cockeyedcharlie

Fastän jag sett alla futurama avsnitt over and over again så tycker jag bara om det mer. jag lägger märke till nya saker hela tiden och uppskattar minsta detalj, som t ex idag: sista avsnittet på säsong 2: Anthology of Interest I. jag älskar att allting, när universum blivit förstört, är vitt. Fry, Stephen Hawking och de andra flyter liksom bara omkring i vitt. Om man ska tänka på universums ände, slutet på allting, så är det oftast svart som är det mest självklara svaret, förstahandsvalet. Men egentligen borde det väl vara vitt? Om man tänker sig att man är i ett totalt svart rum, så kan man ju lura sig själv med att det finns färger runtomkring, bara att man inte ser dem på grund av mökret, på grund av det svarta som slukar upp dem. Det kanske ändå finns någonting, man vet inte, för man ser inte, men kanske. det kan man trösta sig med. Men ifall allting är vitt, så kan man inte lura sig sådär längre. minsta lilla färgdroppe skulle synas på en totalt vit vägg, så man kan med säkerhet veta att det inte finns någonting runtomkring, ifall det enda som omringar en är vitt. Jag konstaterar här och nu, för första gången i mitt liv, att den mest öde och tomma av alla färger är vit.
Jag tror att man gärna antar att "ingenting" är färgat svart, för att "ingenting" är skrämmande, och svart är en ganska skrämmande färg; det är i mörker vi blir mest rädda, medan vitt vaggar oss i stillsam trygghet. Men det skulle inte förvåna mig ifall vårat svarta universum var omringat av vithet, bara vitt så långt ögat når, och det är väldigt långt eller inte långt alls, beroende på hur man ser det. kanske är det osynligt, vilket är jävligt svårt att föreställa sig, men vitt verkar ändå närmare osynligt än svart. Så som jag föreställer mig det, så hörs ett slags dån, ett dovt sus, ifall universums slut vore svart, medan det i ett vitt slut, inte hörs någonting förutom total ofrånkomlig tystnad.

Det är så enkelt att skylla allt på "meningen". inte bara skylla, utan även trösta sig med den och må bra trots det ruttna som händer runtomkring. Falsk eller äkta glädje, i have no idea, och det kanske inte ens spelar roll. jag brukar göra det ibland, speciellt när jag funderar över frågor som jag inte kan få svar på. "Det är inte meningen att du ska veta det här, och om det är meningen, så kommer du få reda på det någongång, ta det lugnt!" Eller så tänker man "det var meningen att det här skulle hända", när huset står i lågor. "bättre saker är runt hörnet." Det är menat att jag ska vara här, för om det inte vore det, skulle jag vara någon annanstans. är det så? mening och öde eller slump, självuppfyllande profetior i horoskop + en massa bullshitpropaganda. Det finns många odds som går emot en, hela familjehistorien, hur barn efter barn efter barn kom att leda fram till just min födelse, och din med. gamla krig där föräldrar och äldre släktingar nästan dog, almost! skjuter ingen hare. och ifall man tänker efter kan man ibland inte hjälpa att bli helt salig, för visst verkar det vara menat, att just jag finns. annars hade det ju gått till på ett annat sätt. jajävlar. för om mina föräldrar haft sex sisådär några sekunder, minuter senare, så skulle kanske inte jag suttit här. Någon annan skulle suttit här och kanske också fått för sig att han/hon är viktig, för att just Han/Hon sitter här, just nu. När vi alla egentligen endast är, och alltid kommer vara, atomer. Grejen är att det inte är just jag som är viktig, utan mina atomer, de som bygger upp mig, som gör mig till mig och är den bakomliggande anledningen och orsaken till allt (...för att förenkla det hela, jag är så trött på komplikationer och atomer är simpla att tro på, de är gudar i ständig utveckling.. jag borde skapa en atomreligion, atomism or something, där vi alla kan dyrka de små jävlarna, join me?)
Jag mår bra av att vara atomer, men visst kan det kännas pissigt när några andra atomer tycker att de är bättre än mina, eller när några andra atomer får chansen att göra det som mina atomer längtar efter. but still, tanken tröstar mig, jag sover bättre om natten när jag vet att jag endast är atomer, och att det inte ens alltid är jag som styr dessa atomer. ibland gör de mig sjuk, ibland ger de mig rysningar. Några atomer skapar cancer, andra läker sår. det spelar ingen roll om det är meningen eller inte, det bara är så. Jag kanske låter jätte hopplös nu när jag menar att saker är som de är, som om de inte kan förändras. men faktum är att de alltid förändras. Jag kan "sitta still" hur länge jag vill, men jag sitter aldrig still. mina atomer är i ständig rörelse och jag kommer aldrig någonsin att sitta still på riktigt. även när jag dör är jag i rörelse, atomerna rör sig ur mitt skal, min kropp och in i något annat, helt plötsligt är jag tusen skalbaggar och tio maskar (som tillslut blir fågelmat -> skit -> gödning för träd och dylikt, etcetera, etcetera.) jag vet inte hur många människor jag trampat på eller sprungit igenom, jag vet inte hur många som kommer springa på och över mig om hundra år. men allt går runt ialf, im sure. för det är inte jag som tillför världen något, det är "mina" atomer. jag bara lånar dem ett tag, provar på dem och försöker lyckas med dem i en värld där människor glömt bort att de är atomer.

Inne på uppåt framåts toalett, jag står i kö, kaklet vibrerar av musiken och folk runtomkring måste skrika för att göra sig hörda. Killen bredvid mig står inte ens i kö, han bara står där. Han frågar mig, med lugn och normal ton: - Är du lycklig? Jag stannar upp och tittar på honom, var det verkligen mig han syftade på, och hur ska jag svara isåfall? Jag sa: - Ursäkta? För att köpa lite tid. Är du lycklig, repeterade han.
Jag: - Jag vet inte.. (jag kan inte bli mer ärlig än såhär).. är du?
Han: - Nej.
Jag: - Varför inte?
Han: - Jag bara är inte det... brinner du för något?
Jag: - Ja, det gör jag. Gör inte du?
Han: - Inte riktigt, jag vill, men nej. Varför är du inte lycklig isåfall, om det finns något du brinner för?
Jag: - För att jag vet inte om jag klarar av elden.
Han: - Det gör du.
Vi fortsatte prata sådär en stund, jag glömde bort att jag en stod i kö, jag glömde bort att jag var ute och att jag egentligen var där med någon annan. Jag glömde bort oljuden omkring och jag kunde lika gärna stått där och pratat med honom tills solen gick upp. Jag tittade bort någongång, för att tänka efter, och han sa: Förlåt, jag tråkar ut dig. Jag försäkrade honom att det inte var så, inte alls, men jag vet inte om han fattade det. Jag vet inte om han förstod hur mycket jag tyckte om att bara stå där med honom. Efter några minuter kom hans vän fram till honom och sa att de skulle vidare till nef. Främlingen la fram sina händer, jag la mina i hans.
Han: - Det här var trevligt, ha det så bra.
Jag: - Mm, tack detsamma.
Han: - Du är väldigt varm.
Jag: - Jo..
Han: - Du brinner.
Sedan gick han ut med sin vän, ut ur toan, ut ur uppåt framåt, och så försvann han ur mitt liv.
Föralltid?

Nu har jag spelat backpacker i nästan tre timmar, its fucking addictive, mest för att jag inte hade någon att spela betapet med, men också för att det är nice och boostar min allmänbildning. Låter detta som en bortförklaring för min töntighet nu? nåväl. jag har bland annat lärt mig att hypnos i underhållningssyfte förbjöds 1916 i sverige. Jag skulle vilja bli hypnotiserad, inte för underhållning då men för att se om någon verkligen kan lyckas med att få mig att berätta om de allra hemligaste sanningarna om mig och allt annat som jag bara delar med mig själv. jag skulle också vilja besöka en spåtant och gå på en seans någongång, mest för underhållning, men också för att what the hell varför skulle det inte funka? weird shit som vi inte kan förklara händer, och vad vet jag? jag antar att jag är nyfiken..
Imorgon kommer stockholmspontus och hälsar på.

Påväg hem från stan ikväll tänkte jag på hur mycket jag önskar att morfar fortfarande levde. Jag skulle så gärna velat promenera runt en solig dag i göteborg med honom, sitta på en bänk i en park eller ta en fika på en uteservering. jag skulle berättat om mitt liv och han om sitt; hur han träffade mormor, vad han tänkte när han såg henne för första gången, hur han var som liten och andra värdefulla minnen som han aldrig hann dela med mig. Under regniga dagar skulle vi suttit inne och kollat på teve med varsin påse pufuleti och kommenterat de rörliga bilderna, för det var liksom våran grej. det var jag och morfar som älskade att kolla på teve och äta pufuleti, varje gång vi var i rumänien fick mormor köpa dubbelt så många påsar så det räckte för mig med. Nu när vi är där sitter jag fortfarande med en påse bredvid mig framför teven, fast nu sitter jag själv. Ibland låtsas jag att han sitter bredvid, men fantasin slår aldrig verkligheten och förr eller senare måste jag öppna ögonen. Jag ville så gärna ha honom här i söndags, jag ville låta honom se mig bli äldre, växa upp, lära känna den personen jag blivit. But then again, jag skulle nog inte varit likadan om han fortfarande levt, jag skulle nog varit gladare, mindre pessimistisk, bättre? Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag ständigt saknar morfar, och jag vill aldrig sluta sakna honom. Ärret i pannan är där på grund av min kärlek till honom; egentligen borde hela min kropp vara ärrad. Om jag bara kunde sova bredvid honom en natt till, säga godnatt en gång till, höra honom andas en gång till, somna i hans närvaro, bara en gång till. Jag önskar att jag fått mer tid tillsammans med honom. tid, det är så mycket begärt. Det känns som att jag mer och mer glömmer bort min barndom, stunderna med morfar, men vissa saker försvinner aldrig, för gott och ont, de stannar kvar.
Jag var ensam hemma från skolan, sjuk, den jävla torsdagen då livia ringde från rumänien och sa att morfar dött under natten. Satt vid mammas dator och lyssnade på beskyddaren (hade en kentperiod då), och efter att jag lagt på luren skrålar jocke berg på sista refrängen: kan du beskydda mig? Jag gick sönder i tårar.
De sista nätterna i sitt liv låg morfar på ålderdomshemmet och skrek ut mitt namn, men jag svarade inte; Jag kunde inte höra honom. Men om han ropat en gång till, om skriket nått mina öron, skulle jag sprungit åt den riktningen och aldrig vänt tillbaka.

saker och ting börjar hända, samtidigt står mycket still. det finns så mycket jag skulle vilja göra, men jag har inte tid, plats eller ens resurser för det. Jag väntar bara på att få bli tillräckligt gammal, till en tid då jag redan gjort allt, och kan tänka tillbaka med ett självgycklande och stolt skratt. Eftersom tiden vägrar gå baklänges kan den väl ialf snabbspola framåt sisådär 42 år, for me... Nej. jaja.
Jag har börjat störa mig på folk som säger att livet är för kort, nej det är inte för kort, det är tvärtom otroligt långt. Så mycket tid, så många minuter av: glädje vs sorg, lek och allvar, kärlek hat och bitter förlust, sötsliskig vinst och kanske en och annan apatisk paus, plus mat, spring i trappor, obekvämt liggande, toalettbesök och basic andning. jag undrar hur många gånger jag har andats hittills. bara det är ett bevis på livets överdrivna längd, om man visste hur många gånger man gjort saker, hur ofta allt repeterar sig.. jag brukar hata när tiden går för snabbt för mig, för att då glider barndomen längre och längre bak och ansvaren blir fler. men just nu, i denna stund, spelar inget sånt roll. fuck it, låt den komma och svepa över mig. jag vill bli skrynklig av passerande tid, nu nu nu!

I slutet av gymnasiet fick vi göra olika slags tester på biologin och jag kan stolt säga att jag var bra/fick bra resultat på nästan allt. min kondition suger, det är det enda, men den har aldrig varit bra, och jag planerar inte att springa mycket i mitt liv. blodvärdena var det inget fel på och inte heller lungkapaciteten. Innan jag skulle blåsa retade kidsen mig och sa att jag bara kommer komma upp till typ 2 liter och sen få en hostattack på grund av min rökning, men jag kom upp till nästan 5 liter, typ 4,7 eller ,8, minns inte exakt. jag skrattade högt i allas ansikten och gick ut för en cigg efteråt. sedan testade vi också reaktionsförmågan för syn, hörsel och känsel. en person skulle hålla i en linjal och släppa den mellan den andra personens fingrar, så skulle man alltså fånga den så fort som möjligt. först fick man se den falla, sen blunda och lyssna till ett ljud, och tillslut skulle någon peta på ens knä eller whatnot. hursomhelst! jag klarade allt galant, fan jag kunde t o m fånga linjalen snabbt med fötterna. Jag undrar hur länge till jag kommer vara i så god form som jag verkar vara i nu. hur lång tid det tar tills jag känner cancern växa inombord eller tills jag inte längre kan minnas vad jag gjorde igår. Tills jag hostar blod. "Jaja, den dagen..." säger jag, och fortsätter tära på min unga kropp.

Gud jag älskar att lyssna på musik av nostalgiskäl. det händer inte ofta, men när jag väl kan så sätter jag mig i vardagsrummet på gungfotöljen, crackar upp HIM på högsta volym och skrålar med som aldrig förr. det får mig alltid att känna mig så jävla bra, oavsett hur jag egentligen mår. jag sitter och ler och skrattar åt mina patetiska tonårsminnen av olyckliga förälskelser, för det var liksom detta jag brukade lyssna på och snyfta till förr i tiden. ok HIM är inte så bra really, men jag kan inte hjälpa att tycka om det, för jag älskade HIM förut, och jag tycker ju om mig själv. jag tycker om hur jag har blivit och jag skulle inte vara den jag är om jag inte lyssnat på HIM och allt annat crap som barn. fan jag gillar t o m att jag diggade aqua ett tag liksom, och bsb och allt sånt som färglade mitt liv.

jag kom nyss på att jag brukar vissla ibland när jag tänker på något snuskigt/opassande. jag vet inte hur länge detta har pågått eller varför? men det är lite roligt. jag kan inte ens vissla liksom, så det blir bara några falska toner och sedan slutar jag och börjar tänka på något annat. det är som en töntig reflex för att verka oskyldig liksom, spelar inte ens någon roll om jag är ensam när dessa tankar kommer upp, utifall att någon skulle vara där eller något så börjar munnen instinktivt att formas till ett ooo. jag skäms inte för tankarna, men på något sätt vill jag skydda dem typ, jag vill inte att någon ska veta vad det är för perverst som pågår i mitt huvud. jobbigast är det på föreläsningar eller spårvagnar/bussar, för då kan jag inte bara kräkas ut tre visslingar som om ingenting händer. hahaha, fan live and learn (about yourself) !

åh jesus, det här var inte min morgon. först ringer klockan en minut över åtta och väcker mig från en underbar sömn till en torr mun och ölminnen från igår. jag låg kvar i fem minuter och tänkte över mina alternativ. a) Get your arse up och gå till skolan! b) Ta't lugnt cowboy, det är säkert ingen viktig föreläsning nu på morgonen, gå på den senare istället. Det slutade med att jag tog a) fastän jag hejade mer på b). nå nå, jag klädde på mig satte upp håret och lunkade ut, tjugo meter från hållplatsen fick jag problem. en liten nerförsbacke med halt grus gjorde att högerbenet slant till och vänsterknät som var helt oskyldigt fick sona för det och skrapades upp. Fan! jag bet ihop och tog snabbt en cigg för att hejda mig ifrån att skrika vulgära könsord mitt på vägen. Gå hem Irina, ge upp! tänkte jag men drogs ändå mot hållplatsen. när spårvagnen sen var över tio minuter försenad fick jag nog. fuck it i tried sa jag för mig själv och haltade hemåt. nu har den bultande känslan i knät övergått till en svidande smärta, men det är lugnt, jag har en pirog framför mig, cola flaska på golvet och en chips påse som väntar på att få öppnas + filmer jag måste se. nästa gång jag känner på mig att det är en mindre bra idé att gå någonstans så ska jag ligga kvar i sängen, vem vet vad jag kan skrapa upp annars liksom.