cockeyedcharlie

Första föreläsningen på dokumentärfilmskursen och det sista klippet vi fick se utspelades i rumänien. en liten pojke traskade på en lerig väg och gick fram till två gamla gubbar som spelade traditionell musik och sjöng om ceausescu. jag blev glad när jag såg klippet för det påminde mig om byn där mina farföräldrar bor och jag älskar att vara där. att vara där innebär total frihet för mig. på vägen dit brukar jag alltid sitta tyst och vara exalterad över att komma fram, jag vill komma fram snabbt, samtidigt som jag vill njuta av vägen dit så mycket som möjligt. en bilresa mot frihet som jag aldrig vill ska ta slut men som jag blir överlycklig av när den väl gör det. ibland brukar bara jag och pappa åka dit tillsammans, då får jag sitta där framme och växla åt honom, jag får ha fönstret totalt nerdraget med huvudet lutat utåt och låta håret dansa i vinden. jag och pappa brukade när jag var liten också räkna hästar på vägen dit, den som fick ihop flest vann, och jag vann typ alltid för pappa koncentrerar sig mer på vägen. jag räknar fortfarande hästar, fast i tysthet. Väl framme blir jag alltid lika glatt bemötad av farmor och farfar och speciellt av hunden, fattige riddare, som avgudar mig precis lika mycket varje gång fastän vi inte setts på ett år. först sätter vi oss inne, jag lämnar av mina grejer och socialiserar lite, tillslut snor jag åt mig en köttbit eller liknande och springer ut till hunden. jag springer ut ur huset med spralliga ben mot frihet. frihet ifrån förpliktelser, frihet från problem, frihet från rutin och vanor och speciellt frihet från människor. Smutsig med hår och fjädrar på kläderna från diverse djur sitter jag med en cigg i mungipan, en öl i handen, under en gassande sol, på en åker där syrsorna är dj's.

det enda positiva med snö är att man ser bättre utomhus om natten.

Inatt drömde jag att det snöade, och i drömmen var jag medveten om att jag drömde. Jag tänkte när jag trampade runt i snön att: Fan, jävla snö, tur att detta bara är en dröm. Sen fortsatte jag: Alltså Irina, om det är snö utanför när du vaknar upp ur denna skitdröm, om det kommer snöa imorgon, då är det fan ditt fel! När klockan ringde hoppade jag upp ur sängen och tittade ut genom fönstret, ingen snö. hallelujah.
Jag gick till skolan, kollade på tre olika filmer varav en bra (la jetée) och när jag gick ut ur biografen kände jag några enstaka snöflingor mot kinden. Nu är marken utanför täckt av vitt. fan fan fan tar denna vinter aldrig slut? jag tror naturligtvis inte att det är mitt fel att det faktiskt snöade idag, det finns ingen chans att jag kan framkalla snö med huvudet, men ifall det vore så, then it sucks. måste vara den sämsta superkraften ever, kunde jag inte haft förmågan att läsa folks tankar istället, eh?! sen tänkte jag, på skämt, lite allvar, att det kanske är miguel som fått för sig att det jag drömmer är mina drömmar, alltså sånt som jag önskar mig ska hända. åh, miguel miguel, you idiot. detta är fan värre än det med djungelvagnen, och värre än den gången jag drömde om att en tjej i skolan med rött hår hade färgat håret brunt, och det visade sig nästa dag i skolan att hon också gjort det. i couldnt care less om hennes jävla hår! fatta miguel, fatta!

För en stund sen googlade jag mig fram till en sida där en del oldies låtar som man kan lyssna på finns ordnade i alfabetisk ordning. jag fastnade ett tag på i, "If it takes forever" och "I only have eyes for you" njöt jag av. jag scrollade längre och längre ner för att se vilka mer jag känner igen och vill höra (tyvärr fanns inte moonriver med) och när jag kommit längst ner i arkivet fanns en add från "National Center for Missing & Exploited Children". Högst uppe står det "have you seen this missing child?" och under det kommer det upp några bilder på försvunna barn, deras namn, staden de kommer från samt datumet då de försvann, längst ner står ett nummer man kan ringa om man vet något. Jag satt ett tag och tittade på de olika bilderna som kom upp, ett tiotal olika barn, mellan 1 och 18 år gamla. Den som varit försvunnen mest är en kille på arton år, 17 juni 2005: borta. den senaste försvann den 2 feb detta året. Jag känner inte dessa kids, jag har aldrig sett eller hört talas om dem, ändå kunde jag inte bara scrolla upp igen som om inget hade hänt. saker och ting blir mer verkliga, mer personliga när de får ett namn, när man ser en bild. jag vet att tusentals kids försvinner över hela världen lite titt som tätt och jag tycker synd om dem och deras familjer, men när jag ser dem och vet att "Tristan White" och "Courtney Schultz" inte är där de borde vara blir jag förkrossad. Jag tror inte att någon av barnen lever längre, jag har svårt att föreställa mig att de någonsin kommer få känna deras föräldras trygga armar omge dem igen. Min mage vrider sig av avsky mot folk som är kapabla till att stjäla någons liv på det här meningslösa sättet. Jag kan till en viss grad förstå varför en människa skulle döda eller kidnappa någon annan. man vill kanske hämnas, eller är desperat och kidnappar därmed några miljonärers unge för att kunna betala av sin skuld eller whatnot, visst jag förstår det, jag är inte för, jag fattar. Men att bara ta ett barn utan att ens ha för avsikt att lämna tillbaka den förr eller senare, att bara utnyttja sin makt över ett oskyldigt barn? Varför måste vuxna alltid blanda in barn i sina perversioner.
i somras stod det i tidningarna om natascha som varit tillfångatagen i en skabbig lägenhet i stockholm som sexslav. jag grät förtvivlat medan jag läste artikeln och fylldes med hat och sorg när jag för en sekund försökte tänka mig in i hur det skulle vara att vara natascha. sexslaveri, hur kan man? hur kan man med att se sig själv i spegeln efter att man gjort något så vidrigt mot en annan människa? och inte bara monstrena som som höll henne fånge och tvingade henne till att ge upp sin kropp utan även alla äcklen som varje dag ringde på dörren till helveteslägenheten och våldtog henne mot en liten, skruttig, jävla summa meningslösa pengar. kanske fattar dem inte? kanske är alla dessa människor labila psykopater, visst vore det trevligt. så enkelt att endast behöva vara rädd för dem som ser extra twitchy ut, och veta att alla "normala" har tillräckligt med moral och empati för att stoppa dem ifrån att någonsin skada någon annan.
Jag kan verkligen förstå mord till en viss grad. Jag kan förstå ifall Natascha skulle velat ha alla männen, som gjorde henne illa under sina år som fånge, framför sig på en rad, jag kan förstå och känna hatet i hennes händer när hon greppar geväret och siktar mot deras ynkliga kroppar. jag förstår mycket väl känslan av hämnd och frihet när hon lossar skott efter skott som penetrerar genom deras kött och ben. skriken som låter som vackra symfonier i öronen och deras sista andetag som aldrig kunde varit mer underbara. Jag kan förstå det, och jag kan även stödja det.

Jag rökte vid fönstret nyss och hörde ett mystiskt ljud. Det lät som en slags smäll, en smäll mot trä kanske, någon slags planka som gick sönder riktigt snabbt. Först tänkte jag skott, men en riktig pistol låter inte sådär. Ljudet kom iallafall framifrån, i skogen fast rätt så nära, typ bakom mina grannars hus. jag försökte avskilja något i de svarta träden men misslyckades, istället fick jag upp bilder i huvudet. några rånare som tog sig in i grannarrnas hus och jag som slängde mig på telefonen för att ringa till polisen för första gången. jag vet inte ens vilket nummer grannhuset har, jag skulle gett polisen min egen adress, sagt åt dem att gå genom våran trädgård till rucklet bakom oss, sorry men det huset ser förjävligt ut, really tacky färg och allt. (varför skulle några ens vilja bryta sig in i DET huset?) nå nå, jag fick för mig att vem det nu än var som orsakade det där ljudet skulle få syn på mig i fönstret, jag började bli orolig och gömde mig lite halft. inga fler ljud, var det verkligen ingenting? cigaretten tog slut och jag drog mig tillbaka, stängde fönstret och struntade i att vädra, för tänk om det faktiskt varit någon? Inte kan jag som vittne ha några fönster öppna, no sir.
Nu har det gått tio minuter, jag är fortfarande misstänksam. jag vill veta vad det var för ljud, vad det är för något som kan orsaka ett sådant ljud, men nu är jag för rädd för att ens dra upp persiennerna. och det kanske är lika bra att inte veta, ignorance is bliss, right?

När jag kollade på tv.nu för ett tag sen märkte jag att skenet bedrar skulle gå på tv4+ fem i elva. Herregud, skenet bedrar, jag har inte sett den på tusen år. den brukade gå på söndagar runt åtta nio tiden, precis innan bedtime. jag minns hur jag kollade på den varje söndag, hur gammal kan jag ha varit? runt åtta, nio tio kanske? jag fattade förmodligen inte ens allt men jag tyckte om den ändå, samtidigt som jag mådde dåligt så fort den kom på, och ännu värre när den tog slut. skenet bedrar var liksom den sista lyckliga stunden av helgen som jag var tvungen att njuta av. jag försökte njuta varje gång, men den verkade alltid ta slut sådär, två timmar för snabbt. jag fick ångest så fort eftertexterna började rulla, sekunder innan satt jag och bad i mitt huvud: nej nej nej inte slut än snälla gud, ta inte slut än har det redan gått en halvtimma?! sen var det läggdags, och jag hatade läggdags, söndagskvällens läggdags. när jag tänker efter tror jag inte det fanns någonting som jag avskydde lika mycket på den tiden, som söndagskvällar. Nu för en stund sen, när jag mindes skenet bedrar igen, gled samma slags ångestkänsla över mig igen, precis som för åtta år sedan. för en sekund kunde jag svära på att jag var tio igen och bodde på fjärdelånggatan i mitt söta lilla flickrum kollandes på min lilla söta Teve som hette Mark. känslan var så intensiv att den varade någon minut till, trots att jag kom på att jag satt i mitt stora mörka rum kollandes på min stora (större) teve som heter Kendo. (kendo kicks marks arse) men så kom jag på, att jag egentligen tycker om den där gamla ångestkänslan. gud vad underbart det vore att bara behöva oroa sig för söndagskvällarna igen, att bara behöva må dåligt några timmar i veckan och sedan harmoni för resten av tiden. jag mår inte ens dåligt nu, men jag vet att det kommer smyga sig på när jag minst anar det, efter ett gott skratt eller vad som helst. igår mådde jag dåligt, idag mådde jag bra, imorgon? imorgon är en onsdag, och för åtta år sedan skulle det innebära en glad dag, ifall inget extremt hemskt skulle inträffat. Men nu? Nu vet jag aldrig vad jag har att vänta av dagarna, ingen säkerhet what so ever. jag kan aldrig leva i nuet för jag oroar mig alldeles för mycket för vad som kan hända sekunden efteråt.

jag kan inte umgås med folk för länge utan att få lite tid för mig själv. jag måste få vara ensam ungefär lika länge som jag är social under en dag. det går inte annars, jag känner att jag förlorar mig själv bland mängden och slutar tänka klart. jag måste få sitta och lyssna på musik själv med en cigg, utan att någon tvingar sig in i ett samtal med mig. ser de inte att jag är upptagen med att vara ensam? har folk ingen respekt? jag kan t o m bli sur på min syster när hon ser att jag är påväg ner och frågar om jag ska ta en cigg och vill följa med. Fan, tänker jag, och jag hatar inte min syster. jag vill bara inte ha sällskap, men när jag säger det till henne blir hon sur för att hon gärna vill ha sällskap. så där står vi utanför dörren båda två och huttrar, tillsammans.
ibland känns det som att jag värderar min ensamhet mer än tiden jag har tillsammans med andra, oavsett vilka det är. och jag brukar inte umgås med folk jag hatar. den öde ön låter nästan alltid lika underbar, men när alla är long gone kommer jag förmodligen hata mig själv för att jag känner såhär. hursomhelst, det kan inte hjälpas. jag lurar bara mig själv när jag tänker att jag vill ha någon bredvid mig, för ärligt talat är det sällan jag känner så. jag kan sakna folk, såklart, jag kan sakna kroppskontakt. jag är bara mänsklig. men jag vill inte vara det, jag vill förneka min natur och bara sitta där på stranden, dagarna i ända, ensam. isolerad. jag leker ofta med tanken och får för mig att jag skulle klarat mig själv rätt så länge. det enda jag egentligen behöver är en kniv, salt och en stor burk med maskar eller något annat som får fiskarna att nappa. i mina tankar har jag även en mp3 med batterier som aldrig dör ut och livsförbrukning av cigaretter, och det skulle faktiskt gå att fixa det med. jag skulle inte vara tvungen till något, fri till att göra allt. springa naken utan att få konstiga blickar, kasta nävar i luften utan att träffa en enda käft. total frihet, total ensamhet. om, om jag någonsin skulle tröttnat på det, finns det många sätt att bara få slut på det hela. jag kan svälta mig själv, drunkna, knocka huvudet för hårt mot en sten eller skära halsen av mig med kniven. jag skulle kunna hänga mig själv i ett palmträd. det vore det ultimata. jag tänker på det, ser min stela kropp dingla från palmträdet i hettan, och det ser fint ut, för att ingen annan ser, ingen annan vet. den tropiska solen lyser så starkt att jag inte ens hinner bli likblek innan insekter och fåglar frossat sönder mig.

Imorgon (om några timmar) ska jag återigen vinka av henne från flygplatsen. det känns lite sorgligt men inte alls så tungt som första gången. Då trodde jag att så fort hon kliver på planet härifrån så är det kört, thats it, jag kommer förlora henne föralltid. jag gjorde det också, ett tag, men föralltid är aldrig så länge som man tror. Nu kan jag äntligen pusta ut och veta att det är lugnt, det spelar ingen roll hur långt ifrån varandra vi än är, när vi möts igen blir det ändå som det brukade vara. vi återgår till våra gamla jag. alltid våra gamla jag.

jag kollade nyss på futurama och såg det finaste, ja finaste, avsnittet ever. säsong 5 avsnitt 9 "the sting": gänget hade i uppdrag att hämta honung från en gigantinsk utomjordisk bikupa med livsfarliga, och enorma, bin. ett bi attackerade leela, fry ställde sig framför och taggen gick igenom honom, leela fick giftet i sig och hamnade i koma. (det fattade man mot slutet ialf.) hon hade en sjuk komadröm där fry hade dött och hon var vid liv tack vare honom. han begravdes och kistan skickades ut i rymden. leela var full av sorg och skuld, hon kunde inte komma över det. i sina drömmar var fry där och allting var underbart, men i slutet av varje dröm bad han henne att vakna upp. hon fick för sig att han fortfarande levde någonstans och försökte övertyga alla andra, men ingen trodde på henne. allting blev mer och mer absurt, hon höll på att bli galen. ingenting var som det skulle. You have to wake up. tillslut gjorde hon det, hon vaknade upp ur koman och bredvid henne satt fry, han hade inte lämnat hennes sida en sekund och pratade till henne, för att få henne tillbaka. Jag svär att jag blev tårögd haha! jag blir så frustrerad på leela, att hon aldrig ger fry en chans bara för han råkar vara lite slow. men jag är ju likadan? eh, jag brukar aldrig ge någon en chans, även när jag kanske borde. men jag stör mig inte på mig själv bara på leela, för det är ju så mycket lättare att döma andra. så fort jag börjar störa mig på mig själv kommer jag kunna förändra allt, tills dess kan jag bara muttra åt folket på skärmen.

nå nå, nästa avsnitt handlade om ett parallellt universum. (i det var leela och fry ihop för att hon gett honom en chans, haha!) och det är ju jävligt intressant. om det nu skulle finnas ett parallellt, eller flera, universum. vad vet jag? vad vet vi? men det som intresserar mig mest är det universum vi lever i, just nu, exakt nu. jag bryr mig inte om meningen med livet, alla får väl skapa sin egen mening whatever, jag bryr mig snarare om orsaken bakom livet och existensen. existensens essens. och vart i hela friden all existens befinner sig. utanför vårt universum kan jag väl påstå att det finns ett till, och sen ett till utanför det, och ett till, och så vidare. i all oändlighet. det slutar aldrig. ologiskt. jag brukar ligga vaken om nätterna och tänka så hårt på ett ställe utanför alla ställen men jag blir alltid rädd, jag kan inte tänka så mycket längre för plötsligt känns det som att allting i vilken sekund som helst, kommer sluta att existera, eller som om det skapas ett hål och någonting okänt kryper fram ur det hålet och tillintetgör mig föralltid. som att jag imploderar på grund av att mina tankar inte räcker till för att ens förstå ett uns av det hela, men jag vågar aldrig gå så långt, jag vågar aldrig implodera. jag tänker på atomer, på hur allt är atomer, och det lugnar mig, men så fort jag ska tänka på hur atomerna fungerar, fuckas allt upp. hur det fungerar, och vart det befinner sig. i universum, som är oändligt. eh? oändlighet finns ju inte, hur kan det? det är bara ett ord vi hittat på för att beskriva något som vi inte kan sätta fingret på. allting har en början och allting har ett slut, det är logiskt. men oändlighet är så ologiskt att jag får gåshud och blir yr. jag fascineras av alltingets funktion, teven, bilar, kroppen och tankarna. system efter system som är så precisa, så noggrant gjorda där allting har sin egna lilla plats, små pusselbitar one by one, som den mest kärleksfulle konstnärens största verk. allting så exakt, varje penseldrag så fulländat. ändå tror jag inte på gud, jag vägrar. det innebär endast fler frågetecken och jag orkar inte med sånt. men ändå?
När jag tänker på hur mitt hjärta bankar i min kropp; i en exakt fart med exakta mellanrum, hur jag hör och känner det banka, hur det sitter fast innuti mig och vägrar hoppa ut oavsett hur hårt jag än önskar det ibland: jag kan inte hjälpa att få för mig.. allting är bara på låtsas.

mina älskade mjukisbyxor som jag köpte i tyskland för eoner sen är så utslitna att de börjar få hål. förra veckan bildades det ett på baken, ännu ett bevis på att jag sitter ner på min röv för mycket istället för att göra något vettigt, typ..ut och jogga? nå nå, hålet var litet och oskyldigt först men nu har det gått för långt. När jag var nere i köket för en stund sen så fick pappa syn på hålet och började skratta åt mig. Hahaha Rodi! kolla på hålet i irinas byxor! HAHAHAHA! Han skrattade så hårt att han började gråta. han skrattade så mycket att jag tillslut inte kunde hålla tillbaka och började skratta själv. Så där var vi ialf, hela familjen samlad i köket, och skrattade åt hålet i mina byxor. Jag fattar vart jag fått min humor ifrån.

Vaknade av att telefonen ringde imorse (förmiddag). Varför svarar ingen. det ringde i en evighet men jag rörde inte en muskel. När det slutat ringa bestämde jag mig för att vakna på riktigt, jag lunkade ut och gick ner. tomt. ah. Ringde mamma för att se när alla skulle komma hem och till min lycka såg det ut som att jag skulle vara ensam hemma hela dagen. Så, hittills har jag rökt några cigg, tagit lite kort, msnat och såklart lyssnat på alldeles för hög musik och dansat runt i rummet som om ingen såg på. Jag älskar att vara ensam hemma, jag älskar min ensamhet. Om jag så skulle mått dåligt och gråtit i timmar skulle det ändå kännas bra, bara för att huset står tomt. jag kan gråta lungorna ur mig om jag så behagar, utan att någon stör. skrika sparka och slåss. Förfesta med mig själv. Shine grasshopper, Shine!

"Det är som i en mardröm", sa Tom. "Man vill tänka på något, man tycker hela tiden att det är där och att man kommer att begripa det och så glider det undan, sjunker ner igen. Jag säger mig: att efteråt så kommer det inte att finnas någonting. Men jag begriper inte vad det betyder. Ibland är jag nära att nå fram dit ... och så sjunker det undan igen, jag börjar att tänka på smärtorna, på kulorna, på knallarna. Jag svär på att jag är materialist, jag kommer inte att bli tokig. Men det är någonting som inte stämmer. Jag ser mitt lik; det är inte svårt, men det är jag som ser det men mina ögon. Jag måste nå fram till att tänka ... att tänka att jag inte kommer att se någonting mer, att jag inte kommer att höra någonting mer och att världen kommer att fortsätta för de andra.

...

Tom var också ensam, men inte på samma sätt. Han hade satt sig grensle över bänken och betraktade den med ett slags leende, han såg förvånad ut. Han sträckte fram handen och rörde försiktigt vid träet, som om han hade varit rädd att slå sönder någonting; sedan tryckte han åt sig handen igen och rös till. Jag skulle inte ha roat mig med att röra vid bänken ifall jag hade varit i Toms ställe; det var fortfarande irländarens komedi, men jag tyckte också att tingen såg lustiga ut; de var otydligare än vanligt, hade inte samma fasthet längre. Jag behövde bara titta på bänken, lampan, kolhögen för att känna att jag skulle dö. Jag kunde naturligtvis inte föreställa mig min död alldeles klart, men jag såg den överallt, i tingen, i att tingen diskret hade dragit sig undan och höll sig på avstånd precis som folk som talar med låg röst vid en dödsbädd. Det var sin död som Tom rörde när han rörde vid träet i bänken.

- Sartre, Muren.


Jag vill inte bli avrättad, eller vill jag? Jag vill veta när jag dör, två timmar innan, eller kanske inte? Jag vill se mig dö bland saker och ting, se dem leva och se mig dö. Inte bara känna att existensen går ur mig, utan också tänka mig det hela, en liten stund innan, som ett genrep. Genrepa döden. Så att den inte smyger sig på bakom min rygg. Jag vill inte att mitt sista ansiktsuttryck ska skrika av förvåning. Mitt i allt ovisst vill jag ha något klart för mig. jag vill känna min död, att den kommer. Varför fick inte jag vara Tom? Jag skulle passat bättre som en bikaraktär i en bok, än huvudrollen i mitt egna liv.

För några dagar sedan såg jag Silviu på stan. Vi hade en episod för några år sedan, men inget seriöst blev av. Jag var sexton och han tjugosju, jag kunde inte se förbi ålderskillnaden och föste bort honom. Jag tänker inte på det så mycket mer, förutom när jag råkar få syn på honom. alla minnen blomstrar upp och jag känner mig så jävla löjlig. Jag är ett skämt. Han uppvaktade mig som ingen annan, han lät mig gråta ut i hans famn för mina triviala tonårsproblem, han behandlade mig precis så som jag vill bli behandlad. Och jag föste bort honom. Jag är nog ett skämt. Sista gången vi träffades på riktigt var i en park, sent på kvällen. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och han frågade vad det var. Jag sa att han skrämmer mig. Jag sa att jag var rädd för honom och han tittade tillbaka på mig helt hjälplöst, han förstod inte varför jag kände så och ärligt talat så förstår inte jag det heller. Jag tyckte synd om honom just då och jag hatade mig själv för att jag var så löjlig, för att jag inte kunde kontrollera mina känslor. Han tänkte på mig efter första gången vi sågs, utan att ens ha utbytt ord, han tog initiativet, och när han tittade mig i ögonen såg han igenom mig. Men jag var rädd för honom. Jag måste vara ett skämt. haha! Fan, det är inte det att han var min själsfrände, han var säkert inte ens i närheten av rätt. Det som stör mig är min feghet. jag vågar ingenting känns det som, jävla harhjärta.
Give in to lust Give up to lust? never! ever?