cockeyedcharlie

Jag vill bli en svältkonstnär. Det är ett av de målen, jag aldrig kommer uppnå, jag vet det. Men att bara låtsas lite och fantisera ihop hur ett annat liv hade sett ut, om bara för en stund, är en tröst. och det handlar inte om ideal, det handlar inte om perfect body, prefect soul, utan bara av att ha kontroll. Total kontroll, över hela sig själv, kropp och själ och allt däremellan. Att bara kunna motstå det som är mänskligt, mot alla drifter. Som en obscen handgest mot Freud, fuck freud! Han var en disillusionerad idiot som hittade på perversa teorier, mer eller mindre. (hur kan man lita på någon som döptes till Sigismund Schlomo Freud. Jag menar, schlomo?) Tänk om man bara kunnat skära bort drifterna, en efter en, tills man inte längre var fast, inte kände sig obligerad till något. Inga behov. Tills man bara kunde sitta i ett rum, vid en sjö eller på ett berg, och bara vara. Ett skelett till kropp, blickstilla, så att det enda tecknet på existens, på att man faktiskt är kvar i huvudet, är blinkningar. Detta är väl näst intill omöjligt, så därför vore svältkonst något att börja med ialf. Men jag skulle aldrig klarat det, som sagt. Jag är för svag, jag älskar mat för mycket - jag är under den. 

Jag har gått runt i flera dagar nu med en monolog (diskussion) i huvudet, där mainfrågan var: Skulle du svalt dina lögner för att rädda ditt liv? Eftersom jag inte tycker om att gå runt med oavslutade tankegångar så var jag tvungen att tänka på detta i flera dagar, innan jag kom fram till ett svar som passar mig. Skulle jag liksom haft balls nog att medge allt jag någonsin kokat ihop, och kunna titta folk i ögonen efteråt, eller är det lika bra att bara offra sitt liv här och nu för att slippa skämmas över sånt som sagts? Jag kommer förmodligen aldrig hamna i en sån situation där någon hotar att döda mig ifall jag inte confessar alla mina lögner, och dessutom kommer jag inte ens ihåg dem alla. Men ja, jag skulle nog gjort det. För så hemska lögner har jag nog aldrig lyckats med, och jag tror att mamma förlåter mig för alla gånger jag inte dammsög. haha. jag känner mig dessutom modigare nu.
Men hemligheterna, de vill jag ha med mig in i graven.

Maddafakka =) says:
jag tror inte att de diskuterar som två små flickor irina
det är 90-tal och det regnar. says:
hehe...men vore det inte roligt ifall de gjorde det?
Maddafakka =) says:
JO!
det är 90-tal och det regnar. says:
fan jag skulle vilja höra ett riktigt killsnack någon gång, alltså två asgrymma vänner som pratar i telefon eller i någons pojkrum och pratar liksom, på allvar.
det är 90-tal och det regnar. says:
undra hur fan det låter.
Maddafakka =) says:
irina, pojkar är individer precis som vi flickor. försök inte generalisera dem!
det är 90-tal och det regnar. says:
haha men seriöst! tror du att de skulle bete sig på samma sätt som vi gjorde när vi fick det där smset som vi ivrigt väntade på?
Maddafakka =) says:
hehe, nej.
det är 90-tal och det regnar. says:
tror du en av dem skulle sätta sig på den andres rygg och massera honom? och sen skulle dem hoppat och skrikit i falsett när smset väl kom?
Maddafakka =) says:
hahahahahahahhah
Maddafakka =) says:
hahahahahaha
det är 90-tal och det regnar. says:
haha. nej precis.. så deras samtal kan inte låta som våra.. vi är alldeles för överanalyserande av naturen, jag tror de är mer "coola" och liksom.. eh.. fan jag vet inte.
Maddafakka =) says:
fan, jag ser geoff och julien framför mig nu
Maddafakka =) says:
hahahahah
det är 90-tal och det regnar. says:
hahaha julien sitter på geoffs rygg och masserar honom sådär sensuellt som han gjorde mot min mage senast vi sågs hahahaha!
det är 90-tal och det regnar. says:
SNÄLLA kan inte dem göra det!
Maddafakka =) says:
hahahahaha

åh jag älskar teveserier! jag har följt dem troget i hela mitt liv, ialf sedan jag fick min första egna Teve i mitt första egna rum. Mark, hette den (tvn), märket alltså, jag skulle aldrig få för mig att döpa någon ägodel till Mark, men ja. Mark var riktigt nice, tills han blev gammal. (nu är det kendo som gäller, låter mycket coolare, och han är större också, mh ye). När jag var liten, och hade kabelteve, var det vänner, beverly hills, melroes place och pang i plugget som gällde. Och sen de svenska serierna en fyra för tre med den sjuka hyresvärden som hade vandrande pinnar som husdjur och rena rama rolf som fick mig att skratta hejdlöst. Jag hade en crush på Joseph Gordon-Levitt och dregglade när jag kollade på 3:e klotet från solen. Jag ville bli advokat på grund av Ally McBeal och några år senare gav jag upp Joseph och blev kär i James Marsters från buffy. Haha ja, jag erkänner, jag fastnade för vampyrslayern. Det var fan pure underhållning, trots att vampyrgrejer aldrig riktigt fascinerat mig eftersom jag föddes i transsylvanien och den vanligasta kommentaren jag får när främlingar får reda på detta är: Åh så du är vampyr hehe? Jajävlar...
Nå nå. varje gång en serie dör så får jag ångest och måste hitta ett substitut, men jag faller ju så lätt. That 70's och scrubs har det varit länge och fastän 70s är slut så kan jag fortfarande kolla på alla avsnitt om och om igen och gråta vid precis samma scener varje gång, speciellt slutet. men snart, bara tre dagar kvar, då har säsong 6 av scrubs premiär i usa. jag väntar ivrigt, det känns som att jag väntat i evigheter.
Jag tycker inte om när serier blir oändligt långa och hinner byta ut typ alla huvudkaraktärer innan slutet, som typ den där serien, vad hette den, om anna och hugo? där anna och hugo försvann efter första säsongen och det började handla om hennes dyslektiska syster typ. helt jävla cepe. eller serier med sjuktdåliga slut som sunset beach där meg vaknar upp och fattar att hon drömt allt. jävla koma dröm liksom? eh. jaja. sen är det inte roligt när dem dödar grymma serier efter bara en eller två säsonger, som t ex Dead Like Me. jag vill ju se mer av George och knarkhunken Mason! Eller fantasy island! Eller t o m that 80's show som kanske inte var lika bra som 70's men ändå watchable. jag visste att jag skulle tycka om den redan i första avsnittet när Corey och Roger sitter i bilen påväg till jobbet med 80tals kläder, 80tals frisyrer och lyssnar på 80tals musik, och de skrålar med i talking heads låten:
And you may ask yourself, well...how did I get here?
Letting the days go by / let the water hold me down
Letting the days go by / water flowing underground
Into the blue again / after the moneys gone
Once in a lifetime / water flowing underground
(ok egentligen föll jag för den redan i introt när jag hörde att what difference does it make spelades i skivbutiken, men detta gjorde det bara mer självklart.)
Jag vet inte vad jag skulle gjort ifall jag inte haft denna verklighetsflykt, ifall jag varit tvungen att leva mitt egna liv, i nuet, all the fucking time. det kanske skulle bli något av mig då, men nu blir jag väl säkert en sån där crazy katt-tant med tjugo siameser som polare.
jaja, its worth it.

Hahaha! inatt sitter jag igen och kvider av skratt. Fast nu är det på grund av en diskussion i ett IMDB forum. det är en "lek" som kallas: would you rather... Det går till som så att man ger två hemska alternativ som man måste välja mellan, och sedan när man valt så får man komma på två nya, osv osv. De flesta alternativen är uräckliga och disturbing. Herregud det finns så mycket sjuka människor i världen. nå nå, roligt ialf! (ja jag är så uttråkad att jag finner glädje i att läsa andra folks diskussioner)

"A. would you rather fuck a horse, or
B. would you rather get fucked by a horse
Answer: I'd have to go for A, no risk of tearing on my part then...

Would you rather
A. Listen to every Paris Hilton song made
OR
B. get impaled by a rusty pole through your solarplexes, having it left in you, and being anally raped to death by a tall black dude for 2 hours..

person 1: I'd want to listen to every Paris Hilton song made before I'd want to die. I have a very high tolerance for bad singing, so A.
person 2: how about listen to every paris hilton song made while getting impaled by a rusty pole through your solarplexes having it left in you and being anally raped to death by a tall black dude for 2 hours?
person 3: Think I would have gone for the black dude. I mean... Paris Hilton? That's just too bad. Besides, I think it's a myth that all black men have large penises...
person 4: I'm a black guy and let me just tell you right now that is not true we do have the biggest, how u say, uhhhhhhh.... cumistscha (yes i just made that word up)"

(hahahaha madde vad säger du om cumistscha!! hahahaha! asgrymt ord!)

ah detta påminner mig om syslöjden i nian då jag issa kräzie och louise underhöll oss med denna lek i brist på tyg och symaskiner. fast det gick mer till såhär då:
"Skulle du hellre haft sex med Bert Karlsson
eller
Bada i en pool av mens?"

Jag minns inte riktigt vad vi svarade på det.. men fan...blodet går ialf att skrubba bort, medan bert karlssons äckliga frustande ansikte över dig aldrig försvinner från minnet.

eh, well. Jag skrev ett inlägg i imdb diskussionen (fick först svara att jag hellre har schizofreni än någon konstig delusionary sjukdom där jag tror att insekter kryper över min kropp.) där mina alternativ var:
A. Bli dödad av den du älskar mest
B. Bli dödad av den du hatar mest.

Jag har tänkt länge på detta och jag svarar B, jag har mer sympati än stolthet, och dessutom skulle väl den jag älskade mest kunna revengea min död.
godnatt

Jag och madde snackar ofta om våra skyddsänglar, på ett komiskt sätt. Ja, vi är väl kanske inte fullt allvarliga när vi säger att vi tror på dem, men eftersom vi inte tror på så mycket annat så känns det bra att ialf ha någon påhittad att tro på. Igår på franks kom vi på att vi skulle döpa dem, det blir ju lättare att bli sur på något som har ett namn. Hennes fick heta Toto, och min jävel heter Miguel. They both suck.
Sen jag och madde började umgås 24/7 så verkar det som att Toto och Miguel också lärt känna varandra, och influerat varandras makt. Miguel har varit lite snällare mot mig, men han fattar fortfarande inte exakt vad han ska göra (jag har åkt den jävla djungelvagnen fem gånger nu) och Toto har blivit mer efterbliven.
Fransmännen, måste jag skriva om nu. Julien, den otroligt snygga, och Geoffrey, den inte så speciellt attraktiva, dock väldigt charmig ändå. Jag raggade på Julien eftersom det var jag som såg honom först, och madde som inte ens ville ha Geoffrey blev uppraggad av honom. Senast vi sågs allihopa berättade Geoff för madde att han tyckte om henne. "I love the way you just spilt beer over yourself, i just love everything about you." Och madde bara stod som ett fån och visste inte hur hon skulle reagera. Jag förstår henne. Oavsett hur mysigt det är att höra något sånt om sig själv, så är det bara jobbigt när det kommer från fel person. Och julien då. Jag har tröttnat på honom. haha min crush varade så länge den kunde antar jag, lite mer än två veckor. Ju mer jag lärde känna honom, desto mindre ville jag ha honom, och det förvånar mig verkligen inte. Han är för impulsiv för mig, han tycker inte om att lova saker, och han är inte en sån som anstränger sig för att komma i tid. Och turns out, arrogans är inte så sexigt som det låter. Men jag är inte ledsen över det, ångrar inget och är ändå glad över att ha fått ha lite roligt och nervöst de senaste dagarna. Dessutom så äcklades jag aldrig av honom! haha jag kanske är botad nu.
Jaja, nu är det väl bara att vänta på nästa killar som Toto och Miguel kastar i ansiktet på oss.

Ibland känner jag mig så oförklarligt bortglömd. helt ouppmärksammad. Det känns som att den enda som tänker på mig, är jag, för att jag är så illa tvungen. Som att jag saknar alla andra, mer än vad dem saknar mig. Ibland går jag runt sådär, utan att göra något åt det, och bara låter mig må dåligt, i revolt mot mig själv, bara för att. Och ibland försöker jag anstränga mig, jag sväljer stoltheten och ringer någon. Ibland brukar personen i luren säga: Åh jag tänkte precis ringa dig! Tänkte, precis. Men jag hann före, jag hinner alltid före.
Och när jag går ner, för att vädra min kropp ifrån mitt rum, och den enda som finns där nere är mamma, och hon pratar med mig, hon uppmärksammar mig. Frågar hur jag mår, vad jag har för mig. Jag är alltid för trött för att uppriktigt svara. jag bara muttrar. Och hon blir orolig, och pussar mig på kinden. Säger att hon älskar mig. Då blir allt bara värre. hon är min mamma, därför hon älskar mig. Hon älskar mig bara för att jag är hennes barn. Ifall hon fött någon annan skulle den personen fått min kärlek. Så är det verkligen mig hon älskar? Mig som person, eller bara mig av det faktum att jag delvis är en kopia av henne, att hon av naturen har blivit lärd att älska mig..

(vad fan är det jag skriver, hur kan jag med att tänka såhär. hur kan jag vara så jävla odräglig och otacksam. så äckligt av mig. att jag inte uppskattar något. Jag önskar att jag kunde stå utanför min kropp och ge mig själv ett knytnävsslag mot hjärtat.)

-

Jag tog en dusch; jag behövde komma härifrån. Bort ifrån mig själv, bort ifrån mitt rum där jag är mig själv som mest. Vattnet slog emot mitt huvud och svepte sig nerför min kropp, det kändes tungt. Jag var för mycket. Jag släckte ljuset, lite bättre, jag blundade hårt, lite bättre. Helt plötsligt kände jag inte av mig själv lika mycket. jag minus ett sinne, är inte ett helt jag. en sten existerar inte för sig själv, eftersom den inte känner av sig själv. Den existerar endast för de som uppmärksammar den, som stöter på den, den existerar helt i onödan, orsakslöst. Men jag då? jag känner, jag ser, jag hör. mig själv. Utan alla sinnen, finns man inte helt och fullt, inte på samma sätt. Tänk om man föddes blind och döv. Inga ord att tänka med, inga bilder som motsvarar, som förklarar, det man känner emot sin kropp, som man känner på tungan, eller som man inandas. Förstår man ens att man andas? Kan man njuta av vatten mot sin hud, ifall man inte vet vad det är?
Jag stod och tänkte sådär en lång stund. Kände mig lycklig över att faktiskt kunna njuta av vattnet, kanske vill jag drunkna ändå? Samtidigt som jag hatar att det är såhär, eftersom jag inte kan förklara det. Jag kan inte förklara varför jag njuter av det, vad det beror på. Ifall det verkligen är jag, eller..vad det annars skulle vara för något.
Det är molekyler alltihopa, små atomer, det är bara det. vattnet och stenen. Och trots att man inte kan veta deras ursprung, deras uppkomst, så vet man ändå om dem, att dem finns i fast och flytande form, förevigade i konstanta atomer. Men tankarna då! De är inga atomer, de har ingen anledning, de bara finns, de bara kommer, och de bara går. oförklarigt. Hur kan man med sig att förstöra sig själv inifrån, till den grad att tankarna svider mer än eld? Den enda skillnaden mellan fysisk och psykisk smärta; den fysiska försvinner alltid. Såren läks och blir till ärr. Minnen fulla av ärr, det är bara det.
Jag fortsatte blunda och lade händerna över öronen. vattnet som sprutade ur taket hördes endast litet, och jag kände hur jag försvann, bitvis. inte helt, men lite. Tillräckligt mycket för att hjälpa, trösta. Och så kom yrseln över mig. Denna jävla överflödiga känsla som väckte mig ur min dvala. Jag hatar den, jag trotsade den, stod endast stilla och lät den frodas. Jag ville inte ens göra vattnet kallare, för att bli klar i huvudet, vilken överflödig handgest det skulle krävt. Men jag var tvungen, tillslut. jag började kvävas av ångorna, gned mina ögon förtvivlat och stängde av vattnet. Och så fanns jag, helt och fullt, igen.
Gud så meningslöst, bara det.

Jag är tidspessimist, jag hatar att komma försent. Det känns så jävla värdelöst liksom. Jag har misslyckats med en del i mitt liv, och att inte ens kunna komma i tid.. är jag så hopplös? När jag ska träffa folk någonstans så är jag alltid där fem-tio minuter för tidigt. jag tar en cigg i väntan, och känner mig bra. men varje gång jag är försenad så sitter jag på vagnen och mår dåligt över det. Jag stör mig på folk som inte ens försöker anstränga sig för att komma då det är bestämt, att inte ens anstränga sig för något så litet? Fint folk kommer sent, är det sagt. Isåfall hatar jag fint folk.
Ikväll skulle jag träffa madde på brunnsparken, och jag missade precis vagnen. Fan jävla fittspårvagn du ska ju bara komma om en minut, mumlade jag för mig själv, och i nästa sekund sjunger morrissey: She deserves all she gets. Jag kunde inte hjälpa att le och mådde bättre, trots att jag fick stå i regnet och vänta i tio minuter på nästa. det var ju rätt åt mig.
-
Jag stod utanför franks och rökte, madde orkade inte följa med ut så hon satt kvar i soffan och stirrade i luften. Jag ställde mig framför The Huset och tittade igenom deras sortiment genom fönstret. Trettio olika smaker bland andra Earl Red, Chai, Grön Persika, Rabarber med grädde, Lust & Fägring osv. Men av alla dem trettio var det bara en enda som tilltalade mig: Livslust. Ifall det står för sitt namn vill jag dricka en liter. Det borde räckt för att ta bort min slöhet, få tillbaka min ork. Ge mig något att hålla fast vid.

De senaste dagarna har det hänt rätt så mycket. jag och madde har haft fullt upp med att dricka bort våra sorger och hjärnceller. även i jobbiga stunder har det varit roligt, för mig ialf, för jag är lättroad. Som i torsdags när vi skulle ta oss hem; Sista spårvagnen hade gått och vi satt på kungsport och funderade ut en lösning, det blev en taxi. Det roliga var inte att vi var tvungna att punga upp 170 kr (vilket iförsig är billigt för taxi i sverige, åh rumänien - 20 kr överallt!) utan det var att madde som satte sig där framme började kallprata med chauffören, precis så som man liksom, eh ska göra? Hon snackade bara en massa strunt och jag satt där bak och fnittrade sönder mig. "Det är inte många ute nu... så ni får köra på spårvagnsspåren..? "  osv. hahaha very amusing. Och sen innan jag skulle av så hittade jag inte handtaget först, och kom att tänka på en dane cook stand-up, då han skämtar om tjejer som aldrig lyckas hitta handtaget och inte vet hur i hela friden de ska ta sig ur bilen "heh, do i have to wish myself out?". haha fan, jag trodde inte jag var en av dem! men ja, näe, jag hittade ju handtaget tillslut, några sekunder senare liksom. så its cool. jag är inte helt hjälplös. Men ibland är det faktiskt roligt att vara överdrivet flickig, bara för att driva med sig själv. Som när jag satt grensle över maddes rumpa och masserade henne, vi väntade båda ivrigt och nervöst på ett sms, och när hennes telefon började pipa så skrek hon till, slängde av mig så att jag flög in i väggen och sprang till telefonen, och jag sprang efter när jag tagit mig upp och skrek att: DET ÄR INTE HAN! DET ÄR DIN PAPPA, DIN MAMMA, JONATAN! ANDERS, DIN SYSTER! och madde ba: DET ÄR HAN DET ÄR HAN! och så hoppade vi runt som småflickor.
ja, sånt är trevligt. ibland.


Maddeläään says:
han är konstig bara
not dramatic/not inlove. says:
jaja, han rhonkar säkert.
Maddeläään says:
hahahaha
Maddeläään says:
så länge?
Maddeläään says:
tror inte det va
not dramatic/not inlove. says:
hahaa han är frenchie!
not dramatic/not inlove. says:
dem kanske är värsta uthålliga!

Igår när madde stod vid baren för att beställa drinkar och jag satt en meter ifrån och tittade runt, och fick syn på honom, började det banka inombords. sådär som det gör när man är lite, betuttad eh? men nu känner jag ingenting längre. varken bra eller dåligt, varken nervöst eller tomt. Vi hade det liksom trevligt igår, jag borde inte klaga. men av någon anledning kunde jag inte helt och hållet vara mig själv med honom, grodor hoppade ur min mun och jag sa "i'm sorry" hela jävla kvällen. Jag vill inte ha det så, och jag vet inte ifall det kommer ändras med tiden. Det vore så lätt för mig att säga nu att jag inte bryr mig om honom längre, men det är nog inte heller sant. Ifall jag skulle sett honom igen skulle det säkerligen börjat banka. Men räcker det, är det äkta, eller är det bara mitt hjärta som vill ha uppmärksamhet.

jag vet fortfarande inte vad jag ska tro på; slump eller öde? eller ingetdera kanske, finns det något mittemellan, eh. jag hade en diskussion med madde för ett tag sen om det, hur saker och ting blir eller inte blir som man vill/tänkt sig. Hon berättade att i hennes liv så brukar sånt som hon hoppas på eller vill tillslut oftast lösa sig på något sätt. Jag sa att nej, du, så funkar inte det för mig. det blir oftast så som jag inte vill eller inte har tänkt mig. jag menar inte att jag haft otur i hela mitt liv, jag kanske bara är otacksam för att saker som "löser" sig ofta är petitesser som inte spelar så stor roll really. som i måndags t ex. Sara berättade i skolan att hon hade åkt med djungelspårvagnen, och jag sa att jag inte ens har sett den. Sedan när jag och madde står på min hållplats och väntar på att åka hem till henne, vilken vagn är det inte som kommer då om inte djungelvagnen? tack liksom! det var precis det jag hade gått runt och hoppats på hela jävla dagen, haha. så jag och madde började snacka om våra "skyddsänglar", och vi kom fram till att min ängel förmodligen är mentally retarded. Maddes fattar liksom vad han ska göra för att få henne att må bra, medan min tänker med dreggel i mungipan och snea ögon att åh! irina är hungrig nu, jag kanske borde låta henne ramla i hundbajs.
fan, det är säkert så. och det är nog omöjligt för mig att reklamera honom och få en ny.
För jag tänker hursomhelst aldrig tro att livet är vad man gör det till. no way in hell att det är sant. Hur skulle jag kunna göra mitt liv bättre helt själv, när det som händer i mitt liv beror på tusentals människor runtom mig som inte är jag? Jag kan aldrig tvinga någon till något, som skulle göra mitt liv "bättre". och fan, nu låter jag så jävla miserabel fastän jag egentligen är road av detta så jag borde lägga ner.
godnatt.

Jag är inget BD fan. Jag har aldrig varit ett BDfan. Jag har dåliga minnen av BD, eller ja, ett dåligt minne. Hultsfred 04, svinkallt, jag och issa halvsover huttrandes mot ett träd på festivalområdet medan henrik skrålar på scen, och alla låtar låter likadant. Men sen finns det ju undantag, alltid undantag. Jag kan inte få nog av Underground eller Whirlwind, och shoreline är också rätt bra, men mest anna ternheims version.
mh -
Trots att jag var och lagade ett hål hos min tandläkare idag och hon bedövde halva min käft, och jag hatar bedövning, så amusar det mig alltid att kolla mig själv i spegeln efteråt. jag ser ut som ett missfoster så fort jag försöker prata eller överhuvudtaget röra på läpparna. Men sånt vill bara jag själv skratta åt liksom, det är inte roligt att gå runt på stan och se ut sådär. Så idag, efter mitt plågande besök virade jag halsduken runt halva ansiktet så att jag såg ut som en terrorist istället. hellre terrorist än freak liksom. och när folk tittade på mig konstigt så tänkte jag att fan, om de bara visste hur det såg ut där under. jajävlar. men nu ser jag normal ut igen.

(jag har fått madde att lyssna på vive la fete, det är det hon gör just nu..)
Maddeläään says:
je fö etresöl rest la tvatagöl!!!!
it matters/it doesn't matter. says:
hahahahahah!!!!
Maddeläään says:
jen pö
it matters/it doesn't matter. says:
HAHAHAHAH!! tvatagöl!!
Maddeläään says:
se la mani!!!
(men sen så är detta bara dodi.)

Jag hittade tillslut hori ma panenko och lasky filmen, på en amerikansk internetbutiksajt. jajävlar. Jag ska nog ta och köpa dem, och ifall de nu inte är så bra som jag hoppas på så kommer jag aldrig mer vara så laglydig ever again! måste bara räkna pengarna först. eh
gud jag har blivit så förslappad lately, fattar inte vad det är med mig. Lat är ett fult ord liksom, jag har snarare tappat livsorken. Istället för att kalla mig slö och få mig att låta som en överflödig idiot så föredrar jag nog det senare alternativet. Där framställs man mer som ett stackars offer. Offer för livet och alla dess jävligheter och ansträngningar. Men ja, faktumet kvarstår att jag inte orkar eller har lust till något. Jag har blivit en sån som, ifall jag bodde ensam och hade slut på mat, skulle tänkt: "Äh, jag kan äta imorgon.."
Jag brukar sitta och fantisera ihop hur det blir i framtiden när jag är världsdiktator och regerar med en järnhand. då skulle saker och ting bli gjorda! men ja, det skulle dem förmodligen inte, och världen hade gått under med huvet före. men det vore väl lika bra.
Imorse blev jag intervjuad igen på spårvagnen. Vart gick du på, vart ska du gå av, vad har du för kort osv osv. Och så sista frågan: Hur gammal är du? Varje gång jag får den frågan utan att vara beredd på den så måste jag alltid tänka efter i en, två, tre sekunder. imorse också, intervjuarkillen kollade lite förvirrat på mig medan jag klämde fram: eeehhh...18? Jag tänker alltid 19 eller 17. 19 för att alla mina vänner är typ nitton. och 17 för att jag kanske inte accepterat det faktum att jag fortfarande åldras. Jag vet inte. Men arton känns så överflödigt. Jag har vant mig vid det, jag har kommit över ångesten jag hade månader innan jag blev arton. jag har inte gråtit på grund av att jag är arton sen natten då jag fyllde arton. men fan, arton liksom. vad ska det betyda? inte ett jävla piss. Jag vet inte mer nu som jag inte redan visste när jag var sjutton, och det är inte mycket att skryta med heller. Varför måste människor alltid labela saker, som ålder. varför hålla reda på hur länge man levt genom siffror som bara skapar fördomar? Nu är jag arton, och folk ser mig som arton ifall dem vet om det. Men ifall jag varit tjugo, skulle jag helt plötsligt bli en annan person i samma ögon. Jag har åldersnoja, jag vet. Men jag hatar att bli förlöjligad eller oaccepterad på grund av min ålder, håna mig på grund av min personlighet istället, det är ju mer effektivt och varar längre.

Dagens film var Sedmikrasky (Daisies) av Vera Chytilová. Och jag njöt i stort sett hela tiden. Den var rolig, konstig och hade snygga färgeffekter och animationer. Det hela var ju bara sjukt. absurditeter och parodi. Deras fnitter ger tjejer dåligt rykte och matvanorna skulle göra dem till bulimiker ifall det vore verklighet. Haha jag måste se den igen. Dessutom var brunetten så jävla söt. Jag vill likna henne!   

nu sitter jag och äter nudlar, pratar med madde på msn. och hon äter laxbiff. whatthafakk? jaja, jag har ialf lagat mina nudlar själv, och lagt i överdrivet mycket curry och kinesisk krydda i dem + ost och skinka (salamin var slut fan). så yeah, jag klagar inte. jag tror jag var asiat i mitt förra liv, ifall jag nu levt innan. jag älskar curry. och jag är fisk - jag älskar vatten. jag älskar att ta på vatten, att dricka vatten, bada i det, se det. Men jag skulle inte velat drunkna. Man kan tänka sig att det vore den ideala döden för mig, strypas av vatten, så romantiskt och perfekt att sväljas hel av sånt man älskar. men nej, jag tar hellre ett skott i huvudet än drunknar. mer effektivt, mer smärtfritt. men helst av allt, helst av allt, vill jag nog hoppa från ett stup. det är nog lika effektivt och smärtfritt som skottet, men då får man ialf tid på sig att tänka över sitt liv. tänka på det lyckliga, det sorgliga, och allt däremellan. och fallet, ah fallet! Men sen, en centimeter innan man slår i marken, så ångrar man att man hoppade, och det är försent för allt. Jag tror att det är så.
varför tänker jag på sånt nu? idéassociationer. det är nog det enda min hjärna håller på med hela tiden. och inte vilka associationer som helst heller, utan de mest komplicerade och bisarra som inte har något med verkligheten att göra. Som häromdagen; jag satt på spårvagnen påväg till skolan, och så tittade jag upp mot hustaken på valand och det var några arbetare däruppe som grejade med något. Självklart, right? Min första tanke när jag tittade upp och såg en av dem männen, han liksom satt lite hukandes ner, var: "Shit! En enorm duva!" Jag är helt seriös. den andra tanken direkt efter det var: "Va? Nej? Det är ju en man...eh.." Jag förstår inte hur en muterad jävla duva kan vara det första jag kommer på, när svaret är så otroligt enkelt. Jag tror att jag fuckade upp min fantasi när jag gick i lågstadiet och jag och mina vänner lekte i min låtsasvärld. det måste vara så

nu kom vi hem tidigt igen. jag vet inte vad det är med mig men efter elva så slocknar ögonen och jag vill inte ens höra talas om varken öl eller vitt vin. tur att madde är likadan. nu sover hon i min säng bakom mig, och jag, som är så jävla trött, kan ändå inte lägga mig bredvid och somna. inte än. no no
fan denna helgen. denna jävla helgen. jag har inte så mycket att klaga över egentligen, den har ju sett ut som vanliga helger brukar göra. men på grund av förra helgens bravader så kan jag inte hjälpa att bli besviken. att vilja ha mer! mer mer mer mer sånt! mer fransoser! fler modiga tillfällen, fler goda drinkar, mer glatt humör och fler öppna sympatiska nya människor! men så kan det inte vara hela tiden, det vet jag ju. man måste leva i det sura för att veta vad det innebär att smaka på det söta. och åh, det smakar så gott. jag kan inte hjälpa det. i cant i cant i cant
kvällens höjdpunkt, eller lågpunkt? var när vi satt på mcdonalds och jag fick syn på tommy p. jag kände igen honom direkt, men kunde inte riktigt fatta att det var han.
han såg ju så, normal ut! inte alls så otroligt jävla snygg som vanligt. jag sa åt madde att inte vända sig om för att titta, för då skulle hennes drömbild också förstöras. och drömbilder skadar inte, dem är härliga att ha. Jag kan inte längre tänka på tommy p och se samma heta man som förut. Nu ser jag bara en helt ordinär jävla människa framför mig. Och människor är äckliga.

Rutta: XXX o YYY e ju tillsammans
Jag: hahaha kom du på det nu?
Rutta: så gulligt.. nej men såg han logga in nyss. hade jag faktiskt aldrig anat...
Jag: haha nej jag vet, jag blev helt förvånad när jag fick reda på det.
Rutta: undrar om dem gjort det än
Jag: knullat? ja det har dem säkert.
Rutta: YYY verkar va lite kinky
Jag: haha mm, nej fan nu fick jag en bild framför mig. USCH!
Rutta: hahaha jag med
Rutta: hahahaha
Jag: hahahahahah
Rutta: asså jag gapflabbar  på riktigt
Jag: hahaha jag med, jag KAN INTE FÅ BORT BILDEN!
Rutta: hahahahahaha
Jag: nej gud vad hemskt. vad sjuka vi är.. tänker på våra exklassvänner som knullar.
Jag: GET AWAY FROM ME!
Rutta: vet du va jag läste lr
Jag: nej?!
Rutta: en kvinna fick sex skott i huvvet och klara sej
Jag: wha?
Rutta: mm d e sant
Jag: hur i helvete?
Rutta: hon ba jag vet att detta e mirakel
Jag: det är ju omöjligt? men asså, vart kom skotten? det kanske var på kanten..typ.
Rutta: hon kunde till o med prata strax efter i sjukhuset fattar du lr?
Jag: men shiat.
Rutta: nej d va sex skott i huvvet.. tro mej efter tre då e dem inne
Jag: Jajävlar.
Rutta: haha, mm jag vet koolt
Rutta: hahaha nu försvann bilden va..
Rutta: o nu kom den tebax
Rutta: hahahhaa
Jag: haha den gjorde det. men nu fan, ja den kom tillbaka!
Jag: haha herregud rutta kan du tänka dig madde som sitter och stönar över XXX! HAHAHAHA
Rutta: hahahahahah du skrev fel! YYY ska det vara!
Jag: hahah fan ja! jag menar YYY, sorry är van vid att skriva madde.
Jag: jesus, nej nu fick jag den bilden istället..madde över XXX. å herregud
Rutta: hahaahahaha nej det går inte riktigt.. det är de som e de roliga asså jag har typ inga problem me om jag får er i huvvet in action, men dom två.. de e typ nono, gå bort...
Jag: va? er?
Rutta: asså du, madde shadi, viki
Jag: hahahahahah va?? tänker du mig ha sex med madde shadi och viki? whatthafakk?
Rutta: nej att ni har sex med andra
Rutta: själva.. inte tillsammans
Jag: hahah jahaa så du sitter och fantiserar mig med någon heting asså?
Rutta: aah precis
Rutta: ush ba för det fick jag dej o en äcklig tjock gammal gubbe. hahahahhaha
Jag: hahahahahah WHAT? MEN SLUTA!!
Rutta: hahahahahahaha jag döööör!
Jag: jag vill inte knulla en gammal gubbe det är äckligt!
Rutta: hahahaha I KNOW!!!!
Jag: hahahahaha fuuucckkk!! nej! inte fuck!
Rutta: aah precis aassså de e ba för att de e så oväntat
Rutta: hahahha
Jag: hahaha nu fick jag dig framför mig med en gammal sliskig pimp från iran
Jag: hahaha!
Rutta: hahahaha hellre de än en äcklig gammal gubbe!
Jag: men han är också gammal!!
Rutta: Ja men din är impotent också så du ba ligger där o ba whatefuck?
Rutta: hahahahahaah eeeeewwww
Jag: ahahahahaha!!!
Rutta: de e fan värre
Jag: HAHAHAHA!! fan nu ser jag mig själv med gubbjäveln som inte kan få upp den hahahahaha
Jag: nej fan vad äckligt det är! varför går jag inte därifrån!?!?
Rutta: hahahahaha u can't
Jag: hahaha typiskt mig, damnit!

waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring waiting for the telephone to ring RING!
ah gud klockan är tre minuter i tre och snart slutar madde jobba, snart snart snart. fan vad snart. vi snackade i telefon efter att vi kommit hem igår, haha en timma efter att vi skiljts åt ringde hon mig bara för att berätta hur länge hon var tvungen att vänta på spårvagnen. haha! tur att jag bor nära eketrä. nå nå. det känns som att jag har fått maddeabstinens nu. när ringer hon? en minut i tre. lite lite till. det roligaste igår var att madde blev fullare än mig fastän hon inte drack, något? och vi tog en fyllehamburgare och började diskutera ketchup.
Jag - Ketchup?
Madde - Ketchup!
Jag - Catch-up?
Madde - Catch-up!
Jag - Catch-down?
Madde - (står och funderar ett tag) Det är fan sant asså, man kommer på de bästa grejerna när man är full.
hahaha! MADDE RING MIG FÖR HELVETE!
nu är klockan två minuter över tre. jaha.
Nu ringer hon!

(anna och sara ifall ni läser detta och undrar över igår så ta det lugnt, han kom inte för att hans franska vänner som kom och hälsade på ville inte gå ut och dricka goddamnit! men vi snackade sen ialf, och idag åkte han iväg till växjö över helgen. haha jag kommer säkert glömma bort hans vackra ansikte tills vi syns nästa gång (om vi kommer ses igen?) äsch.)

Har rotat igenom mina föräldrars LP samling och hittat några guldkorn. Så nu, för att varva ner denna sjukt nervösa och ack så ljuva dag sitter jag och lyssnar på 80-tals musik. Måste säga att det bästa hittills från samlingen är en låt med Gangway ( haha GANGWAY! herregud mina föräldrar brukade lyssna på indie, vad mer är det jag inte vet om? ), där Allan Jensens delikatmjuka röst gör sitt allra bästa, sin final stand.
Har speciellt fastnat för ett parti mot slutet: "everything went wrong, everything that could go wrong, went wrong." Herregud vad fin han är just då. så olycklig. Woe me! och "oh cruel fortune" liksom. Nå nå, annars fastnade jag för en annan låt innan denna också, med UB40. Och nej inte red red wine eller någon annan klassiker. Denna heter don't break my heart (kanske också är klassiker? Jag har då aldrig hört den innan). Och det är något så konstigt med den låten, jag gillar den som fan, det där ljudet, och så den softa rösten som inte vill att man ska krossa hans hjärta, men ljudet, i bakgrunden som liksom, (hur skriver man ljud?) det känns som ett hål man håller på att sugas in i, som att man blir hypnotiserad med en sån där svarochvit snurrgrej eller som att man är vilse i en labyrint av metall. det går inte att förklara ljud ju, men så låter det för mig, just så. och jag gillar det!
Tycker dessa två låtar blir bra symboler för idag. Det kan ju inte vara kärlek, men ifall, ifall det nu är det så måste man vara försiktig. För det är fragile, hjärtat. (and its the only one i've got.) Men än så länge är jag bara glad över att få känna såhär igen, utan äckel, utan avsmak. bara värme och nervositet. basic

Haha jag är så jävla lättroad. just nu sitter jag och myheritagear bilder (jobring om du ser detta så ska du veta att du var 83% lik Ryan Phillippe på ett kort) det är hysteriskt kul just nu ialf, snart tröttnar jag antagligen och kommer på något annat att skratta åt.
som förut idag på spårvagnen, det var en man, runt trettio-fyrtio som gick på, och han hade en keps med yankees märket där framme, och på sidan stod det "Yankees Hater". hahaha jag vet inte ens varför men jag kunde knappt hålla mig, fick bita migsjälv i läppen för att inte brista ut och dra åt mig onödig uppmärksamhet.
jag pmsar aldrig, istället har jag humörsvägningar lite hursomhelst och närsomhelst. som för en stund sen; Tårarna rann av ilska (spelar ingen roll varför), och nu sitter jag och fnissar som en skolflicka. det är nog både bra och dåligt. jag går aldrig runt och surar i dagar över något, men samtidigt så är jag inte heller jätteglad länge. nå nå. i mina tråkigaste stunder kan jag ändå alltid skratta åt mig själv. livet är ju ändå sockersurt.
(Sara: Det står att brandmän klagar och vill ha ersättning för att de får cancer av röken.
Jag: So? jag får cancer av cigaretter.)
Ibland är jag för smart för mitt egna bästa.
i'll be just fine.

så, det verkar som att vi kommer träffas igen. fransmannen och jag. ändå.
han har precis gått och lagt sig nu, och vi har bestämt att fika på onsdag, dessutom ville han att jag skulle visa honom göteborgs finare platser.
Min första tanke var skansen krona, dit måste vi definitivt gå. Promenera genom haga och upp för alla trappor för att sedan titta ner där vi redan gått, men efter det vet jag inte riktigt. hamnen vid eriksberg kanske. där är det riktigt fint när ljuset försvinner och den andra sidan lyses upp i vattnet, som en helt ny stad.
men jag hatar egentligen att planera sånt här, det blir ju ändå aldrig så som jag tänkt. Min fantasi är alldeles för vild och naiv. Men jag vill ju inte vara naiv, jag vill inte att mina tankar ska flyta iväg och bli alldeles hoppfulla; guld och gröna skogar, och sen slår verkligheten in och there's nothing. Jag hatar att hoppas på sånt som aldrig kommer hända mig, men det går inte att undvika.
Det bästa vore ifall någon skrev ner allt som aldrig kommer hända mig på en lista, typ "Fat chance, Irina" eller "Fucking forget it" och sen tusentals punkter. Och jag skulle hållt hårt i den listan, den skulle blivit min bibel som jag tog med mig överallt, för att inte råka hamna i situationer som inte är mig till lags. Då skulle jag sluppit mycket elände. Eller typ ifall alla killar jag aldrig någonsin kommer kunna få räckte upp handen samtidigt. Jafan, det är det jag behöver, lite simplicity i den alltför komplicerade vardagen. Men livet vore väl alldeles för enkelt då, och inget som är värt att kämpa för är enkelt.
eller hur var det?

Var hos tandläkaren imorse och hon prackade på mig en massa gratisgrejer för att hon tycker synd om mina tänder (jag hatar att borsta på kvällen för det ger mig kväljningar). hon är så himla trevlig, det är sjukt, jag har gått till henne sen jag var tio år gammal och hon känner mina tänder bättre än jag själv. och fastän jag hatar att ligga i stolen och får rysningar bara jag tänker på lagning, så mår jag ändå bra när jag är där. ibland räcker det med lite vänlighet för att man ska orka ta sig igenom dagen.
efteråt stack jag till banken för att jag äntligen fått mitt studiebidrag, och som vanligt kände jag mig helt lost, jag tog två olika nummerlappar för säkerhetsskull eftersom jag aldrig vet vart jag ska gå för att få hjälp. banken står för vuxenliv, och jag vill inte ha något med det att göra just nu. hursomhelst så gick det snabbt och den andra nummerlappen jag hade kvar gav jag bort till en söt tjej som hade suttit bredvid mig. alla på soffan riktade sina blickar emot mig då jag sträckte fram lappen till henne och när jag gick ut tänkte jag på hur det måste ha sett ut. undra ifall dem trodde att jag stötte på henne, eller ifall hon trodde det.
nå nå, det kändes bra.
fika med jobring var lika pleasant som vanligt, och nu har jag åkt till madde för att hon ville ha sällskap och för att jag behövde en anledning till att slippa gå till psykologin.
jag har kommit på att jag inte trivs så bra på den kursen, dels för att psykobiologin dödade mig och dels för att det typ endast är en massa medelålderstråkfolk där + några tjugonågot åriga tjejer som jag vill käftsmälla varje gång dem pratar. men filmen! fan filmen går ju ialf bättre. där är folk schyssta och har snygga lägenheter och jag och sara lyckas alltid dra med folk ut på våra ölkvällar. det enda dåliga där är att filmerna vi hittills sett inte varit så otroligt bra.
typ som förra veckan när vi fick lida oss igenom pansarkryssaren potemkin. herregud. klassiker eller inte, den var något av det tråkigaste jag sett, skulle hellre tagit mig igenom citizen kane som också är en tråkig klassiker, eller den afrikanska filmen (med en onödigt lång sexscen, hur är det möjligt?), som gav mig huvudvärk efter tio minuter  jag tror att jag hade för höga förväntningar, den började ju liksom bra, trodde jag. intromusiken, de första tio sekunderna var ju precis samma som i the teachers are afraid of the pupils (haha! så det är där han fått det ifrån, hoppas bara att han inte har så dålig smak att han tyckte om filmen och inte bara musiken.) men sen tog det slut. Och att det var en stumfilm är en dålig bortförklaring, för dr caligaris kabinett var ju bra. Skitsnyggt gjord och ganska läskig ändå (caligari skådisen skulle skrämt ihjäl mig om vi träffades i en mörk gränd.)
men ja, de bästa filmerna hittills, som jag inte sett innan är:
1. Romance av Catherine Breillat. (ångestframkallande)
2. Le cerf-volant av Randa Chahal Sabag (Supersöt tjej som ögonen kan vila på)
3. La Battaglia di Algeri av Gillo Pontecorvo (Viva la resistance och terroristsympati)
4. Ma vie en rose av Alain Berliner (mysig transafilm om tolerans)

och thats it, so far.

mamma frågade mig vart jag skulle och jag hittade på något för att jag visste att hon ändå inte skulle tro mig. och hon trodde mig inte. så jag ljög om att jag inte ljög. ibland känns det som att allt som kommer ur min mun bara är påhittat, taget ur luften. lögner i lögner, och allt osant. men det är väl jag, mina egna ord? och jag är ingen lögn, jag finns! jag tänker oftast att ja så är det, men när svaret är otydligt blir jag nervös. när jag tänker på mitt jag, på existensens existens, blir jag så rädd att det inte ens hjälper att blunda. mitt hjärta börjar banka hårt som en galen man som slår huvudet mot väggen. och ibland skrämmer jag mig själv till tårar.

(lägenheten är a mess sen jonatan började bo här. det enda positiva med alla saker som ligger omkring och överallt är hans hugo boss parfym. jag luktar på den och blundar, och för en sekund så känner jag mig inte ensam längre.)

alldeles nyss fick jag ett sms, men som vanligt så blir jag nervös över ingenting, för det var fel person. jaja, någon tänker ialf på mig. (klen tröst.)
så nu sitter jag bara hos madde med lite för hög musik och dricker lite för surt vin. och det enda jag tänker på är bara jobbigt. istället för att allt går snabbt, är jag i slowmotion nu. varför kan inte alla dagar kännas lika bra som i torsdags; när francoisen blev orolig och trodde jag hade försvunnit för gott bara för att jag var borta en liten stund och pratade med någon. och en jävla kille kysste madde, men hon bara skämtade bort det, för hon ville inte ha honom. hahahahahahahaha
fan.

oftast går mitt liv trögt, jag är less och trött och vill att någonting, vadsomhelst, ska hända. men ibland, ibland och väldigt sällan, går det så snabbt att jag inte längre lever, utan snarare att jag tittar på filmen om mitt liv, i fastforward. i två dagar har jag sett någon brunhårig rumänska spela mig, jag har tittat med stora ögon och blivit underhållen. men nu, när allt äntligen saktat ner, förstår jag att det är jag, jag tror att jag förstår ialf. men om allt nu bara är en dröm, så snälla, väck mig inte.

Det tog mig en öl, två drinkar och trettio minuter att samla upp mod nog för att våga gå fram till honom. Det, och Madde. Men det var värt varenda nervös sekund. Jag blev charmad av ögonen och såld så fort han sa sitt namn med den där underbara franska accenten; Julien. But i know my luck too well, and i'll probably never see him again.

"Vad ska jag ta mig till?
    Framförallt inte röra mig, inte röra mig...Åh"
    Den där rörelsen med axlarna kunde jag inte undertrycka...
    Saken som väntade vaknade till liv, den störtade sig över mig, den glider in i mig, jag är fylld av den. - Det är ingenting: Saken, det är jag. Existensen strömmar tillbaka över mig, frigjord, lösgjord. Jag existerar
    Jag existerar. Det är ljuvt, så ljuvt, så flytande. Och lätt: det är som om det svävade fritt i luften. Det rör sig. Det är beröringen som upplöses och försvinner. Så sakta, så sakta. Ett skummigt vatten i munnen. Jag sväljer det, det glider genom min strupe, det smeker mig - och så födes det på nytt i munnen på mig. Jag har för alltid i munnen en liten vitaktig - utsöndrad - vattenmängd som snuddar vid tungan. Och denna vätskan, det är också jag. Och tungan. Och strupen, det är jag."



Jag har inte läst på länge, har hållt mig borta från boken. av rädsla. jag säger att jag inte haft tid, men det är inte det. Hans tankar. Mina tankar. Vår existens: han genom mig.
Det är så typiskt att min själsfrände är en hjälte ur en bok; att han aldrig kan bli min.

jag kan inte somna. jag försöker verkligen, jag har lovat mig själv att vakna klockan åtta imorgon så jag för en gångs skull kan gå på den tidiga föreläsningen. Men istället, som vanligt, kommer alla dessa dumma tankar upp. tankar om livet; Det förflutna och det som än är okänt. jag undrar över vad som hänt med mig, hur jag utvecklats till den jag är, och varför. jag tänker på anna, hur lika men ändå olika vi är.
Hon är mer lyckad än mig, om man nu kan säga så. om man kan mäta lycka. Hon har ett grymt jobb som hon trivs med, hon har en massa pengar och har nu äntligen köpt en lägenhet som hon velat ha, hon har jättebra självförtroende. ambition och mål. jag har visserligen fler vänner än henne, det har jag alltid haft. hon har varit mer ensamvarg och satsat på annat, hållt några få nära sig, och fräst bort dem andra. jag å andra sidan har varit social. jag har haft lätt för att bekanta mig med folk, omsvärmat mig av vänner vart jag än gått. (men sen, alla vänner i hela världen kan inte hjälpa mot att åka hem ensam varje kväll till ett tomt rum med hopplös utsikt.)
jag är inte avundsjuk på min syster. det skulle jag aldrig kunna bli. avundsjuka för mig är något som alltid leder till avsky och bitterhet. ifall jag blir avundsjuk på en vän kommer avundsjukan smitta ner vänskapen till den grad att jag får kväljningar när jag pratar med personen i telefon, och tänker dumma tvångstankar när vi träffas. nej, avundsjuk kommer jag aldrig bli på min syster. istället är jag såklart glad för hennes skull, samtidigt fundersam över hur det kommer sig att det blev just såhär.
när vi var mindre var det hon som var den lata, och jag som var den ambitiösa. mamma fick börja muta anna i åttan för att få bra betyg. femhundra spänn för ett mvg. anna har alltid älskat pengar, haha och hur kan hon inte?
sen när jag började få betyg i skolan ville jag också ha pengar, jag sa till mamma att det är orättvist, att jag inte borde bestraffas för att jag råkar vara mer ambitiös än henne. och hon fattade mitt resonemang, men tyckte att jag var dum. "Vadå bestraffas? Du har ambition! Det är inget straff, det är det som kommer få dig att lyckas i livet. Anna har inte samma motivation som du, hon bryr sig inte om betyg, men hon bryr sig om pengar.. men visst du ska också få belöning.." Ungefär så gick det, och så fick jag också pengar tillslut. Inte lika mycket som anna dock, men det var lugnt, jag hade ju "ambition".
Det var i lågstadiet som jag blev en tävlingsmänniska, det fanns en kille jag ogillade i klassen som var en smartass och jag ville till varje pris vara bättre än honom. det lyckades jag med. I mellanstadiet bytte jag skola, och fortsatte sträva efter att vara bäst. I femman räknade jag i sjuornas mattebok. jag minns hur stolt jag kände mig, hur mycket jag tyckte om att få saker och ting gjorda snabbt. Högstadiet gick lite trögare, men jag lyckades ändå i slutändan. Det var nog gymnasiet som gick snett. Jag kom in dit jag velat, jag hade mina poäng, mina jävla m, v:n och g:n, svart på vitt.
och så tog batterierna slut. elektriciteten gick ur mig.
nu i efterhand känns det som att jag gjort allt bakifrån. jag borde latat mig igenom hela låg och mellanstadiet, som anna. och sedan sakta men säkert, stigit uppåt. men det är försent. jag kommer nog aldrig mer bli som jag var, jag kan inte gå tillbaka i utvecklingen.
- People change.
- People change?
- Yeah, people change.
- Well, can they change back?
- I don't know. I think it's harder.

det här var jag, juni 2004. inte nu längre alltså. haha my gorgeous days are over! jag märkte det igår när jag kollade igenom gamla mappar med bilder och dagböcker, och gud jag kände mig så utsliten. weak and weary, sick and tired, och inte alls rätt. det tragiska är att jag inte är lika fin som på bilderna, men lika olycklig som i dem nedskrivna tankarna.
jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av mig själv, väntar hela tiden på att någon ska komma och peka mig åt rätt håll. men det är mitt liv, och jag slösar tydligen bara bort det genom att vänta. jag vill förresten inte ens ha någon hjälp ju, jag är för stolt. hahaha!
"Problemet med dig Irina, är att du tror att ditt liv håller på att ta slut, när det inte ens har börjat."
Daddy kanske har rätt. jag kanske borde sluta klamra mig fast vid det som varit, och inte få panik över sånt som inte ens har hänt.
låta mig bara vara.

bla bla bla

så nu är det klart. anna har äntligen fått tag på en lägenhet, kontraktet är redan skrivet och allt är klart. hon får flytta in den första december. först ska hon dock renovera, fixa golv och väggar, kök och badrum. och nu gör hon mig galen med alla prylar som hon vill köpa för att dekorera lägenheten med. hon ropar på mig stup i kvarten för att jag ska gå och titta på någon osmaklig bild av ett osmakligt objekt. och jag bara "mm nej, jag tycker inte om det, men det är din lägenhet liksom". nåväl.
i början av nästa år är hon gone härifrån igen, fast denna gången blir det nog på riktigt. jag vet inte vad jag tycker om det än. jag är glad, är jag glad?
jag vet inte. och jag kan inte bli mer ärlig än såhär, jag vet faktiskt inte. jag vet inte vad jag tycker om att min syster ska flytta iväg, några få hållplatser ifrån mig, but still. jag vet inte vad jag tycker om att en av mina närmsta vänner inte längre är nära, alls. jag vet inte hur jag mår över skolan och tentorna som jag inte orkar plugga till. jag vet inte ens om jag är nöjd med mitt liv, so far.
jag bara vet inte.


tu me tues (tu me fais du bien)

fan, jag vill inte sluta upp som honom när jag kommer till det där kontoret efter döden.

"Death is like sex in high school; if you knew how many times you missed having it, you’d be paralyzed."

jag har varit sekunder och centimeter från att dö så många gånger i mitt liv att jag har tappat räkningen. ibland får jag nästan för mig att jag är odödlig. men jag har väl bara haft tur.
det började redan vid födseln. efter att jag skars ur min mamma var det första jag gjorde att bli sjuk. det var kikhosta eller något sånt, livsfarligt för spädbarn hursomhelst. jag fick sprutor i huvudet och har två små ärr på ena handen, av någon anledning. jag minns ju såklart ingenting, men jag klarade mig, tydligen.
när jag var fyra fem år slog jag i huvudet i en vass stålkant. med flit. det var en sommardag i rumänien, utanför våran byggnad. pappa stod några meter ifrån och pratade med en bekant och jag stod med morfar vid ingången. han sa till mig att gå till pappa för att han skulle åka upp till lägenheten. jag minns bara att jag vände mig om för att lyda morfar, men greps istället plötsligt av panik. jag trodde att han skulle lämna mig föralltid. jag tittade desperat tillbaka mot ingången och såg hur porten stängdes, hur morfar gick upp för trapporna genom glaset, sen sprang jag mot den enorma porten, hukade mig ner vid den och bankade desperat med huvudet mot glaset. jag råkade träffa stålkarmen istället. tre stygn i pannan. några centimeter åt vänster och jag vore död.
sen en gång när jag gick i lågstadiet var jag och mamma påväg till ett lärarsamtal i skolan, den låg precis bredvid vårat hem så vi promenerade lugnt dit. några meter efter vår portuppgång stannade mamma till för att knyta sina skor. jag stod bredvid och väntade otåligt. så tog jag ett steg framåt, för att jag trodde hon var klar, men det var hon inte. hon drog mig snabbt tillbaka. En hundradels sekund efteråt föll en stor plastpåse med isblock rakt framför fötterna på mig. En hundradels sekund senare, och jag vore död.
jag har blivit sparkad i bröstet av ett sto, jagad av en förmodligen rabiessmittad hund, anfallen av en tupp (okey tuppen kanske inte var livsfarlig men jag blev mer rädd för den än för hunden, seriöst, they freak me out.). jag har spräckt en keramikskål med bakhuvudet, varit nära om bilolyckor ett flertal gånger, min syster har råkat välta min barnvagn. jag har nästan drunknat på semester i frankrike, blivit förföljd av okända killar, och jag har ramlat och slagit mig flera gånger, men aldrig brytit några ben eller fått mer än små ärr.
sen har jag också något diffust barndomsminne från rumänien med en pistol. en galen man med en pistol. han sköt en gång, men jag vet inte vart kulan landade. jag minns inte ens om det var mig han siktade på.
jag minns bara ljudet av skottet.

jag har aldrig känt mig så malplacerad som ikväll. det borde egentligen varit nice, jag borde ha så mycket att säga, att berätta om. de tre senaste månaderna av mitt liv liksom, har jag verkligen inte gjort något alls?
när jag umgås med madde eller esteterna, eller till och med claes som jag inte träffat på länge, så kommer orden av sig själva. de bara rinner ut och vi spinner vidare på vad som helst. men inte med dem. inte ikväll. mina äldsta vänner, och det är som att jag inte känner mig själv längre.
jag kunde lika gärna varit osynlig.
och jag hatar det så jävla mycket. jag vill bara ha tillbaka det som varit, barndomsminnena, mohikanbrottningarna i grundsund. fan. det kanske är lika bra att det är såhär.
move on, go on.
-
två olika personer frågade mig om cigg ikväll. den ena var en tuff liten fjortonårig pojke. jag sa nej, tyvärr. för jag tänker alltid att jag inte vill att min framtida son ska bli bjuden på cigg av någon jävla harlot.
men den andra personen, var en gammal man. utanför seveneleven kom han fram och frågade mig om han kunde köpa en cigarett. jag sa att det är lugnt, du kan få en.
han tackade mig flera gånger, och innan han gick iväg tittade han mig snällt i ögonen och sa: - Ha en jättefin kväll. jag stannade upp och för en sekund ville jag bara gräva ner mig i hans famn och gråta, men jag sansade mig snabbt, sa "detsamma", och log. sen ekade hans ord i mitt huvud.
jag kommer inte ha en jättefin kväll. jag hade inte en jättefin kväll.

jag önskar jag hade mod nog att göra något av mig själv. att göra av med mig själv. mod och kraft. och lust. men jag är alltid feg och svag när det betyder som mest. när jag behöver mig själv mer än någonsin. och jag vill inte ha någon jävla sympati eller onödig hjälp. jag vill bara ha ett quick fix, det är allt. för det känns som att jag är den enda jag känner som står still, eller inte ens det; den enda som glider bakåt. det känns som att murphys lag är baserad på mig, och det känns som att det inte finns någonting för mig här, eller vart som helst. ingenting som betyder något, som skulle gjort mig lycklig. kanske ett slag i huvudet. tillräckligt hårt för att sjunka in i medvetslöshet. koma. bara koma och inget annat. för att sedan vakna upp som 65åring med barnbarn springandes omkring. eller kanske bli psykiskt störd. helt och hållet isolera sig själv, leva i sin egna lilla värld och vara helt oberörd av alla utanför. vilket som egentligen, vad som helst som får mig att slippa gå igenom livet.

aahahahahahaha!

Förklara följande begrepp:

a) Cinema Novo
- Häst.

(dreads jonathan)


tentan gick som jag förväntat mig, not so good. men vafan. det känns inte jobbigt, eller misslyckat. jag orkar inte tänka på det. efteråt blev allt förresten mycket roligare, först orienten där den gamla gubben i baren var jättetrevlig, sen chez amis där dem har en av de vackraste tavlorna jag sett, och slutligen till adrians äckligt jävla fina lägenhet. jag vill bo där, speciellt i hans kompis sovrum med vitt golv. åh det där helvetes fina golvet!
I WANT IT! aahhhh.
jaja.
idag kommer issa och kräz hem, på besök.