cockeyedcharlie

Har precis sett Empire records för typ åttonde gången. så jävla mysig film! jag älskar när A.J står på taket och tränar på vad han ska säga till Cory, hur han ska förklara sin kärlek för henne. "You know that feeling when you get out of a warm bath... well... you make me feel like a bath?" aah, och sen när han väl snackar med henne så frågar han om hon minns den dåliga dagen då Mark råkade sätta igång alarmet och hon hade på sig den där blåa kjolen som han hatar. han fattade då att ifall han älskade henne i den där fula kjolen så fan, då är det på riktigt. Så jävla simpelt och fint, love it. tonårskärlek liksom. Den kunde inte slutat bättre heller, alla dansar på taket till The The - this is the day. Så nu mår jag bra! ledig idag och solen lyser på mig genom persiennerna. om ett tag slutar jobring och då ska jag hem till honom. imorgon är sista föreläsningen i b-kursen ever, och när nästa vecka är slut är det sommarlov.

det är något fel på min vänsterhand. Om jag böjer den framåt och liksom vickar på den så knäcks det till i handleden. Ifall jag vore kille skulle jag trott att det var för att jag runkade för mycket med den, men jag är tjej och dessutom högerhänt. so what the heck? det oroar inte mig direkt, det är snarare ganska kul. ibland när jag inte har annat för mig sitter jag och vickar sådär, och ser efterbliven ut. feels good. men ja.. b-uppsatsen är inne och jag ska opponera på pontus, haha! jag ska vara en bitch och totaltracka allt han skrivit, eller kanske inte. jag hatar att kritisera andras verk, speciellt vänners, speciellt när jag vet hur mycket tid och möda de lagt ner på det. mh, min opponent är polackkvinnan, anna heter hon tydligen. jag har inte direkt snackat med henne så jag vet inte hur hon är men hon känns hård. i don't know. jag kanske borde ta med våtservetter just in case.

filmen igår var nice, vi såg pirates 3. ganska rolig och snygg, lite förutsägbar och sådär men yaya det var asnice att vi fick sitta i mitten på balkongen fastän vi kom dit precis innan den skulle börja. bästa platserna ever. ah. Den slutade lite efter två och jobring körde hem mig. jag bad honom sätta på våran låt och vi lyssnade på den hela vägen. perfekt billåt. han fick höra texten, jag satt och pratade med i låten medan han körde. det var mörkt, knappt några bilar ute. och jag pratade på rumänska medan han körde och lyssnade. det var fint, det kändes konstigt på ett bra sätt. att sitta i en bil på natten, påväg hem från bion med en av mina käraste vänner, och ha en monolog på ett språk jag älskar, titta ut genom fönstret och bara prata om något personligt, en text som ligger nära, högst personlig. Det var fint när jag var klar och frågade vad han tyckte. asbra sa han på ett ärligt sätt, fastän han inte fattade ett dyft. detta kommer bli grymt sa han. jag håller med.

Jag tänkte att jag skulle gå ut idag, umgås med folk och dricka. Men vädret är så tråkigt, och folk är så svåra att organisera. Jag bestämde mig för att strunta i det, fuck fredag, och bara hänga själv hemma hela kvällen. men what to do? efter att ha snurrat runt på stolen några varv fick jag syn på bokhögen på golvet, blicken drogs mot två av dem, den första av John Berger: "Och likt fotografier; min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar" och den andra en pjäs av J.P Sartre: "Smutsiga händer". Jag tänkte att jag kanske skulle hinna läsa de båda idag och började med Bergers bok för att Sartre är det bästa att avsluta med. Jag satte mig på soffan i altanen med en filt runt mig och några meningar in i boken började det regna. Så enkelt och härligt att höra orden som läses i huvudet ackompanjeras av regn mot taket. I en timme satt jag sådär och njöt tills ögonen inte orkade mer, tills regnet på ett hypnotiserande sätt gjorde dem alltför trötta för att fortsätta. Jag somnade på soffan och drömde existentiella drömmar, bokens innehåll höll på att processeras i mitt omedvetande och jag vaknade upp en gång nervös, som ur en mardröm fast det egentligen inte hade skrämt mig. Regnet hade inte slutat piska och jag somnade om snabbt. När jag vaknade en timma senare var det kråkor som kraxade utanför och regnet hade upphört. De kraxade för att det slutat regna, de hade kommit fram efter regnet, och de ville göra mig medveten om att det är dags att vakna, no more rain, no more sleep. Jag tog mig upp och virade filten runt mig, satte mig utomhus och rökte en cigg. Att röka precis efter man vaknat är bland det bästa som finns, ciggen har aldrig smakat bättre och röken som fyller lungorna tröstar mer än syre. Medan jag satt där fick jag syn på två harkrankar som hade sex på väggen några decimeter ifrån mig. Jag antar ialf att det var sex de hade, de satt liksom fast i varandra i änden, blickstilla på väggen. Jag tittade på dem med trötta ögon och det var första gången som jag inte kände att jag hatade harkrankar. Sådär satt vi alla tre en stund, upptagna. Dem med att fullborda sin kärlek och jag med att, som en peeping tom, titta på och röka den härligaste cigaretten på hela dagen.
Sedan gick jag upp till mitt rum och såg att jobring just hade ringt, ringde upp honom och det visade sig att han vill bjuda mig på bio ikväll. Så nu ska jag bara sitta och tidsfördriva en timma tills han kommer och hämtar mig. Det ser ut att bli en fin fredag after all.

ah jag älskar den nya låten som jobring och jag gjort (mest han då, but still). det är en perfekt billåt. en sån man lyssnar på ganska högt i bilen när man en kväll bestämmer sig för att köra ut från stan och kanske aldrig komma tillbaka. jobring ville att detta skulle bli våran första rumänska låt, och jag höll med. skrev en text och spelade in min röst för att höra hur det funkade. åh gud vad jag hatar min röst, men den låter ialf bättre på rumänska än svenska. på svenska låter jag helt jävla uppstoppad och knarkskadad, jag fattar verkligen inte hur man kan orka lyssna på mig. men jaja, på rumänska är det okey, det är lugnt. ibland låter det som att jag rappar dock. hahaha, we can't have that! så det får väl fixas, jaja. fan. jag älskar den jävla låten och jag vill spela in nu nu nu, kom hem från stockholm jobring!

idag är det en dansk gästföreläsare som snackar om "makeover-tv" i skolan, men jag är tydligen inte där för att lyssna. stefan sa att det egentligen inte är viktigt för kursen men att det vore roligt ifall alla kunde komma, och jag känner mig alltid så skyldig när han säger så. ifall jag skulle gått skulle jag liksom inte gjort det för min egen skull utan för stefans, och det är fan löjligt. så nej, jag struntade i det. satt uppe till sent och kollade på stand ups men jag vaknade ändå några minuter innan åtta, innan klockan egentligen skulle ringa. jag hann fundera i någon minut, sista chansen irina ska du gå eller inte? jag somnade innan jag funderat klart. nåväl. sedan ringde någon jävel vid tio och väckte mig. jag hatar sånt, när det ringer och ingen svarar och jag sover och drömmer säkert om något nice, och så när jag väl förstår att det ringer på riktigt och jag makar mig upp för att svara så slutar det ringa. fan! sen kunde jag inte somna om heller. mh, klockan ett ska vi se på film ialf, persona och sen ronja bögardotter (yes i said it!), jag ska förmodligen dra till capitol då och kolla, ialf på den första filmen. jag har sett ca 30 minuter av ronja och jag tycker inte om den. det är konstigt att man inte får ogilla den, typ allas reaktioner när jag säger det blir: VA?! HUR KAN MAN INTE GILLA RONJA!? Du kan inte inte tycka om ronja, vad är det för fel på dig osv.. egentligen är det inte ronja jag har något emot utan de där jävla små trollen som är bland de vidrigaste och äckligaste grejerna i film ever. i cant stand them! så förlåt ronja, men jag vägrar, jag trivs med att inte tycka om dig. jaja, jag tycker att det är måttligt roligt att en bisexuell tjej från london som hittade mig på youtube stöter på mig. äntligen lite action! hahaha

För mer än två veckor sedan kidnappades den lilla flickan Madeleine McCann från ett hotellrum i portugal. varje dag sedan hon försvann har jag läst om henne i metro. läst om hur de fortfarande inte funnit henne, och varje gång jag läser ägnar jag någon stilla minut till att önska att de snart hittar henne, levande. men varje dag försvinner en bit hopp. jag är alltför cynsik för att verkligen tro att hon kommer återförenas med sin familj safe and sound. livet är inte en film you know. idag hittade jag inte hennes namn i metro, jag undrar varför. kanske är storyn för gammal för att dra till sig läsare, kanske är det ingen som bryr sig längre.

Påväg hem från jobring satt jag på spårvagnen och tittade genom glasrutan på mannen som satt på sätena mittemot mig. eller jag tittare snarare på hans reflektion, på bilden av honom som avspeglades i fönstret. han såg bekymrad ut, besvärad.. det finns egentligen inget bra ord för det på svenska men på rumänska var han helt klart necazit. jag fastnade med blicken och kunde inte sluta iaktta honom. vad var det med honom ikväll? han satt och tittade ut genom fönstret, ibland tittade han runt sig. han hade en vigselring på fingret som han pillade med. har han varit otrogen ikväll? är det skammen som ligger över honom som en dimma, den som syns i ansiktet? är detta hans skamfulla hemresa efter misstaget? walk of shame, eller snarare ride. Han tog sig för pannan, han torkade ansiktet lite, luktade på sina fingrar. sedan böjde han ner huvudet och luktade på sig själv, på tröjan. sitter hennes parfym kvar? kommer jag osa av den andra kvinnan när min fru kramar om mig? han luktade på handen igen. Den andra kvinnan. han ryckte lite på sig, fixade till tröjan, rättade till byxorna. han rörde på sig så som man gör när man tänker på något man egentligen inte vill tänka på. obehagligt, skamfullt. han pillade med ringen igen, drog nästan av den, tryckte ner den igen, nästan av, på, av. han tittade bakåt, kollade skylten, vilken hållplats nu? snart framme? han tittar på klockan, på ringen, han tar av klockan, sätter på den igen. vad ska jag säga? var har jag varit ikväll? med grabbarna! det sväljer hon säkert. han höjde ögonbrynen med en hint av sarkasm. Han pillade på sin ring..

på animal planet visas en reklam om ett slags reservat där buddhistiska munkar och tigrar bor. Människor och rovdjur i harmoni. vilket simpelt och underbart liv, vad mer skulle man begära? varje gång jag ser reklamen längtar jag bort, längtar dit. Ifall jag inte lyckas med vad det nu är jag försöker göra, och ifall jag inte kommer iväg till den där öde ön, så ska jag bege mig till reservatet, konvertera till buddhism och leva lycklig i alla mina dagar. jag kanske till och med väljer reservatet före ön, jag kanske väljer reservatet före ett mansion i en storstad och mer pengar än jag kan spendera. för hur mycket jag än trivs med städer, är det fridfulla lugnet i isolering alltid mer lockande. det är bara synd att det kommer turister till reservatet. ifall jag är där vill jag inte vara där som turist, jag vill vakna upp där med en tiger bredvid mig och känna mig hemma.

Jag och anna kollade precis på ett program på discovery channel som handlar om seriemördare. I detta avsnittet snackade de om turistmördaren i australien och som vanligt var det lika spännande, sjukt och hemskt att höra om vad vissa är kapabla att göra, och vad andra har fått utstå. Nu har också filmen om the zodiac killer kommit ut på bio och det är nog en av få som jag vill se på en enorm skärm i mörker. jag är lite tveksam om vad jag tycker om det i försig. Herr zodiac ville ha uppmärksamhet, han ville bli ihågkommen, och att trettio år senare göra en film om honom är en gåva som han kanske egentligen inte är värd. jag vet inte. jag vet fortfarande inte hur jag ska reagera när jag tänker på honom. jag hatar att jag blir så rädd och jag hatar att det fascinerar mig så mycket. Jag undrar hur det känns att en gång för alla välja sida, välja sitt öde. hur det känns sekunderna innan och precis efteråt. är man nöjd just då, blir man någonsin nöjd? satisfaction i två tre fyra sekunder, kanske mer, kanske minuter av rus. jag kan omöjligt tro att det inte händer någonting med en själv när man väl övergår från människa till mördare. det måste hända något inombords. det måste ringa någon klocka, ett hjärtslag för mycket eller stillastående tid. Jag tror att alla kan döda, av olika slags anledningar, på olika sätt, whatever, alla kan. men bara några kan utvecklas till att bli seriemördare. det måste ha med just de sekunderna att göra. en två tre sekunder precis efteråt. (kanske en hel dag för vissa, eller veckor. en och annan kommer kanske på det i sömnen. en feberdröm några månader senare och man vaknar upp ur mardrömmen utan att vara rädd, för det är man själv som är källan bakom rädslan). det handlar om kontroll. alla kan, men några vill lite mer, lite för mycket.

Jag försov mig imorse och vaknade vid tio ur en mardröm. Innan jag lade mig hade jag kollat på Criminal Minds där en maniac kidnappade, torterade och slutligen dödade folk. Han höll dem inlåsta i en stor anläggning, ett gammalt slakteri och de fick några timmar på sig att försöka ta sig ut, men alla misslyckades i sista sekunden eftersom maniacs inte kör efter fair play. Nåväl, min dröm liknade avsnittet fast det var jag själv som var instängd i ett enormt hyreshus som bara bestod av trappuppgångar och hallar. Jag sprang förtvivlat upp för trappor, ner för trappor, in i dörrar ut i dörrar men blev bara mer panikslagen efter varje steg. Alla dörrarna var märkta med en siffra också och av någon anledning sa jag till mig själv att sju är nyckelsiffran, jag sprang in genom alla dörrar märkta med sju, en efter en, och tillslut tror jag att jag tog mig ut. jag minns inte riktigt för jag vaknade upp precis när jag sprang igenom en sju-dörr men det såg ut som solljus från andra sidan så, yeah vi säger väl det. Jag hann inte tänka så mycket på drömmen när jag vaknade för jag var sur på mig själv över att ha försovit mig igen, men nu när jag tänker på den blir jag nervös. jag både hatar och älskar mardrömmar. De fyller liksom olika funktioner, 1. att göra mig vettskrämd 2. att få mig att älska verkligheten när jag vaknar upp. nåväl, oavsett om det är värt det eller ej kan jag inte styra mina drömmar och faktum är att jag drömmer mardrömmar oftare än lyckliga drömmar (jag kan såklart inte for sure veta det för jag minns inte allt jag drömmer, men jag kommer ihåg fler jobbiga drömmar än lyckliga). Ändå älskar jag att drömma och jag tycker faktiskt mer om mardrömmar än riktig fina eftersom de fina får mig att hata verkligheten, och det är trots allt den jag spenderar mestadels av min tid i. De grymmaste drömmarna är dock de som är helt sjuka och får mig att ifrågasätta min mentala hälsa. Såna som man vaknar upp ur och det första man tänker är: Vad är det för fel på mig?!
fantasin har inga gränser whatsoever, i love it.

klockan nio bänkade jag mig framför annas teve med en stor salamipizza och kollade på top model. jag stör mig egentligen på det men det är så underhållande, i can't help myself. fan att amanda åkte ut och bla bla... i pausen (en av många, tack tv3) såg jag en av de roligaste reklamerna på länge. det var en anti-svamp reklam, en tjej dansade runt och sjöng med hörlurar i en lägenhet, då och då kliade hon sig i skrevet och när hon blundandes var inne i ett scratch-marathon kom tre killar in i rummet och tittade förvånat på henne. jag skrattade högt. hon var liksom så söt och killarna såg så bortkomna ut, men samtidigt nyfikna. typ oh my goodness en tjej kliar sig i skrevet really intensivt! ah yes.

solen är det ultimata lyckopillret och jag är bara på bra humör konstant, det är inte ens jobbigt att åka spårvagn fullt med främmande och äckligt folk längre. jag kan bli så himla glad nu för tiden över att se någon som ser ut på ett visst sätt, som ler mot mig, eller som bara är. idag på spårvagnen hem var det en 20något årig mörk kille som höll på att leka med några dagiskids. jag blev betuttad i honom och kunde inte släppa blicken eller sluta le. det var så fint att se honom skoja med barnen och se hur rolig de tyckte han var. fan jag blir nästan avis på madde för att kristoffer har en liten pojke på två år som avgudar henne. jag vill också ha en kille med en son! bara för ett tag eller så. hah

jaja, imorgon ska vi se två filmer, herr arnes pengar och en stilla flirt. den sistnämnda såg jag och några till på rasten idag, lite smårolig ibland. jag funderar över om jag ska strunta i att gå imorgon, orka åka till capitol för att se en förmodligen tråkig svensk stumfilm om någon snubbes pengar. Det är lite skamligt att jag inte har sett en enda film på hela svensk film kursen, men är det värt att plågas i två timmar för det? vi får väl se.

idag kom kräzie hem från skottland för gott och imorgon kommer jobring hem från stockholm och da U to the S to the A. snart ringer kräz och vi går ut på en lång promenad och senare i veckan ska jag träffa jobring och höra om hans, som han beskrev det, "galnaste resa" han någonsin varit med på. så fort han kommer hem ska han även flytta till kortedala med kajan och då kan alla våra musikprojekt börja på riktigt. god knows i cant wait! det enda som är tråkigt är att issa fortfarande är kvar i skottland, men hon har ialf paulie och han är riktigt nice. allting löser sig tillslut, jag lovar.

jag har fått fina komplimanger ikväll. människor har tyckt att jag har ett grymt skratt, att jag är vacker, att det är nice att umgås med mig. sånt som man tycker om att höra, sånt som jag mår bra av att höra i några minuter. men bara det, några minuter och sedan är det som att orden aldrig varit sagda. jag tar åt mig komplimanger, men de försvinner så fort jag inte tänker på dem. det känns som att det inte spelar roll liksom. i slutet av dagen kommer personen som tycker bra om mig ändå att åka hem till sig, och jag till mig. natten skiljer oss åt.
jag har intalat mig själv att jag vill vara ensam nu, jag vet att det är bäst för mig, men det är klart att det är jobbigt, såklart att jag tvekar ibland. när jag hör om andras förhållanden, när jag ser människor som funnit varandra och som passar som hand i handske, det är klart att jag sörjer min ensamhet då. några klunkar vin och det går över, right? det slutar aldrig förundra mig när jag hör om folk som träffats och klickat meddetsamma, jag bara kliar mig i huvudet och undrar hur det kan te sig så lätt för vissa, och närmast omöjligt för andra. De flesta, eller alla, av mina tjejvänner är flickvänsmaterial, såna tjejer som jag verkligen förstår att man trivs ihop med, att man vill vakna bredvid. jag känner dem, jag vet hur de beter sig i förhållanden men ändå kan inte jag göra likadant. jag är inte en flickvän, jag är oförmögen att låta mig själv ha någon tillräckligt nära för att denne ska kalla mig sin. jag vet inte hur det skulle gå till, hur det skulle kunna gå så långt eller vad jag skulle ta mig till. jag tröttnar snabbt och jag utgår ifrån att andra också gör det, orka vakna bredvid samma ansikte vecka efter vecka. orka? det är så en ickeflickvän pratar. jag tror inte ens att det handlar om ork efter några veckor. vardag och rutin snarare, någonting bekant, någonting man är så van vid att man trivs. ett ansikte att trivas med. varje gång jag kommer hit i tänkandet brukar jag sluta. istället för att gräva ner mig mer och ångra mitt ensamhetsbeslut bestämmer jag mig för att jag nog trivs tillräckligt bra redan, att jag inte behöver någon förändring. men så börjar allting från början igen så fort jag ser ett par som ler med ögonen åt varandra och omfamnas. Jag sitter ensam och tittar på, oftast på en bänk, oftast på natten, oftast när det är kallt. ibland är det så kallt att jag hinner ångra mig.

i förrgår letade jag efter romance x (igen) men stötte istället på brief crossing. jag laddade ner den och såg den igår kväll. i loved it! minst lika bra som romance x. den handlar om en 16 årig oerfaren och ack så vacker kille som stöter på en äldre cynisk kvinna på en båt från frankrike till england. han faller snabbt för henne och hon vet precis hur hon ska göra för att snärja honom. det är så mysigt att se hans tafatthet, se hur han smeker hennes arm och tittar suktandes på henne medan hon tittar bort och pratar om att män är svin. han hatar att hon generaliserar sådär, för han är ju inte sån! han är öm och mjuk och han älskar henne. hon dricker brandy, han dricker cola och sedan bjuder han upp henne till dans men vet knappt om han ska placera handen på henne rumpa eller lår. istället lutar han sig ständigt mot henne och försöker få en kyss. han är så ung och naiv! jag kunde inte hjälpa att le genom hela filmen, även när det var lite småpinsamt, jag bara log. men jag visste ju att någonting skulle gå fel och i slutet ville jag inte le längre, bara ta honom i handen och gå iväg. båten är framme, han har spenderat natten i hennes hytt och måste hämta sin egen väska innan han kan gå av. lova mig att du väntar säger han till henne tre gånger och hon lovar. han springer efter väskan och såklart är hon inte kvar när han kommer tillbaka. såklart att hon bara ljög hela tiden. hans första gång med någon han älskar och hon krossar honom. det är synd om honom, att det gick sådär men egentligen var det ett grymt slut. tough love liksom. jag älskar catherine breillats filmer, i need to see more!

det spelar ingen roll hur glad jag är, hur bekymmersfri jag känner mig, varje gång jag lyssnar på seasick, yet still docked blir jag olyckligt kär. jag får tillbaka de gamla ångestkänslorna och hamnar i en deprimerande cirkel. det är bekanta känslor, jag vill alltid ha den jag inte kan få. jag hatar det, men det är bekant. det känns tryggt på ett depraverat sätt. trygghet i ångest. det borde ju inte vara så, jag borde hata det mer, förkasta allt som har med det att göra, men jag kan inte. på ett vrickat sätt mår jag bra av att må dåligt, jag vet det och jag gör inget åt saken. jag ser skillnaden mellan rätt och fel men jag väljer medvetet att blunda för det. bara för tryggheten, bara för att jag för längesedan accepterat att världen är orättvis, att saker händer utan min vilja. jag kan inte stoppa något, jag kan inte ändra på någon och jag accepterar det, allt. my love is as sharp as a needle in your eye, och jag vågar aldrig ens stå för det. jag överlåter tiden ändra på mig, för att jag är svag.
sen tar låten slut och jag inser att jag egentligen mår bra. jag mår nog jävligt bra nu. det är sjukt att det är obekant men jag trivs med det. då och då när jag saknar att vara olycklig sätter jag på låten igen. jag röker en cigg, blundar och tänker jobbiga tankar. sedan tar den slut. och jag mår bra.