cockeyedcharlie

Härom kvällen så duschade pappa två gånger inom loppet av en timma. Han sa till mamma att hans hår var smutsigt och måste duscha, så gjorde han det, sen satte han sig och kollade på teve med henne. Efter ett tag så reste han sig upp och duschade igen och mamma tänkte what the heck? När han var klar för andra gången frågade hon varför han duschade igen, och han typ: mitt hår var ju smutsigt? Och mamma sa: Men du duschade ju förut en gång. Han stannade upp som ett frågetecken och tänkte efter, så kom han på det tillslut. Mamma skrattade jättelänge åt pappas dåliga minne och jag skrattade också, fast någonstans tänkte jag att det inte alls var så roligt, inte roligt alls faktiskt. Försämrat minne innebär åldrande och jag har börjat märka det mer och mer hos mina föräldrar. Pappa glömmer bort saker han sagt och repeterar sig själv, mamma glömmer bort saker jag säger till henne och jag måste repetera mig, båda får gråare hår, båda får fler rynkor. Mer ont i ryggen, och mindre ork. Jag vill inte att mina föräldrar ska bli gamla och sköra. Helst vill jag att tiden ska stanna upp så fort som möjligt, eller gå sakta enough för mig att hänga med. Tid gör inte saker bättre för mig, ju mer tiden går dessto jobbigare verkar allt bli. Varje år innebär mer ansvar och fler problem. När jag var liten var jag konstant glad, även när jag ramlade och skrapade upp knäna. Jag grät en skvätt och sen skrattade jag igen. Nu håller skratten inte lika länge, nu behöver jag mer stimuli för att hålla igång glädjen, jag behöver anledningar till att vara glad.
Allting verkar cirkulera kring sex pengar och alkohol i den här delen av livet, och jag skulle mer än gärna gett upp allt sånt för att få bli barn igen. Men det går inte, kan inte tiden åtminstone gå saktare då? Så sakta så att jag inte känner av att den går.