cockeyedcharlie

Läste något gammalt och såg ett citat från en låt som jag inte hört på evigheter. Jag var tvungen att leta fram den, kände en urge efter nostalgi. Och mycket riktigt slog det mig som en osynlig örfil. Jag lyssnade på outside och epiphany av staind, ett band som min syster lärt mig att tycka om för år sedan. Det var oftast hon som gav mig musik förr i tiden, men nu finns nästan inga av de banden kvar på mina spelningslistor, det är synd.
Jag lyssnade och jag ville så gärna gråta men det gick inte. jag blundade, hårdast ever, och såg bilder ur min unga tonårstid. så jävla underbart alltihopa, jag älskar det bara för att det är mina minnen. fastän jag inte var överdrivet glad, fastän jag var lika pessimistisk som nu, lika uttråkad. fastän jag aldrig fick mina crushes. jag älskar ändå att lyssna på låtar som jag lyssnade på då, när jag tänkte på någon speciell. Låtar som jag lyssnade på första gången jag rökte sittandes vid ödledammen. Det känns som ancient history, någon annans liv. Men jag älskar att det är mitt, att det är mig jag ser. glad eller miserabel, det är fortfarande jag. Och gud vad jag älskar att jag fortfarande kommer ihåg texterna och kan skråla med. Nästa gång jag är ensam hemma ska jag sätta på HIM på högsta volym och dansa runt som om jag var femton igen.

I can't mend but I feel, tomorrow will be okay

Middagen hos fröken Z igår var nice. Alla blev så mätta att ingen orkade röra på sig ifrån bordet, så vi satt bara kvar och pratade, helt febriga av maten och vinet. Många diskussioner kretsade kring olika val och alternativ, typ "vad skulle du helst...". Vad skulle du helst velat göra: Ha sex med en kändis, your choice, men sen så är det som om det inte har hänt. Eller, Döda någon, your choice, men efteråt så återuppstår människan och det är som om inget har hänt. Alltså frågan rörde sig kring vilket du helst skulle vilja känna på, sex eller mord. Namn som kom upp var Angelina Jolie och Johnny Depp, alla valde första alternativet förutom jag, fröken Z var också lite inne på det spåret men valde tillslut sexgrejen ändå. Jag tänkte att ifall detta skulle vara for real så är det ju en perfekt chans att kunna göra en dröm jag haft till verklighet, och hur kan jag motstå? Därefter kom vi in på en ny, liknande diskussion. Vilken tecknad/seriefigur skulle du velat ha sex med? Alla blev helt hysteriska och pratade i mun på varandra, skrek ut random namn som bender, woody, leela, aladdin etc. Tillslut säger fröken Z Spindelmannen och jag måste hålla med. ahh, spindelmannen svingandes i luften mellan skyskraporna och alla glor kisande uppåt och ba: is it a bird? is it a plane? No.. Its spiderman having sex with some random chick!
Ja gud ja.

Jag vaknade upp ur en mardröm.
I mammas och pappas säng i rumänien vrider jag på mig och mår illa. Plötsligt känner jag något krypandes på mina händer, det börjar klia. Jag tittar på dem och ser en massa småkryp och insekter, vissa är grönaktiga andra bruna, och så finns det några jättesmå, endast svarta punkter, som springer runt. Jag försöker skaka av mig dem och reser mig upp ur sängen. Det slutar klia och jag går till köket, det ser tomt ut vid första anblick, sedan får jag syn på pappa som står utanför det lilla köksfönstret, på kanten. Jag tänker att han kanske ville ha lite frisk luft, och ropar på honom: Akta så du inte ramlar! Det sista ordet sväljs av en ofantlig schock och obehag; Pappa vänder sig om mot mig i tårar. Han tänker göra det, han vill faktiskt göra det. Uttrycket som är fastklistrat i hans ansikte är det sorgligaste jag sett och min röst slutar fungera. Jag försöker skrika, be honom att inte hoppa. Men det enda som kommer ut är hjälplösa viskningar. Jag kan inget göra, hur kan jag låtit det gå så långt. Hela mitt liv är en lögn och jag blir yr. Plötsligt grips han av fasa, han tappar balansen och börjar falla bakåt. Jag rusar fram för att ta tag i hans hand...
Jag vaknar upp ur en mardröm, och det enda jag hör är mina hårda hjärtslag.

Spårvagnen imorse, brunnsparken, en fantastiskt vacker kille går på och jag kan inte hjälpa att stirra som ett barn tryckt mot skyltfönstret av en leksaksaffär. Själva kroppen fick jag ingen större uppfattning av, det är vinter, han var lång. Men ansiktet, gud ansiktet! Len ljus hy, inte för blek eller för solbränd med perfekta drag, mörkbrunt hår i rätt frisyr och fina läppar. Hans ögon var charmigt pojkaktiga men blicken var en mans. Jag ville ha honom mer än något annat, i åtta minuter, sen var jag framme vid skolan. Jag hade nästan glömt bort honom när rasten kom. Vi gick ut för att röka och det första jag ser i den långa cafékön är naturligtvis han. Men världen ler som vanligt ironiskt mot mig och det är ju så typiskt och självklart att det just idag var våran sista lektion på humanisten. Efter filmfestivalen flyttar vi till kapellplatsen i något gammalt sjukhus (tråkhus) och jag kommer förmodligen aldrig se honom igen, heller.

CSI igår natt: Gil undersökte en död kvinnas kropp och Sigur Rós - Svefn-g-englar spelades i bakgrunden. Så jävla fint.

Intromusiken till Arkiv X, jag får fortfarande rysningar av den. När jag var yngre kollade jag alltid på skräckfilmer och serier med min syster (hon är nästan fem år äldre så jag var ju tvungen att titta på det hon ville). Jag älskade Arkiv X men jag tryckte alltid på MUTE så fort musiken satte igång, helst blundade jag också. Så fanns det en till serie som jag inte minns så bra, med en man vars ansikte var deformerat och såg ut som ett lejons, something like that. Jag snackade med jobring och madde om den och båda har svaga minnen, men ingen kommer ihåg vad den hette eller så. Nå nå, jag var ialf skiträdd för den där mannen, fastän han var god. Jag var ganska rädd för många saker som liten förresten, och nu med, fast inte på samma sätt.
När jag var sex år drömde jag min värsta mardröm som jag än idag obehagas av. Jag hade kollat på en skräckfilm den natten, minns inte vilken eller vad den ens handlade om men den var skithemsk. I drömmen så vaknade jag upp i min säng efter att ha drömt en mardröm om just den filmen. Det var mörkt och jag gick upp ur sängen för att tända skrivbordslampan. Jag var van vid att tända den där lampan, oavsett ljus eller mörker, men när jag försökte tända den så gick det inte. Jag tryckte och tryckte men inget hände, tillslut kände jag efter med fingertopparna och märkte att knappen inte fanns där, det fanns inget att trycka på alls. Där jag vet att knappen borde varit, där jag minns så väl att den var, fanns inget, bara en len yta. Jag blev panikslagen, skräck spreds i luften tjock som sand och jag förstod ingenting. Så lyckades jag ta mig ut ur rummet till hallen, där var det ljust och jag kunde höra prat och skratt komma från köket. Mamma hade en liten shindig för sina vänninor och jag gick lättat fram till henne. Sa att jag hade haft en mardröm, och ville ha tröst, men hon bara ignorerade mig. En av hennes vänninor som satt bredvid sa snäsigt att jag skulle gå tillbaka och lägga mig, sluta störa mamma och hennes vänner. Förvirring kom över mig igen, jag blev tårögd och var fortfarande rädd, tittade på mamma, men nothing, hon brydde sig inte. Sen vaknade jag upp, förskräckt och svettig.

Mardrömmen kanske inte låter så hemsk, inget blod ingen död ingen tortyr eller dylikt, men grejen är att den inte var fysiskt hemsk utan psykiskt. Först med lampan utan knapp. Hur ska man reagera när man verkligen är hundra procent säker på något, och det visar sig att man har fel? Knappen skulle vara där, den har alltid varit där, right? Jag började tvivla på mig själv, på mitt psyke. Jag trodde att jag höll på att bli galen och den känslan är hemsk oavsett om man är 6 eller 42. Och sen tryggheten. Jag lyckades ta mig ut ur rummet och blockera instabila tankar, kom fram till mamma, den mest trygga personen man har i hela världen. Men istället för den vanliga responsen, istället för att ta mig i sin famn och låta mig gråta ut så ignorerade hon mig och lät hennes vännina schasa iväg mig. Min världsbild kollapsade totalt. Jag var mentalt labil och rädd, men ingen ville hjälpa mig.
Jag har drömt många mardrömmar, där jag blir dödad, jagad eller ser någon anhörig lida, men ingen mäter sig med denna. Ingen kan än idag få mig att känna precis samma olustigt krypande känsla som det dröp av i den. En känsla som viskar att allting jag vet är fel, inget är som det ska.

Jag tittar fortfarande på skräckfilmer, finner det tillfredsställande att bli rädd av någon anledning. Men på sistonde har jag varit mer rädd än vanligt. Jag har vid ett dussintals tillfällen fått för mig att jag sett konstiga saker, även när jag inte precis kollat på en läskig film. Det är mest när jag röker vid mitt fönster på natten som det då och då dyker upp något i ögonvrån. Mitt hjärta stannar upp och jag tittar dit, men det är aldrig något speciellt. En gång blåste våran markis till hastigt och jag kunde svära på att en enorm svart katt attackerade mig. en annan gång tycktes jag se ett monster i våra buskar, men det var endast löv. Och grannens lilla träd i mitten av gården, är ingen man med sargat utseende. Jag har bara för livlig fantasi efter alla år av tevetittande.
allt är som det ska.

Härom kvällen så duschade pappa två gånger inom loppet av en timma. Han sa till mamma att hans hår var smutsigt och måste duscha, så gjorde han det, sen satte han sig och kollade på teve med henne. Efter ett tag så reste han sig upp och duschade igen och mamma tänkte what the heck? När han var klar för andra gången frågade hon varför han duschade igen, och han typ: mitt hår var ju smutsigt? Och mamma sa: Men du duschade ju förut en gång. Han stannade upp som ett frågetecken och tänkte efter, så kom han på det tillslut. Mamma skrattade jättelänge åt pappas dåliga minne och jag skrattade också, fast någonstans tänkte jag att det inte alls var så roligt, inte roligt alls faktiskt. Försämrat minne innebär åldrande och jag har börjat märka det mer och mer hos mina föräldrar. Pappa glömmer bort saker han sagt och repeterar sig själv, mamma glömmer bort saker jag säger till henne och jag måste repetera mig, båda får gråare hår, båda får fler rynkor. Mer ont i ryggen, och mindre ork. Jag vill inte att mina föräldrar ska bli gamla och sköra. Helst vill jag att tiden ska stanna upp så fort som möjligt, eller gå sakta enough för mig att hänga med. Tid gör inte saker bättre för mig, ju mer tiden går dessto jobbigare verkar allt bli. Varje år innebär mer ansvar och fler problem. När jag var liten var jag konstant glad, även när jag ramlade och skrapade upp knäna. Jag grät en skvätt och sen skrattade jag igen. Nu håller skratten inte lika länge, nu behöver jag mer stimuli för att hålla igång glädjen, jag behöver anledningar till att vara glad.
Allting verkar cirkulera kring sex pengar och alkohol i den här delen av livet, och jag skulle mer än gärna gett upp allt sånt för att få bli barn igen. Men det går inte, kan inte tiden åtminstone gå saktare då? Så sakta så att jag inte känner av att den går.

Inatt drömde jag en traumatisk dröm igen. Min mamma skulle avrättas. Allt var som vanligt förutom att sverige var för dödsstraff och lagarna hade blivit strängare, minsta lilla snedsteg kunde skicka dig till giljotinen. Mamma stod i köket och fick ett samtal där en kvinna sa att hon hade brytit mot något och skulle avrättas, hon förstod att det inte fanns något att göra åt det, sånt går inte att överklaga. Så kom jag till köket och lyssnade på samtalet. Mamma gav mig en blick och jag visste vad som hänt. Jag fick panik. Slet åt mig luren och började störtgråta. Kvinnan sa att det inte finns något jag kan göra och böla hjälper inte. Jag skrek på henne, med tårar sprutandes och sprucken röst. Jag frågade henne vad hon hette och vad mamma hade gjort för fel, men hon ville inte svara och bara fortsatte tjata. HÅLL KÄFT HÅLL KÄFT HÅLL KÄÄÄFT!!! DET ÄR MIN MAMMA!!! Jag har aldrig skrikit på det sättet åt en vuxen, inte åt någon överhuvudtaget, aldrig med så mycket tårar och ilska. Det var som om jorden gått sönder under mina fötter och jag försökte förtvivlat att inte halka ner. NEJ NEJ NEJ!! skrek jag men hon lyssnade inte på mig. Och mamma stod bredvid och grät tyst.
Jag älskar såna drömmar för när jag vaknar upp ur dem uppskattar jag verkligheten mer.

När jag sitter på spårvagnen och jag ser någon som verkar misstänksam, som om denne någon skulle kunna göra mig illa for no good reason, så blir jag rädd. När personen sen börjar titta på mig, än mer misstänksamt, börjar paniken stiga i mig. Varje gång det händer försöker jag att se så ful och äcklig ut som möjligt, så att personen blir avskräckt och inte längre vill lägga ett finger på mig. Jag gör fula miner, grejar runt med tungan i munnen, spänner ögonen och ser sur ut, jag snörvlar och harklar. Det funkar faktiskt oftast och sen kan jag sitta som vanligt i lugn och ro. Jag kommer inte bli överfallen ikväll.

Jag vill dansa tryckare till Sideways med en vän jag tycker om.
Jag vill skriva hemliga meddelanden på några papper,
vika flygplan av dem och kasta dem ifrån Eiffeltornet.
Jag vill stå på kanten av ett stup och skrika så högt jag kan,
så högt min röst håller.
Jag vill äta haggis.
Jag vill hålla i en pistol eller ett gevär och skjuta ett skott mot ett glasfönster.
Jag vill sitta helt ensam på en sandstrand i arton timmar och inte göra någonting.
Jag vill hamna i ett slagsmål som inte handlar om att vinna,
bara släppa ut frustration.
Jag vill lära mig franska.
Jag vill smuggla knark i trosorna till ett främmande land,
men spola ner allt i flygplanstoaletten innan landning.
Jag vill hamna i mitten av en enorm labyrint och hitta ut.
Jag vill ha sex i ett förfallet hus.
Jag vill fotografera en främling i tårar.
Jag vill resa ensam till en storstad utomlands och bara sitta på hotellrummet,
kolla på teve och få roomservice närhelst jag behagar.

Jag drömde att jag var väntade barn med en kille jag knappt känner. Vi var inte ens ihop eller något sånt men där gick jag runt ialf och var gravid, i första månaden eller så. Och vi var båda helt beslutsförlamade. jag frågade honom ifall han ville ha ungen, och han ryckte på axlarna. han frågade ifall jag ville föda hans barn och jag rynkade på ögonbrynen tveksamt. Men det fanns en del av mig som verkligen skrek av lycka, och ville ha ungen mer än allt annat oavsett vem fan pappan var. Nå nå, i vår tveksamhet slutade det med att jag aldrig gjorde abort fast jag vaknade snabbt efter det, typiskt, jag fick inte ens se min dröm unge.

Jaja, nu lyssnar jag på brian adams - heaven och vill bli kär. Jag har inte velat bli det på ett bra tag men så började jag tänka på senast jag var kär, liksom verkligen kär med fjärilar i magen och allt sånt, och det var så längesen att jag har lust att gråta. Även om det är jobbigt att gå runt och vara nervös på grund av en person, även om man inte kan koncentrera sig som vanligt, även om man aldrig får som man vill, så finns det ändå något så skönt med att känna så. Som om man ser färger man aldrig sett förut.

Jag såg Virgin Diaries för första gången hemma hos madde för ett tag sen. Hon låg och halvsov, jag satt bredvid och kommenterade. Det är inte det att jag har något emot att man snackar om sex helt öppet, det är ju bara positivt, men att följa en oskuld i sin strävan att bli av med den är bara löjligt. Det avsnittet handlade om en förvirrad sjuttonårig tjej i england. I programmet började hon som heterosexuell oskuld och slutade upp som en lesbisk oskuld. Inget förlorat där inte, bara förändrat. Hon kom liksom på det mot slutet att hon varit kär i en tjej när hon var femton och därmed fick hon för sig att hon var lesbisk. jaja. Det är inget fel med det heller. Det konstiga var bara att hon redan från början nämnde några gånger att hon brukade bli äcklad av att tänka på kukar, fast då ringde inga klockor. Efter att hon fått sin insikt så berättade hon också för sin mamma att hon tror att hon är lesbisk. Det måste vara fakeat tänkte jag, vem berättar något sånt till sin mamma framför kameror? Men jaja, mamman tog det skitbra och typ hintade lite om att hon också experimenterat i sina unga dagar. Så slutade programmet med att hon skulle jaga efter tjejer istället. Quality tv verkligen. Fastän jag stör mig på såna program så är det kul att kolla på då och då, för jag älskar att kommentera allt, kanske inte så uppskattat av de som sitter bredvid men sån är jag ialf. Och jag har tänkt på det här en del, sex in public, vissa saker går att visa och prata om men inte andra, why's that? Jag kan uppskatta program som Sex inspectors för det är liksom ändå lärorik underhållning, men virgin diaries, vad får man ut av det, är det någon som tänder på dessa oskulder eller lär sig något nyttigt inför livet av att följa dem? Sex borde inte bli hyssjat, men inte heller förlöjligat. som nyss när jag kollade på teve med min syster, reklam på kanal 6 och för att få fram att de visar två filmer efter varandra på helger eller vad det nu var så började dem med att visa flera olika tjejer, två och två, lättklädda, i sjuksköterskeuniformer av latex eller något annat sånt porrigt, och så var det en röst som sa något i stil med "är du sugen på en dubbelmacka?". Jag har lust att skratta av frustration. en dubbelmacka? sen i slutet när de fått fram sin poäng så säger rösten: "vad trodde du att vi menade?!" och gud jag vill bara spy. vet inte ens vad jag ska börja klaga över för det hela är så jävla hjärndött och sexistiskt att jag vill gå bärsärk på idioterna som kom på reklamen och sedan på äcklena som lät den sändas. varför är den för det första riktad mot killar när tjejer också kan uppskatta film? (ja det är sant, jag lovar.) Kan inte tevefolket börja släppa den manliga blicken och se kvinnan som människa istället för objekt hela tiden, eller i alla fall utveckla en kvinnlig blick också, så att det blir jämlikt? Ifall det åtminstone hade varit några män som också visades i åtsittande boxers så skulle det göra saken lite bättre, men nej tanken om två killar ihop är ju disguisting! men två tjejer är helt normalt, ALLA tänder ju på att ha 2 tjejer samtidigt oavsett läggning och kön. reklamen är ju faktiskt hysteriskt kul, kudos!
Det är 2007 och det är såhär västvärlden ser ut, sexistiska dubbelmackor.

Saker och ting har börjat hända igen. Snart är kortfilmen version 2 klar och sedan kan jag ägna mig helhjärtat åt mitt och jobrings nya projekt. Han gör musik, jag skriver text. Allt går ut på associationer. I can't wait.

En gammal man är ute och promenerar med sin lilla hund. Mannen har en grå hatt och gammaldags kostym, en käpp i ena handen och kopplet i andra. Han kommer fram till ett stup. Slänger ner hunden, och hoppar sen själv. Han landar i vatten och blir ung igen. Hunden blir en delfin. Han och hunddelfinen simmar tillsammans i det klarblåa vattnet, leker och simmar. Han behöver inte ens luft längre. Han har slutat andas. Han kommer fram till en strand, går upp ur vattnet, tio år till har försvunnit från honom. Delfinen simmar tillbaka. Han går in mot djungeln. Vackra blommor och fina fåglar överallt. I mitten av ön finns en stor öppning med en damm och färgglada växter omger dammen. längst fram finns en kvinna. Hon har långt blondlockigt hår och hon dricker ur vattnet. Hon går in i vattnet, hon är naken. Han iakttar henne länge. Vågar inte. Hon lägger sig på rygg i mitten av dammen, vattnet håller henne uppe, håret flytandes runt hennes huvud. Men han vågar inte.

En gammal gubbe klagade på mig imorse. Jag satt bara i busskuren, minding my own business, lyssnade på musik och rökte. Han ställde sig bredvid och sneglade på mig ibland, jag struntade i det. Tillslut sa han argt: Vet du att man inte får röka i busskuren?! Jag tog bort ena hörluren och tittade förvånat på honom. Kuren på min hållplats är helt öppen, en vägg mot ryggen och två små på sidorna thats it. Så jag sa till honom "men det är ju helt öppet här.." Han fortsatte envisas och sa att man inte får röka där, och så tog han sitt paraply och pekade med den på bilden med den överkryssade cigaretten. Jag tittade på bilden och fick lust att börja skratta. "Stör det dig verkligen?" Frågade jag och höjde ögonbrynen mot honom. Han snäste tillbaka att "Ja! Ja det stör mig!" Jag reste mig upp och slängde ciggen, och precis då kom spårvagnen. Det som stör mig är meningslösheten i hela situationen. Det regnade inte ens, han behövde inte ställa sig två steg ifrån mig. Han skulle inte fått cancer av att vara bredvid mig i fem minuter. Världen går inte under för att jag bryter mot en löjlig liten "regel". Hur orkar man?
Jag hatar såna människor, som måste göra sina röster hörda vare sig det behövs eller inte, som måste rätta andra och tror att dem är så mycket bättre för det. Jag skulle fattat ifall jag rökt i en instängd kur, i en restaurang eller i ett sjukhus. Men när det inte finns någon större skillnad mellan att sitta ner på bänken, eller stå ett steg, ett ynka litet steg därifrån, jag bara fattar inte. Det är så meningslöst. Så otroligt idiotiskt att ta kontakt med en annan individ på grund av något sånt. Ifall han suttit sig ner bredvid och bett mig släcka ciggen snällt skulle jag gjort det utan att tveka. Men den där jävla tonen, den där överlägsna vuxen minen. Som om han alltid varit hundra år gammal och är världens visaste, som om han aldrig varit ung. Han var säkert aldrig ung förresten, inte på riktigt. Han hade säkert inga barnbarn heller. Det är den enda förklaringen jag kan komma på. Bitterhet över sitt egna liv. Varför skulle man annars göra sådär? Jag ska aldrig bli sån, jag ska aldrig bli sån, jag ska aldrig låta mig själv bli sån. jag lovar.
Det känns så jävla hostile alltihopa. Jag vet inte ifall det beror på göteborg, på vädret eller på mig. Kanske är det mitt utseende som drar till sig såna, men de enda gångerna som främlingar snackar med mig på stan är när dem är fulla, vill klaga eller ber om en cigarett. Vart tog allt det söta vägen.

Jobring sover bakom mig i sängen. då och då rör han på sig och jag stannar upp. är rädd att ljuden från mina fingrar mot tangenterna kommer väcka honom. men han sover. jag hör hans tunga andetag. Undrar om han drömmer något, och vad isåfall? Jag vill också drömma, men jag har ingen sömn.
Istället sitter jag uppe och skriver. jag lyssnar på musik och skriver det jag ser i låtarna. associationer. Jag lyssnar bara på explosions in the sky, ett grymt band som endast spelar instrumentala låtar. det är lättast att associera fritt då, utan text att bli influerad av. Jag sätter på en random låt, blundar och skriver ner första bästa. jag tittar inte på det jag skriver, bara på fingrarna som dansar över tangentbordet. Ibland blir det endast korta stycken, sekvenser, och ibland lite längre berättelser. När låten slutar, så skriver jag inte mer, fastän storyn kanske inte är klar. Jag läser igenom allt, ändrar inget, och börjar om på en ny låt.
Utdrag:

Help us stay alive:

Tunga andhämtningar mot en kind. Endast mun mot kind. Snabbspolning, munnen pratar. Hand i hand, ett par, bilar åker förbi i ultrafart. Fåglar flyger, vågorna slår mot sten och sand. någon faller som i en dröm.
Folk gräver, dem gräver en stor grop, alla med varsin spade, barn och vuxna, det är ett uppdrag, dem gräver dag och natt, utan stopp, utan ro eller mat. Enkla människor, med ett mål i livet. De ska gräva sig ut. Ut ur världen. Deras ansiktsuttryck. Alla likadana, trötta men bestämda. Sorgsna, men med hopp. Solen reser sig över bergen, sakta sakta. Folk stannar upp, samlas kring sin grop. Alla står runt den enorma gropen, det är svart. Ingenting syns, den är ofantligt djup. En mamma med sitt barn i famnen, tittar ner, hon hoppas men tvekar. Alla står tveksamma. Gropen är klar. Ska vi? En man kysser sin fru hejdå, han hoppar. Någon annan hoppar, och en till. En och en hoppar de i gropen, den oändligt djupa gropen. Se dem falla, alla faller så snabbt men ändå mjukt, luften liksom skyddar dem. Faller faller faller barn och vuxna. Alla ler. Att falla, ler för att de faller. Snart kommer de fram till en plats, där det inte går att falla, där gropen inte längre finns. Ut ur världen, ut ur existensen.

Time stops:

Runt runt, något går runt. En flicka med långt brunt hår, hennes hår är fastknytet vid änden i en påle. Hon snurrar runt den, flyger i luften. Karusell, barn som skrattar, tivoli, färgglada klubbor i alla smaker. Clowner som gör ballongdjur. Men det ser bara roligt och fint ut, jag tror inte på det. Sockervadd, en tjock pojke äter med klibbiga fingrar. Hans mamma ler. Fräknar har han med. men hon bara ler.
Det börjar sakta ner, det börjar mörkna sakta men säkert. en flicka tappar sin glass och börjar nästan gråta, men hon hinner få en ny innan tårarna rinner. Barnen på karusellen börjar blicka upp mot himlen, de kisar. Solen börjar döljas av tunga gråa moln, sakta sakta…försvinner allt ljus.
Regn piskar ner över tivolit. Alla springer, ingen hjälps åt. Föräldrar lämnar sina barn, de bara springer. Alla springer över varandra. Totalt kaos, ingen bryr sig om någon annan. Regn hårt svart regn slår sönder karusellerna. Himlen öppnar sig och det åskar, någon har ramlat i en vattenpöl och gråter. Ingen bryr sig. Skrik och panik. Jag ler, jag är ovan. Jag kastar ner blixtar mot dem. Här uppe är det ljust, men där nere är allt mörkgrått, och se hur de springer för att rädda sig själva. Grindarna är låsta, alla klättrar så gott dem kan, på varandra över varandra. ”Vem bryr sig vart min fot landar.” Ut ut ut! De kan inte ta sig ut, alla halkar ner, ingen kommer ut. Ju längre upp de klättrar desto högre blir grinden. Ingen väg ut. Alla skriker, alla gråter. Översvämning. Vattnet har ingenstans att ta vägen, blixtrarna slår fortfarande ner, folk får Elchockar. Dör som flugor. Allt täcks av vatten, allt simmar omkring i vattnet. En färgglad klubba flyter längst upp.
-

och nu då?
Klockan 06 kommer jobrings mobil att larma för väckning och han åker iväg till sitt jobb. Jag har inte ens sovit och han ska upp och jobba om sisådär fem minuter. Kommer jag kunna somna när han har åkt, jag vill så gärna kunna göra det. och drömma något som jag sedan minns, fint eller hemskt, i dont mind. bara jag kommer ihåg det sen.

"men jag ska aldrig berätta om, jag ska aldrig berätta om det finaste någon sagt till mig, det finaste han kunde säga vid det mest perfekta tillfället hemma hos någon med well i wonder och dans kropp mot kropp. jag grät tyst på hans axel och ville bli kär i honom just då. bara gå och dö lycklig i baksätet på en bil."

Jag kan inte somna, sitter bara och läser igenom sånt jag skrivit för år sedan. minns tillbaka sorgliga och roliga stunder i mitt liv. tänker på alla glada timmar jag stulit från mig själv, och på folk som fått mig att le. Jag känner mig oftast ensam, men när jag tänker på mitt liv för flera år sen, så är ensamheten nästan bortspolad. Alltid finns det folk runt mig, om inte fysiskt så psykiskt. Ett telefonsamtal ifrån, några hållplatser bort. En svarttaxi resa, och vi är där. Men ändå kan jag aldrig släppa ensamheten, jag låter mig aldrig vila. Egentligen vill jag inte alltid ha någon, men jag får för mig det ibland. Ok att jonathan och madde inte är ihop, men de bor ändå tillsammans och de kan liknas vid ett par ibland. Madde som den duktiga hemmafrun och jonathan, stökig sloppy men ändå älskvärd man.
När jag är hemma hos madde och jonathan glömt toasitsen uppe blir jag inte sur eller trött eller cranky på något sätt. Jag bara ler lite vemodigt. drömmer mig bort till den ljuva tiden då jag måste fälla ner sitsen efter någon jag älskar, flera gånger varje dag. Ibland blir drömmen så verklig att det gör ont. Jag önskar för hårt. När madde klagar över disken som han oftast lämnar efter sig så förstår jag och sympatiserar med henne, men i hemlighet blir jag bitter. Vad jag skulle gett för att få diska efter någon som håller mig kär. Igår hängde classe här en stund och jag lagade nudlar med ost och salami till oss (vi hann inte med något fancy), han bara satt ner vid bordet och pratade med mig. efteråt diskade jag bådas tallrikar och medan jag gjorde det kom en härlig känsla över mig. gud så skönt att kunna nöja sig med ordinary saker. att nöja sig med säkerhet. en ring runt fingret och sedan år fulla av glädje och sorg, meningslösa bråk och rutin. skulle jag någonsin kunna tröttna på det, skulle jag tröttna på ett normalt liv i äktenskap?
"Jag älskar dig/Jag älskar dig också. - Bli min?/Ja! Tills döden. jag lovar, du lovar. Tryck!
- Håll min hand, det är ditt barn med. Gå upp mitt i natten med nappflaskan. - Juliard tog sina första steg idag! - Misja kallade mig "mama"! skrik varje kaotisk morgon. få på alla sina kläder, gummistövlar och overaller på vintern, slask i hallen och gröt under bordet. vem skjutsar kidsen? - Du sa att du skulle hämta dem idag, jag har ett viktigt möte. Solsemester varje år, tillbaka till rötterna och uppleva nya platser. Se barnen lära sig saker.
- Har vi tid för sex ikväll? Boka in det varje fredag efter nattningen. - Prick nio ska du vara i sängen med negligén från paris. - Barnvakten är försenad och vi hinner aldrig dit i tid! Elräkningar, telefonräkningar, bredband och kabelteve. betala betala ränta på ränta. Hjälpas åt, hålla ihop. Du dricker för mycket / Du skriker för mycket. Tiden går, badrummen räcker inte längre till. - Jag fick mitt första gråa hårstrå idag. - Minns du vår smekmånad? Kidsen växer upp, de gör revolt. Unga rebeller, vi ser oss själva i dem. Vi pratar om dem tyst varje natt i vårt sovrum med stängda dörrar. - Du pratar inte med mig som du brukade / Du ser inte ut som du brukade. Ont i ryggen, ont i leder. Mammografi och prostataundersökning. Barnen flyttar ut, för första gången på tjugo år har vi all tid i världen för varandra. - Vad gör vi nu? - Vad som helst. Det du gör, gör även jag. tills döden. Jobba lika hårt, med mindre kraft. snart pension, snart barnbarn. snart rinner all tid ut. Ständigt lugn och ständig oro. Passa bebisar igen, nappflaskor igen, promenader med barnvagnar. men nu vet vi vad vi gör, nu är vi inga nybörjare. Gråta inombords av lycka för att se ett första steg, för att höra ett första ord, igen. Tid. Barnen är vuxna nu, vi är gamla: vi har gjort allt. - Lämna mig aldrig/jag lovar. du lovar. alltid.
- Älskar du mig fortfarande?/Föralltid, jag lever inte utan dig. Vi lovade. En dag kommer då någon bryter sitt löfte. Begravning. det regnar och det enda som finns kvar av oss är en stum fråga skriven i den sviknas ansikte. - Vem ska sova på din sida av sängen nu? "
Om det inte är jag som försvinner först kommer jag dö lika ensam som jag är idag, är det då värt det? (ja)

Jag hittade ett gammalt dagboksinlägg och var nära till tårar, igen.

"fuckin london-d-don"
Daterat: Tisdagen den 18:e oktober 2005 kl 23:15
thats it. gänget är splittrat och det kommer säkert bli så som madde sa; innan vi träffas alla samlade igen kommer någon dö. Let it be me. haha. men allvarligt. lördag var det sjukaste jag varit med om på länge. först hängde vi alla hos shady, som vanligt, som om inget var på gång, snackade skit, skämtade, skämtade om att snacka skit, and so on. vi spelade äckelpoker, vilket jag loosade på men klarade av min uppgift utan att behöva visa några kroppsdelar. madde drack rått ägg, rufus drack en liter ljummet vatten med lite lite oboy. och jag, jag vet inte vad jag drack, men det var det äckligaste ever i tell you. sirapaktig konsistens med bitar i som jag inte visste vad dem kom ifrån, nåväl. nåväl. vad gör man inte. för gruppen, menar jag. sen snackade vi lite till skit förresten, och drack te med daimtårta, och när klockan började närma sig ett avlägsnande av någon, började vi prata minnen och första intryck. mitt första intryck av Rufus var: heeey, han såg ju inte så pjåkig ut. hahaha, jag kommer ihåg det så väl, ruttas slappa entré och korta presentation av honom: "mm här är den nya killen.. "Och hans lite förvirrade blick då några började skratta, inte direkt åt honom, utan av nervositet, eller ville dem flörta kanske, jag vet inte. hursomhelst så kom han direkt överens med oss, och jag kallade honom rufus. trodde inte det skulle fastna, men ye det gjorde det. Rufus. jag trodde aldrig att jag skulle reagera så starkt på honom, på ett avsked ifrån honom, men något brast i lördags. jag blev rädd när han kramade om mig. rädd för mig själv, rädd för framtiden. rädd för livet. jag började gråta. först endast lite tårar och sånt där heh, skratt som varslar om att hey, jaja detta är inte hela världen. men när jag såg att shady också hade blöta kinder medan hon kramade honom kunde jag inte hejda mig. jag grät. jag satte mig ner med ryggen mot honom och grät, begravde ansiktet i knäna och grät. han höll om mig, masserade mina axlar för att lugna ner mig och försäkrade mig om att vi kommer träffas igen, allihopa, ”i promise”. jag och rutta ska ju hälsa på om några månader. det är lugnt, you know. Men Nej! Gud! fattar ingen det? Det Är Inte Lugnt, inget är lugnt, inget kommer någonsin vara lugnt. inget förblir likadant, allting förändras hela tiden, alla förändras, alla driver ifrån varandra och lämnar varandra, och dem som inte vågar lämna blir lämnade kvar med naiva minnen om the good old days. för nu har Rufus flyttat till London, bara sådär. jag fattar inte ens hur det kunde gå till, hur vi kunde släppa iväg honom. när han stod utanför dörren och väntade på hissen. det var som i en sjukperverteradjävla dröm, det kunde inte vara sant, var det verkligen sant? han gick in i hissen, vi sprang ner för trapporna i strumpor för att hinna ifatt honom igen, för att gråta för honom igen, för att säga hejdå och verkligen mena det, men det kunde inte vara sant, var det verkligen sant? och sen den där äckliga känslan av att detta var början på slutet som var kvar efter att porten stängts igen bakom honom. jag vill inte ens tänka på det, jag vill inte komma ihåg hur mycket jag saknar honom och hur jävla tomt det är utan honom. jag kommer bara gråta mer då. jag skulle kunna gråta nu också om jag bara tillät mig själv, men jag orkar inte. god knows im tired.


Jag tänker inte ens på rufus längre. Vi hälsade ju på honom i london i februari, men efter det gled han iväg, helt. Jag kommer alltid över det, alla vänner som glidit ifrån och lämnat mig, det har på något sätt alltid fixat sig, we move on. Först var det bella i trean, min allra bästa vän och själsfrände. Hennes flytt till lund gjorde att jag isolerade mig och det var inte förrän sent i femman som jag hittade vänner i Issa och Kristina. Men nu är dem ju också borta, och igen trodde jag att jag skulle gå under, jag önskade att hela världen skulle stanna upp och implodera. Men den bara fortsatte, och mitt liv likaså. Nu tänker jag inte på dem så mycket, och senast vi sågs, för några veckor sedan, var det som om jag inte kände dem längre. Vi satt där på café som främlingar och jag ville helst gå därifrån. Jag får ångest varje gång min födelsedag närmar sig, jag grät som ett barn när jag fyllde arton och skulle bli "vuxen", månader innan studenten såg jag rött framför mig och alla mina vänner var noga med att inte nämna den avskyvärda dagen, de försökte trösta men jag ville inte tröstas. Ingen kan trösta mig igenom en förändring, jag är bara för envis, jag vill må dåligt, för att sedan kunna må bättre. Jag klarar mig alltid, jag vet. Men ändå hatar jag förändringar. Ifall jag kunnat hade jag förmodligen stått kvar på samma punkt för resten av livet, helst ensam på en öde ö, då slipper jag lida mig igenom förändringar, jag slipper se folk flytta eller dö ifrån mig. Bara jag och en sandstrand, forever.

jag har aldrig cyklat full mitt i natten förut, det var som en sjuk dröm. Hela situationen liksom. Jag älskade det hela vägen, trots att det regnade, trots att jag ramlade efter typ två minuter för att det inte fanns några bromsar och jag märkte det inte förrän jag kraschade i trottoaren, trots att jag knappt kunde gå av cykeln pga darrande spagetti-ben. loved it. Och jag kom på att jag är low-maintenance. visst kan jag vara kräsen, men aldrig hysterisk, och visst kan jag bli uttråkad, men jag kräver aldrig att ha kul. sätt mig bara på ett åkande fordon (buss, bil, spårvagn, hästdragenvagn, cykel! anything) med lite musik, och jag håller mig sysselsatt i flera timmar. ge mig en ledig bänk vid en sjö eller skogsglänta eller under en bar himmel och jag lovar att hålla käft. jag klarar mig själv.

Runt fem stack jag till madde, höll henne sällskap tills hon somnade vid åtta. satt kvar en stund till, sen tog jag spårvagnen till järntorget. satt utanför röda rummet och femtio meter ifrån mig såg jag en full person. jag tänkte "nej nej kom inte hit" men visst gjorde han det. En full/påverkad kille vid namn fredrik satte sig bredvid och bad om en cigg, jag gav honom en cigg. Han var söt, men så jävla borta. Så snackade vi lite tills classe kom och räddade mig. Vi gick in, tog några öl, ett gäng vänner/bekanta kom dit. vi tog flera öl, så drog jag och classe + johan vidare till kellys. Vi drack och spelade alfapet med egna regler. Man skulle komma på det längsta och finaste ordet, det var regeln. Johan skrev något med rånare, classe "rebellisksyster blaha" och jag fick ihop "Hiroshima". Det slutade med att ingen vann för att killarna var dåliga förlorare, så stängde kellys och vi skulle vidare. Allting var stängt på linné och jag tog första spårvagnen mot brunns. Min sista hade gått och jag fick promenera hem. Det är lugnt, tänkte jag, jag har min mp3 och den är laddad. Efter backaplan började benen vika sig men som i en dröm hittade jag en cykel. Jag såg den mellan husen, tänkte "åh en cykel". Andra tanken "Åh! En olåst cykel!". Resten av vägen cyklade jag hem och skrålade för full hals med tori amos - these precious things. Som i en dröm.

Eftersom jag redan kollat igenom alla serier jag har på datorn + standups, om och om igen, bestämde jag mig för att ladda ner sånt som jag brukade följa. nostalgi, jag kan inte motstå. Nu har jag gått igenom två säsonger av pang i plugget och remenissat en av mina barndomscrushes, ah zach, be still my heart. Så bestämde jag mig för att kolla på lite buffy, det är ju fan näst intill kvalitetsteve. Och jag älskar verkligen avsnittet då spike kommer på att han är kär i buffy (för er som inte vet, spike är en elak vampyr, och buffy är vampyrdråparen, så yeah bad combo) I slutet av avsnittet drömmer spike att han och buffy kysser varandra passionerat, och när han vaknar upp är han helt förstörd för att han äntligen insett att han är madly förälskad i henne. Bara den grejen, att han inser det genom en dröm är så jävla bra, och sedan att han är barbröstad i drömmen makes it even better. Barbröstad i sin egen dröm, ah the vanity! Snart får jag börja kolla på melroes place och beverly hills i guess, men jag vägrar att se sunset beach igen. Ah och ally mcbeal! fan vad jag saknar det. Innan alla nya serier som jag börjat följa är tillbaka från sina jullov ska jag återgå till dem gamla pärlorna och frossa i barndomsminnen.
It could be sweet, like a long forgotten dream.

svenska tjejer briljerar på spårvagnen:
Blondin 1: Jag är yngst av dom alla men jag är ändå den som är mest.., vad heter det?
Blondin 2: Vadå? Jag vet inte..
Blondin 1: Ja alltså, har glömt bort hur man säger.. mest.. öh
Blondin 2: ?
Blondin 1: Mest, typ, vuxen i hjärnan..
Blondin 2: Jaha! Ja det är du...

(det hemliga ordet är: Mogen.)

Nyår är så överskattat, jul är så överskattat. påsken likaså. egentligen är alla högtider överskattade och när jag flyttar ut själv till en öde ö ska jag aldrig fira något igen. Visst var det nice igår och visst är det ett nytt år nu, men tiden går ju ändå hela tiden, och eftersom jag snarare är ute efter att dra tillbaka den så är nyår egentligen ingenting överdrivet roligt för mig. När vi stod och väntade på robert på centralstationen kunde man se fyrverkerierna från stan. Lite färgglada ljus i himlen och alla blir lyriska, det är sjukt. Överskattat. Samma med jul-ljusshowen uppe vid poseidon, såg en bit av den medan jag trängde mig förbi alla häpnade människor som stod och stirrade, som om de aldrig sett ljus förut. Och ja, överskattat var det. Men nu är det över och nästa event i mitt liv blir min födelsedag. Nitton, en överskattad ålder, och jag önskar att jag fyllde sju istället.