cockeyedcharlie

kom precis hem från jobring. jag har inte fått mycket sömn men who gives a fuck! vi höll på med en låt i ca 10 timmar igår/imorse, and i must say, det är en av våra bästa. jag föll direkt för hans gitarriff, och han fick mig (tvingade mig) att sjunga, i didnt even know i could. yeye, och såklart: den är på franska. hahahaha
GOOD TIMES!

Okey jag har aldrig tyckt om pojkband förutom när jag var liten och BSB was the shit, men fan, from the heart med another level fångar mig alltid. uh, im such a pansy. jag har svårt att erkänna det för mig själv men ifall någon kille hade ställt sig på sina knän framför mig och börjat skråla på refrängen skulle jag smält där och då. hahaha! nej, jag är seriös. really, jag skulle inte sagt nej. det är så otroligt klyschigt att det skulle funkat. nå nå. hade en väldigt konstig dröm som involverade en frisersalong, en asdyr hårfön, ett gäng kriminella, några söta snubbar och en väldigt attraktiv tjej. jag försöker minnas den men det är suddigt, hursomhelst så liknade den inte något jag drömt innan, det var ett annat stuk liksom, känns som att det var någon annans dröm.
jaja nästa vecka åker jag till maldiverna med syrran. good times.

Je pense encore à lui parfois. Le garçon espagnol. Le dernier homme qui j'ai vraiment aimé. Je sais que c'est impossible, lui et moi. Il est là, Je suis ici. Mais, Je pense encore à lui. J'ai vu beaucoup de garçons qui ressemblent à lui. Ils sont partout! Chaque fois que je vois un garçon beau avec cheveux bruns, il me rappelle de lui. Je dois sourire parce que c'est si ironique...
Je le manque. C'était si gentil dormant dans son lit, avec lui près de moi. Parlant, riant, embrassant. Écoutant la musique, fumant dans le lit et baisez toute la nuit. Je le manque. Mais, ça ne fait rien.

det är sent/tidigt, jag har inte lagt mig än, jag orkar inte sova. jag orkar inte klaga. thats it, det bara slog mig, jag tär sönder mig på att klaga och ömka/störa mig på migsjälv. jag har det så jävla bra egentligen, men ja det är aldrig tillräckligt. alltid vill man ha mer, självklart. men bara för det kan man inte glömma det man faktiskt redan har, inte glömma hur snabbt det faktiskt kan försvinna. jag vet mycket väl hur fort något, någon, man verkligen älskar kan försvinna, jag vet hur det känns att ångra sig att man inte gjorde annorlunda. så, jag ska sluta klaga för mig själv över sånt jag inte har, än, och fokusera på annat. jävla triviala problem liksom, så många timmar jag slösat på att sönderanalysera saker eller hata att världen är orättvis mot mig (haha mot mig?! vem fan är jag?) dont get me wrong, jag är fortfarande cynisk, kommer aldrig sluta vara det. världen är dömd att förgås, allting dör. människor är idioter och livet är inte en saga med ett lyckligt slut, etcetera. men fuck it, "when God gives you aids, make lemonades." (s.s) Jag såg en dokumentär på discovery hos anna i förrgår, den handlade om människor med olika slags ovanliga och allvarliga åkommor. En man hade locked-in-syndrome, ett tillstånd då man är helt paralyserad men fortfarande medveten i hjärnan. han kunde endast kommunicera med sina ögonbryn med hjälp av en apparat, men han hade ändå lyckats göra mycket av sitt liv... ögonbryn people! här går vi "normala" luckybastards runt med armar och ben flängandes, med alla våra sinnen och organ intakta och klagar över vädret eller över att vi inte fick något knull i helgen, eller över att andra pratar alldeles för högt i sina mobiler på diverse kollektivfordon, hahahahahahaha! folk klagar, det är naturligt, men fan, måste man klaga över allting, precis hela tiden? jag är ingen moraltant eller nåt, jag förväntar mig inte att någon skulle ändra sitt sätt att tänka på grund av något jag sagt, det här är en monolog. och jag vet jag vet, man kan inte jämföra sig med andra mindre lottade hela tiden, för visst har alla sina egna personliga problem som ingen annan förstår. men fan det finns så mycket värre problem man kan råka ut för, så mycket skit man inte kan kontrollera som bara händer. jag är så jävla glad att jag just nu sitter i mitt rum vid min dator och lyssnar på beirut, när jag istället kunde suttit fastbunden i någon maniacs källare och väntat på att bli slaktad.

för några nätter sen bestämde jag mig för att (jag tycker) det ultimata sättet att begå självmord på är att skjuta sig genom munnen. det känns så jävla rätt på något sätt, så point of no return, filmiskt vackert. jag har typ inte respekt för folk som "försöker" begå självmord och misslyckas, no offense, men jag tycker inte om det. antingen gör man det eller inte, antingen lyckas man eller så låter man bli helt och hållet. och i mitt huvud är det perfekt sådär, pistol i munnen, för det är så jävla bestämt. det är något man planerat länge, något man verkligen ställt in sig på. jag vet inte hur enkelt det är att få tag i en pistol, men man menar verkligen allvar ifall man lyckas med det. och att sen sätta sig i en stol, ensam i ett rum, ensam i en lägenhet, ta fram pistolen, iaktta den, smeka den. lägga sitt liv i dess träffsäkra funktion. rikta den mot sig, mot tinningen, nej, mot kroppen, kanske hjärtat? nejnej. omsluta den med sina läppar, blunda - PANG.
-
jag är hemma hos anna, hon sover sen länge. sitter och lyssnar på oh laura - release me och känner mig sådär tomt full. tom på ett härligt fullständigt sätt. jag vet inte. jag gillar det, eller kanske inte.. imorse, eller var det igår morse? "drömde" jag en mardröm halvt medvetet/halvt omedvetet, liksom på gränsen till att vakna men ändå inte. och drömmen handlade typ om det. om att jag inte lyckades röra på mig och vakna, och hela mitt liv bara rann ifrån mig och jag lyckades inte röra ett finger. när jag vaknade upp på riktigt mådde jag dåligt, för att jag är rädd att det faktiskt kommer bli så, att det faktiskt är så. jag är lika handlingsförlamad nu som förra året, och året innan det, och innan det och så vidare. det spelar ingen roll hur många texter/manus/berättelser jag skriver eller hur många fina bilder jag får upp i huvudet, om jag inte "orkar" göra något av dem, det spelar ingen roll. om jag inte orkar göra något, händer inget.
-
hahahahahaha!

Idag blir dag tre av intensiv franskainlärning och jag kan knappt vänta tills det blir morgon och jag vaknar upp med ny lust. Det har hittills gått bättre än förväntat tack vare Michel Thomas, je peux parler un peux francais liksom, eh.  hursomhelst så har jag slutat jobba nu, och det är lite tråkigt eftersom jag verkligen connectade med en man sista dagen (han är gift och har kids så nej det var inte så..). Han kom in i rummet när the only mistake spelades på datorn och frågade om det var min musik, efter det visade det sig att vi hade mycket mer gemensamt. Hur gammal är du frågade han, nitton sa jag. "Nitton?! Och redan så bra smak? Nu har jag fått tillbaka min tro på mänskligheten..." hah! det känns bra att veta att man inte nödvändigtvis kommer att förändras drastiskt efter trettio (och ändå inte bli ett förnekelseoffer).
-
the descent och silent hill ikväll med kidsen, nice. den förstnämnda var inte lika läskig den här gången, så nu kanske jag kan sluta få för mig att de där äckliga varelserna kommer klättrandes upp för altantaket när jag röker vid fönstret om nätterna. förhoppningsvis. i silent hill var det i stort sett bara de religiösa fanatikerna som fick lida, så no worries there.. yesyes.
nånå, je suis désolé mais, je dois dormir parce que je suis tres fatigué,
bonne nuit