några tårögda, bland annat daddy. det var fint och jag skulle egentligen också gråtit ifall jag verkligen levt mig in i stunden, men jag ville inte. 50 är liksom för mycket för mig att fatta, jag vill inte att pappa ska bli äldre för jag vet vad som händer med åldern. och som vanligt hatar jag förändringar som sker mot min vilja. jag kommer nog aldrig komma över min åldersnoja, det vore bättre ifall vi inte höll reda på tiden. bara levde i den.

Hur kan en dövstum och en blind kommunicera? Det är en tanke som förekommer rätt så ofta i min hjärna och jag har aldrig tänkt på det tillräckligt länge för att komma på ett svar, förrens nu. En apparat! ahh så modernt och självklart att en apparat skulle lösa allas problem. De skulle behöva en apparat som både kan visa och höras. Den dövstumme skriver det han vill säga och orden kommer ut i en dataröst, medan den blinde pratar in i apparaten och orden visas på en skärm. jag är inte säker på varför jag funderar ut lösningar till personer som jag hittat på, men jag orkar inte vara vettig. dessutom intresserar detta mig, kommunikation och sinnen. jag brukar tänka på hur mycket upplevelser man missar ifall man förlorat ett sinne, vilket sinne som egentligen är värst att inte ha och hur man förklarar för folk som förlorat ett sinne, hur saker ser ut, känns, luktar, låter eller smakar. Allt sånt är ju nästintill oförklarligt. jag kan aldrig berätta för en som varit blind i hela sitt liv hur färgen röd ser ut, jag kan bara berätta vad jag själv känner när jag ser den. Jag kan inte säga hur ett d-ackord på gitarr låter utan att själv försöka härma ljudet. Salt är liksom salt, vad ska det annars vara? det finns inget synonym. Det är frustrerande att ord inte räcker till, varför finns det inte fler ord? När bestämde man sig för att "nepp'eh, nu räcker det, nu är ordboken full"? Jag kanske borde ta tag i det hela och skapa en ordbok som endast innehåller ord som beskriver, förklarar och kopplar ihop sinnenas uppfattningar. t ex, för att förklara ett "oooh" i en låt till en döv borde man skriva ordet först alltså oooh, och sedan kanske man kan stryka personen över armen med ett finger i samma takt som ooohet spelas i. does this make sense? fast det blir jävligt svårt att förklara färger för den blinda, kan blinda ens se färger och fatta att de är färger? ehh. man kan säkert få folk att känna det man själv känner när man ser färgen, men jag menar, man kan aldrig med säkerhet veta att personerna verkligen ser rätt färg i huvudet. Fast att känna kanske räcker, färgerna i sig kanske inte spelar lika stor roll som känslorna de framkallar. ifall jag skulle försöka förklara färger skulle jag på olika sätt utsätta den blinda för något. T ex: mörkblått = Jag blåser personen i ansiktet. Ljusgrått = Jag tvångsmatar personen med torrt bröd. Rosa = Jag smeker personen med en fjäder över munnen. Brandgult = Den blinda får stå och blunda mot solen när den lyser som starkast. ETCETERA.
Smak är egentligen inte så svårt att förstå ifall man har luktsinnet kvar, mycket smakar ju som det luktar så, ye.. men känsel då? någon som inte kan känna något som vidrör ens kropp.. det finns för det första så många saker som känns, och också så många platser att känna sakerna på. alltså en nål mot fingret är en grej men ett nyp mot magen är något helt annat. Alla de andra sinnena skulle nog krävas för att göra sig förstådd. Att förklara att eld bränns och gör ont kräver att man visar en stor eldsvåda och sedan brännskadade personers hud. Bomullstussar känns som långsamma viskningar i örat och en örfil påminner om rutten mentol.
Ifall jag var tvungen att förlora ett sinne skulle jag nog sagt ajöss till lukten. Jag älskar att se vackra ansikten, jag klarar mig inte utan musik, auberginsallad är best ever och vad skulle det bli av mig ifall jag aldrig mer kunde känna en kyss mot min kropp? lukten blir ett ganska självklart val, och det enda jag egentligen skulle saknat är kroppslukt blandat med parfym... Men nu har jag gått för långt, det var inte meningen att spåra ut såhär men jag kan inte hjälpa det. im sick i need help, someone please call 112! aah, jesus.

chips and cheese.

Grymmast i senaste hero avsnittet: Peter (åh peter) får en glasskärva i huvudet och är död ett tag innan cheerleadern tar ut den, han håller det blodiga glaset i handen och säger:
"- What do you do with something that killed you?" Hans bror svarar:
"- You can put it underneat your pillow."
Och jag älskar att malcolm mcdowell spelar den stora maffiabossen.

in other news, jag har ont i huvudet. inte vanlig huvudvärk utan en smärta som spänner sig runt halva hjärnan. jag dricker vatten och röker för att kurera mig men so far no go. Ibland får jag för mig att jag har tumörer och fantiserar ihop min sista tid på sjukhuset. ibland ser det roligt ut och jag ränner runt med cancersjuka patienter genom korridorerna medan läkare springer efter oss med sprutor i handen, men oftast är det lika vardagligt som allting annat. man vänjer sig vid sjukhusmaten och väntar på sin tid. jag tror inte på allvar att huvudsmärtan jag har är en tumör, men så många gånger som jag haft fel skulle det inte förvåna mig. hursomhelst så är jag avis på peter. Han får leva med att veta hur det känns att dö.

okey lads de tre bästa låtarna just nu, ikväll och inatt, kanske imorgon också beroende på mitt humör, är som följer:
Dolly Parton - Jolene
Destinys Child - Emotion
Tina Turner - Private Dancer
Endast ladies alltså, det är typ första gången, nåväl. Jag är inte deras största fan men just nu kan jag inte hjälpa det. come on liksom:

Jag kom hem idag, for better or worse eh. men innan jag berättar om det otroligt grymma livet jag levt i glasgow i en vecka vill jag berätta en liten historia. Berättelsen om hur Irina lyckades, mot alla odds, att ta sig hem igen.
Imorse var en av de stressigaste och mest nervösa mornar jag haft, det såg ut som att jag skulle missa planet hela tiden men saker och ting löste sig bättre än ever. tåget från glasgow till flygplatsen skulle ta en timma så jag var tvungen att vakna halv åtta. Tre timmars sömn och ångest över att åka, men jag lyckades ta mig upp och kom iväg efter en timma. issa och jag promenerade till centralstationen och en bit därifrån frågar hon: Ey när skulle ditt tåg gå? 8:48 svarar jag och hon tar upp mobilen. Siffrorna såg ut som skämt, klockan var exakt 8:48 och issa säger med ett allvarligt och nervöst leende "Irre, du kommer missa tåget, heh.." Vi kutar till stationen och som tur är så står det kvar på perrongen, konduktören var visst också seg imorse. Issa frågar en tågarbetare om det är rätt tåg han säger yes, jag går på, fortfarande andfådd och skakig, och säger hejdå till issa. konduktören kommer joggandes in och vi frågar honom också för säkerhetsskull ifall tåget åker till flygplatsen. Han säger jo, men att den åker runt en massa annat först och att det tar lång tid, att det går ett annat tåg klockan nio som åker direkt till flygplatsen. Are you sure frågar jag och känner hur tiden rinner iväg. Han säger ja visst visst och jag går blåögt av tågfan. Han åker iväg och issa och jag försöker läsa på tidtabellen om det där mystiska 9 o'clock tåget, vi hittar det ingenstans så vi går fram till tågarbetarna igen och frågar efter ayrtåget. De svarar att vafan, det var ju det som precis åkte, varför gick jag av?! Vi förklarar situationen och de försäkrar mig om att det inte finns något 9 tåg. Jag känner hur mina tarmar vrider sig av förtvivlan och vänder mig mot issa. "Jävla fittfanskap nu missar jag ju flyghelvetet vad i helvete tänkte konduktörjäveln på jag ska döda honom!" Jag svor på svenska för att inte skrämma skottarna, men de är så otroligt hjälpsamma att de fixar fram en gratis och privat taxi för mig. Så, där står vi på perrongen och väntar på en snubbe som ska ta mig till flygplatsen, det går ca tio minuter och jag känner hur nervositeten stiger, tänk om taxifan inte kommer?! Issa försöker lugna mig men min kropp har blivit utsatt för så mycket panik redan att jag inte kan vara lugn. En silvrig bil stannar framför oss och killen drar ner rutan: Airport? Hallelujah! tänker jag och andas ut. Killen hjälper mig med bagaget och jag tar mitt sista farväl av Issa. Innan vi kommer ut ur centralstationen på gatorna säger killen skämtsamt: "I like racing", och lägger gasen i botten. Jag spänner säkerhetsbältet och skrattar nervöst. Han hinner åka på röttljus några gånger och förklarar att de inte funkar innan vi kommer ut ur stan och på den mer lugna "motorvägen". Killen är hur schysst som helst och väldigt pratsam. Vi diskuterade sport och droger, kriminalitet och det löjliga straffsystemet som både sverige och skottland lider av, om utbildning och om taxis. Då och då tänkte jag lite nervöst att fan han är nästan lite för charmig, vart är det han tar mig egentligen? Men efter 40 minuters nice sällskap så är vi framme, han hjälper mig med väskan och vi tar förväl av varandra. Jag checkar in och blir stoppad vid den där röntgenmaskinen. En skotte frågar snällt om han får titta i min väska och vafan ska jag säga, visst, kolla igenom mina panties och t-shirts man! Han tittar lite suspekt på min parfym, deo och hårspray men bestämmer sig för att bara beslagta det sistnämnda. jaja, det var ändå inte mycket kvar. Jag trallar vidare och går till en liten shop för att köpa en dryck för mina sista småslantar. Medan jag försöker bestämma mig för vad jag vill ha kollar jag på klockan och paniken slår min lever igen. 10.59 står det, och mitt flyg går 10.55. Hur kan detta vara möjligt tänker jag och slänger cola flaskan ifrån mig. Jag rusar till närmaste gate där folk står i kö och frågar ifall det är flyget till gbg. nej, det är flyget till london. Jag vill skrika. Hur många jävla gates finns det här anyway tänker jag och frågar snubben som jobbar där vart flyget till gbg är. Han säger ta det lugnt, det boardar inte förrän om ca 20 minuter, take a seat and take it easy. TAKE IT EASY?! tänker jag och vill knivskära honom men lyder hans råd istället. Jag sätter mig förvirrat ner och kollar på min mobil igen, sedan slår det mig, för helvete irina, min klocka går efter sverigetid, detta är skottlandtid vilket betyder - 1 timma. det är luuuuugnt. Jag köper colan och och tar en väldigt behövande cigg innan gbgflyget äntligen boardar. på vägen dit satt jag vid den högra vingen men nu tog jag den vänstra för lite omväxling. vi lyfter och allting är lugnt. Jag lämnar ett molningt och duggregnigt glasgow och åker upp över molnen för att bli bländad av härlig sol och bomullsvita moln. Det slår mig alltid hur fantastiskt allting ser ut där uppe, hur perfekt det är. Tjocka moln under mig som täcker marken, och en underbar himmel i tusen nyanser av blått. Jag lyssnar på sigur rós och känner mig äntligen till freds. Flighten går bra hela vägen fram tills de sista minutrarna. Vi börjar närma oss marken och jag lägger märke till att det kommer rök ur vingen. om mina tarmar kunde prata skulle de sagt inte nu igen precis innan de knöt ihop sig i magen. Jag tittar nervöst på röken, på marken, på röken, på marken. jag tänker ska det verkligen komma rök ur vingen, fan vi är ju så nära! planet börjar skaka och svänger än åt vänster än åt höger på ett sätt som får mig att tro att piloten är peshed (aspackad). tillslut slår hjulen mot marken och planet landar finfint. jag vill skratta hysteriskt men jag skulle förmodligen bara spytt ut den resterande nervositeten ifall jag öppnat käften. jag ställer mig vid ingången och tar en till väldigt avslappnande cigg i väntan på pappa, finally är jag hemma, safe and sound.
the end.


Men åh jag vill tillbaka! fan vad jag saknar glasgow, trots skiten som täcker de flesta gatorna och trots det mestadels tråkiga vädret. jag saknar allt. jag saknar att vakna upp på eftermiddagen med roliga minnen från natten innan och lunka runt i lägenheten med en egenrullad cigg i handen, att dricka baileys och spela Risk i Kelvingrove Park, hänga vid skatebanan och titta på förbryllad över hur duktiga alla är, jag saknar de störda skatekillarna Pete, Alan, Fergus och Ricky, jag saknar till och med den ca 15 minuter långa promenadvägen till Boardwise (skate/snowboardbutiken där issa jobbar), och jag saknar såklart Paul, Karen och Gee-man (gee-netalia, gee-string, eller vad han nu föredrog att vi kallade honom). The art school måste jag gå till igen för att ge mina ögon en överdos av vackra ansikten (aldrig har jag sett så många samlade på ett ställe förut) och jag måste verkligen äta Chips and Cheese igen. jag saknar fan allt, speciellt issa och kräz. Nu är jag verkligen glad över att de valde att flytta dit, jag förstår dem helt och hållet och ifall de inte kommer hem snart, så åker jag dit igen så fort jag kan. fan, är jag verkligen hemma?


(liten tidbit story: något av det roligaste var inatt efter art school, issa och jag var lite halvfulla och sega, vi lade oss nästan direkt efter att ha ätit fyllekäk, men paul och kräz hade andra planer. de satt och tog poppers och fnissade som småbarn, fulla som as och fnissiga, roligt för dem men lite störande för oss andra som ville sova. jag tröttnade efter ett tag och ville ha ialf några timmars sömn så jag tog den lilla flaskan ifrån dem och hällde ut innehållet, sköljde och fyllde på med vatten istället, sedan lade jag den diskret på bordet igen. Issa visste allt och vi bestämde oss för att sova på madrassen och låta fylleungarna dela säng. efter ett tag ropar kräzie: More poppers! where are they man? Jag säger att jag lade flaskan på bordet, båda rusar upp och tar den. Issa och jag lyssnar på i mörkret och hör hur de sniffar och fnittrar, hur de blir "höga" på H2O. Kräz: Geez it!! Paul: Ride off! Kräz: ahaha, fucking fuck, it feels like my brain is pouring outta my nose man! Paul: yeeee man thats good. Jag och issa fick kramp av skratt. ah, placebo placebo.)

yaya, jag kommer börja böla om jag tänker mer på det här så this is it for now, bilder kommer upp i dagboken snart, men nu är det dags för lite futurama och criminal minds.
cheers!

cheers! och önska mig lycka till mina vänner, hejdå.

Tidigare idag höll jag på att bryta nacken av mig själv, det kändes så ialf. jag vet inte hur, men jag svängde hastigt med huvudet på något sätt och liksom kände hur det gjorde ont i kotorna, i halsen, som om den var på kanten till att brytas. det var inte som nackspärr, den där smärtan man brukar få när man typ vänder huvudet åt ett håll lite snabbt och som stannar kvar en stund, detta var ett slags ont på ett ställe innuti halsen, där saker helst inte ska gå av. hela grejen var jävligt skrämmande, jag har fortfarande inte återhämtat mig helt och kan känna smärtan när jag vänder huvudet åt höger. "olyckor händer så lätt"- uttrycket är värt att lägga på minnet för ingen går väl runt och tänker på sånt hela tiden egentligen? ingen tänker på hur fragila vi är, hur lätt det är för ben att brytas, ett litet knak och så är det kört, kommer aldrig mer tillbaka. det är sjukt hur enkelt vi kan göra varandra illa, med flit eller utan, shady gjorde mig nästan döv i ena örat en gång i skolan liksom, min syster var nära att kapa av mig ena fingret för längesen, jag har varit nära att göra åh så många pojkar sterila. det är sjukt.
När jag iakttar gamlingar, liksom riktigt gamla, sånadär med rulatorer som går 1 meter i minuten, blir jag fundersam. Jag kan förstå att man inte orkar anstränga kroppen så mycket när man har typ träningsvärk, men att konstant vara trög i kroppen, ha ont i den, tappa makten över den, det är förvirrande. Jag stör mig på det. att bli riktigt gammal, för gammal för att jobba, för gammal för att folk ska kräva att man gör saker, är ju det jag längtar efter. jag vill bara sitta i en park all day long och titta på mina barnbarn som leker i sanden, men det är så typiskt att jag inte ens kommer kunna göra det utan att ha ont eller bli besvärad på något sätt. Fast med min hälsa kanske jag förresten slipper komma till det stadiet. hoppas, hoppas inte?

I två dagar har jag lyssnat på Arcade Fires senaste skiva Neon Bible och jag kan nu göra det klart för er som bryr er att den är värd att höras. Totalt 11 spår, varav två tidigare demos/liveinspelningar som jag hört innan. En av dessa: Intervention, är den svagaste på hela skivan. Jag gillade den inte innan, jag gillar den inte nu heller trots att de lagt in en orgel och grejer. Den andra är No cars go, men jag måste erkänna att demoversionen var bättre. De tre bästa låtarna på skivan är som följer:
1. Ocean of noise
2. My boody is a cage
3. Neon Bible
Dessa tre tar hem priset mestadels på grund av sina melodier. De två sista minutrarna av Ocean of Noise är bäst på hela skivan, en brutalt härlig pianoslinga med trummor, gitarr, blås, kör, några instrument jag inte vet namnet på och sången, som passar så bra till alltihopa:
I'm gonna work it out
Cause time wont work it out
I'm gonna work it out
Cause time wont work it our for you
I'm gonna work it on out
My boody is a cage har också underbara toner, speciellt orgeln som påminner om tragedi och så sångarens vädjan om att bli frisläppt i slutet. Neon bibles dunk och korthet gör att man vill höra den igen och igen. De resterande låtarna är också bra men jag orkar inte förklara varför. köp den, ladda ner eller få den i present.


(En liten notis: tycka vad man vill om evanescense (jag tycker inget vidare om dem) men The last day är lika ljuvlig nu som för tre, fyra år sen, speciellt introt, jag är inte så mycket för det snabba elgitarr/trumslutet men nåväl, hennes röst är grym.)

"As someday it may happen that a victom must be found. I've got a little list. I've got a little list, of society offenders who might well be underground who would never be missed who would never be missed.
There is the pestulentual nucences who whrite for autographs, all people who have flabby hands and irritating laughs. All children who are up in dates and implore you with im platt. All people who are shaking hands shake hands like that. And all third persons who with unspoiling take thos who insist. They'd none of them be missed. They'd none of them be missed. There's the banjo seranader and the others of his race and the piano orginast I got him on the list. All people who eat pepermint and phomphit in your face, they would never be missed. They would never be missed And the Idiout who phraises with inthusiastic tone of centuries but this and every country but his own. And the lady from the provences who dress like a guy who doesn't cry and the singurly abnomily the girl who never kissed. I don't think she would be missed Im shure she wouldn't be missed. And that nice impriest that is rather rife the judicial hummerist I've got him on the list All funny fellows, commic men and clowns of private life. They'd none of them be missed. They'd none of them be missed. And uncompromising kind such as wachamacallit, thingmebob, and like wise, well-nevermind, and tut tut tut tut, and whatshisname, and you know who, but the task of filling up the blanks I rather leave up to you. But it really doesn't matter whom you place upon the list, for none of them be missed, none of them be missed."
- Zodiac Killer

För några dagar sen ringde stockholmspontus och sa att han skulle komma till gbg i veckan igen, han ville veta om jag skulle till tyskland och om inte ifall vi kunde ses. Jag förklarade att jag inte skulle med för att jag hade mycket plugg, men vi kanske kunde träffas ändå. Efter att jag lagt på luren mådde jag konstigt, jag ville inte tänka på det för jag vet vad som kommer näst. Påväg till skolan några timmar senare bestämde jag mig för att jag inte ville träffa honom nu. det kanske låter dumt och orättvist att avfärda någon bara sådär efter en "date", men jag går aldrig efter logik i såna situationer, hjärta före hjärna. Eftersom jag inte hade tillräckligt med pengar på mobilen skickade jag ett sms, men jag skulle nog gjort likadant även ifall kortet var laddat, det är svårt att få ut rätt ord ur munnen. Jag skrev förlåt och "hoppas du inte tar åt dig", men jag förklarade inte varför direkt, så en stund senare, när jag satt utanför skolan i solen och väntade på några klasskids att joina mig, ringde han och undrade vad det tagit åt mig. Hur ska jag kunna förklara för någon som jag inte tycker illa om, en snäll och omtänksam kille, att ifall jag tvingar mig själv till att träffa honom igen utan att egentligen vilja det, så kommer det sluta upp i avsmak och äckelkänslor. Jag försökte så gott jag kunde att förklara mig och han tyckte att jag blivit lite väl seriös, att jag liksom hade rusat i förväg istället för att bara ta det som det kommer. Men sånt funkar ju inte för mig, jag måste rusa, jag måste tänka över allt, jag måste veta vad jag vill, och jag vet oftast vad jag vill, redan efter en fjuttig date, det räcker. Så jag sa till honom att visst jag kanske gått i förväg, "men vad hade du själv tänkt dig skulle hända med oss, varför vill du träffa mig igen, om inte för att det kanske kommer leda till något?" Han hade förmodligen också tänkt som jag, men kommit fram till något annat, och visst det är väl orättvist, att det i slutändan bara är jag som bestämmer. Men jag känner mig hellre orättvis än äcklad. Vi har inte pratat sen dess och ibland tänker jag på honom, på om jag gjorde rätt, och varje gång kommer jag fram till samma sak. Jag ler över att jag fortfarande är ensam.

Tredje dagen och just som jag börjar vänja mig och älska det så bestämmer sig mina föräldrar för att åka hem en dag tidigare, inatt alltså. goddamn. det här skulle bli min sista natt och jag hade planerat att spendera den på altanen, igen, tills gryningen, men noe. champagneflaskan förblir oöppnad och imorgon är allt som vanligt. nå nå, tre dagar är inte så pjåkigt det heller och nu vet jag att jag kommer älska att bo själv i en lägenhet; om jag klarar av att bo i ett hus utan att känna ensamhet så klarar jag av en lägenhet också. I can't wait.

okey kids, so far so good. Jag väcktes imorse vid nio av min syster och fick titta på sömningt medan familjen packade ner det sista och äntligen for iväg. jag funderade starkt på att korka upp champagnen, men jag ska spara den till lite senare, kanske sista kvällen eller så. istället blev det chilenskt vin, nåväl. Hittills har jag solat och faktiskt lyckats läsa några kapitel om "the male gaze", jag har utövat både statisk och dynamisk träning (åh idrott B, how you ruined me): Statisk när jag gick med sex påsar fulla med colaflaskor och ölburkar, och dynamisk när jag pantade skiten, jag köpte ironiskt nog öl för pengarna. Sen har jag fixat en blandskiva också som jag snart sätter på och lagar mat till.
Nästa uppdatering om mitt liv som ensam hemma i gbg kommer på kvällen, kanske lika tråkig som denna, kanske med lite suspense.



1:53
Kort och koncis uppdatering: de senaste fyra timmarna har jag spenderat på min altan med musik, sång, cigg och diverse drycker. ibland fick jag för mig att jag såg någon/något i huset eller precis utanför och rös till, men det var inget. det verkar aldrig vara något.
godnatt

På morgonen åker mina föräldrar och min syster iväg till tyskland för att bo på ett mysigt hotell, äta fantastiskt god mat och shoppa i fyra dagar. Jag har valt att inte följa med den här gången för att a) Jag måste verkligen börja komma igång med b-uppsatsen och b) Ensam hemma i en stor villa is the shit. Jag ska (försöka) fördela tiden så att det blir lika mycket plugg som det blir avklädd husdans med lyriska moves till alldeles för hög musik. i'll try, men det kommer bli svårt. jag tror jag ändrar mig redan nu, 1/3 plugg, så är jag nöjd, kanske 1/4 ifall jag får ut mycket av bara en bok. 1/5 är ändå lugnt förresten. fan. det känns som att jag borde göra mycket hemma dessa fyra gyllene dagar, för det är inte ofta något sånt här händer. jag borde korka upp champagnen redan efter att de suttit sig i bilen och kört iväg. jag borde stå vid fönstret, se dem åka, kolla en gång till för säkerhetsskull och sen PANG! skål, tack och av med kläderna. sen bara göra massa dumma och onödiga grejer som jag aldrig skulle få för mig att göra om det inte vore såhär. typ, springa som en lunatic runt hela huset för att se hur lång tid det tar, prova på alla pappas kläder och göra en musikvideo med finkostymen, ha vattenkrig med mig själv på trädgården, gå runt med balklänningen en hel dag och snacka engelska med indisk brytning (med mig själv alltså), skrika det högsta jag kan för att se om någon granne reagerar, och jag har nästan lust att dricka hundra koppar kaffe och inte sova en blund för att verkligen utnyttja all tid jag får ensam i det här huset som jag aldrig varit ensam i, i mer än några timmar. det ska bli intressant, det ska bli roligt, det kan inte bli tråkigt, jag har mig själv, jag har mina cigg och mitt vin och i värsta fall har jag vänner jag kan ringa. 6 timmar kvar, i cant wait..