cockeyedcharlie

"Vad ska jag ta mig till?
    Framförallt inte röra mig, inte röra mig...Åh"
    Den där rörelsen med axlarna kunde jag inte undertrycka...
    Saken som väntade vaknade till liv, den störtade sig över mig, den glider in i mig, jag är fylld av den. - Det är ingenting: Saken, det är jag. Existensen strömmar tillbaka över mig, frigjord, lösgjord. Jag existerar
    Jag existerar. Det är ljuvt, så ljuvt, så flytande. Och lätt: det är som om det svävade fritt i luften. Det rör sig. Det är beröringen som upplöses och försvinner. Så sakta, så sakta. Ett skummigt vatten i munnen. Jag sväljer det, det glider genom min strupe, det smeker mig - och så födes det på nytt i munnen på mig. Jag har för alltid i munnen en liten vitaktig - utsöndrad - vattenmängd som snuddar vid tungan. Och denna vätskan, det är också jag. Och tungan. Och strupen, det är jag."



Jag har inte läst på länge, har hållt mig borta från boken. av rädsla. jag säger att jag inte haft tid, men det är inte det. Hans tankar. Mina tankar. Vår existens: han genom mig.
Det är så typiskt att min själsfrände är en hjälte ur en bok; att han aldrig kan bli min.