cockeyedcharlie

jag älskar när folk med glasögon skrattar så hårt att de blir tårögda och måste ta av sig glasögonen för att torka bort skratttårarna. och sen när de sätter på sig bågarna igen så liksom glimmar det i ögonen genom glaset. jag tycker det är fint när folk skrattar så de gråter, och speciellt de med glasögon. för glasögonen får en person att se annorlunda ut. Sedan när de väl tar av dem blir de fullkomligt sig själva, och det är skrattet som lyft fram det. i like it. samma gäller även när tårarna inte är av lycka, när de gråter av negativa anledningar. att ta av sig glasögonen när man gråter av sorg och olycka verkar som ännu ett nederlag, som att riva ner alla murar runt sig och bara utelämna sig sådär.. naken och sårbar, glasögonlös. och man kan knappt se någoting på grund av alla tårar och den redan naturligt dåliga synen. Jag har tyvärr inte glasögon så jag kan inte göra sådär, ta av mig dem av glädje eller sorg. När jag skrattar för hårt blir jag, förutom tårögd, även våldsam. jag dunkar händerna i bordet typ tre fyra gånger och kippar efter andan efteråt medan tårarna ojämnt rinner ner för kinderna. jag sitter oftast vid bord när sånt händer..for some reason? men när jag nu inte gör det, och det inte finns något att dunka mot så stannar jag upp och hukar mig ner, ibland på alla fyra, och skrattar mot marken. när jag är ledsen gråter jag mot kudden, och jag vill oftast ha något att ta på mig efteråt, ett par bågar. återuppträtta fasaden så att säga. Jag skulle vilja ha glasögon. Ha något tunt att gömma mig bakom och bara visa mig själv när jag är alldeles sprattlandes glad, eller förtvivlat ledsen. antingen eller liksom, no inbetween.
Man kan förresten också göra massa schyssta moves med glasögon. Ta av dem dramatiskt, sätta dem på snedden för att skrämma bort folk, gnaga på ändarna och se ut som att man tänker på något jätteintressant, man kan få dem krossade av en bully.. (det skulle jag verkligen vilja känna på. jag skulle vilja vara en sån nörd i en gammal amerikansk film som får sina bågar krossade av skolans tuffing. liksom bara känna det där, bråket är på gång och i nästa sekund är jag halvblind och rädd, så fort jag hör glaset krossas så faller allt ihop och jag vet att det bara är att ge upp. im nothing.) Varför skaffa linser när glasögon är så mycket mer intressanta?