cockeyedcharlie

Det finns stunder då man måste göra någonting, men inte kan förmå sig till det. eller när man verkligen har bråttom och vill komma hem men tiden går ever so slowly. typ stunder när man vaknar på morgonen halft kvävandes av dammtussar, och inser att fan, jag måste verkligen dammsuga idag. jag måste annars dör jag, i min egna säng mitt i natten. Så ligger man liksom kvar i sängen och tänker på vad som måste göras, man visualiserar allt, ser sig själv stiga upp, borsta tänderna, kanske äta lite för att fördröja det hela och så börjar man dammsuga. man tänker på det om och om igen. stiga upp, dammsuga, stiga upp, dammsuga. och tillslut, så reser man faktiskt på sig, hämtar dammsugaren och sätter igång. Jag älskar såna stunder, när det väl händer. Eller som när man sitter på spårvagnen, det är femton minuter kvar tills man är framme vid sin hållplats. Magen kvider av hunger, i huvudet slår hammare och benen värker från dagens strapatser. Man sitter lutad blundandes mot fönstret och ser sig själv stå utanför dörren skramlandes med nycklarna genom hålet. Om och om igen spelas samma scenario upp: går av spårvagnen, ett två tre, utanför dörren fram med nyckeln! Och sen, när det väl händer, när man äntligen står där redo att låsa upp, så måste man stanna upp en sekund, för att inse att det faktiskt händer. Nu är det inte längre i huvudet, det är på riktigt. Jag älskar såna stunder, när väntan äntligen är över. Men när saker och ting inte händer, när väntan aldrig verkar ta slut, det är något helt annat. det är gift i vardagen.