cockeyedcharlie

om en vecka kommer jag sitta och skriva min första litteraturvetenskaps tenta, jag hoppas naivt att det kommer gå tillräckligt bra trots att jag hittills bara läst typ hälften av allt vi ska ha läst, och att jag bara kommer ihåg och förstår typ hälften av det. nånå. idag har jag varit ledig och fått lite gjort. organiserat några begrepp och försökt memorera dem. det mest störande med denna kursen har varit versläran och alla de jävla "reglerna" för dikter. jag vill spy på jamber och trokéer! när vi hade en föreläsning med tanten som skrivit boken svensk verslära satt jag och kokade. okey, regler, jag fattar att människor vill ha, och behöver regler, men måste det verkligen finnas sådana för konst också? måste man sitta och dissekera varenda litet ord i en dikt för att avgöra om den är skriven på hexameter eller ej, och sedan dissa den om den kanske bryter mot versmåtttet, ersätter en troké med en anapest? JGBNIGIINILYUIYIHKLÖKF?!
en snubbe i klassen räckte upp handen och frågade: Öh, men vad händer ifall någon som inte kan alla dessa regler skriver en dikt? Och tanten svarade: Heh, ja då blir det förmodligen inte en bra dikt... Inte en bra dikt?! hahahahahahahahajlaglfjfgjfjkggdl, skjut mig nu
det är helt otroligt att jag har lyckats bli förbannad i varje kurs jag hittills läst på universitetet, att det alltid har funnits någon liten regel eller grej som fått mig att vilja gå bärsärk på idioterna bakom det. det kan bero på att allt jag läst har varit "konstnärliga" kurser, inga naturvetenskapliga-det-finns-alltid-ett-rätt-svar-kurser. kanske hade varit lättare då, jag kan ju inte bli hysterisk över att roten ur 16 alltid är 4, eller? mitt problem är att jag inte är en "akademiker", jag tänker med hjärtat och låter känslorna styra mig istället för att acceptera det och spela med. det kanske är fel av mig, men komigen. konst handlar om känslor och är alltid subjektivt, NO MATTER WHAT!

Ligger i sängen och läser "Lyrikanalys" inför skolan imorgon. efter ett trettiotal sidor med dikter och teori fastnar jag för "Sonatform denaturerad prosa" av Gunnar Ekelöf (ur sent på jorden, från 1932). Jag läste igenom den en gång, stannade upp, läste den igen, stannade upp. orden ekade, klingade i huvudet. jag läste den igen, och tillslut insåg jag att det är den första dikten som verkligen fått mig att tycka om och njuta av det svenska språket.


         krossa  bokstävlarna  mellan   tänderna
gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas
och spotta nu eller aldrig jag och svindel du
eller aldrig svindel nu eller aldrig.
         vi börjar om.
         krossa bokstävlarna makadam och tän-
derna gäspar vokaler, svetten rinner i helvete
jag dör i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi bör-
jar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon
det. skrik och rop: det går fort vilken rasande
fart i luft och helvete i mina vindlingar som
vansinnet i luften svindel. skrik och rop: han
faller han har fallit. det var bra det gick fort vil-
ken rasande fart i luft och helvete i mina vind-
lingar kräkas nu eller aldrig svindel jag och du.
jag och han hon det. vi börjar om. jag och han
hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi
börjar om. jag och han hon det.
         vi börjar om.
         krossa   bokstävlarna   mellan  tänderna
gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas
och spotta nu eller aldrig jag och svindel du
eller aldrig svindel nu eller aldrig.




Några sidor senare fastnade jag för en av Ann Jäderlunds dikter:
(kanske för att den också är full av upprepningar och därmed liknar den ovan nämnda. )


Väggen under handen rör sig
Rör sig inte handen rör sig
Lukten nära ögat vid
Mörk tapeten ögat rör sig
Rör sig inte ingen tid
Munnen ligger mjuk mot väggen
Ensam öppen bruten vid
Rör sig inte ingen tiden
Rör sig inte ingen tid
O låter ljuden därinne
Människosonen enformig värme
Tomhet under ingen tid
Tomhet under ingen värme
Ingen kommer ingen vid
Mörk tapeten ingen värme

Egentligen skulle jag skriva detta förra (förrförra?) veckan, men jag orkade inte, so here goes:
på jobbet diskuterade jag, Rutta och Irena det där experimentet i Cern som kan skapa svarta hål och därmed förgöra hela världen. steven hawking hade typ sagt att det är mindre än en procents chans att det blir något jävla hål, but still. En chans är ändå en chans, och osannolika saker händer varje dag. Först blev jag sur, för jag kan inte acceptera hur idiotiskt orättvis världen är, och vad det är för babianer som styr och ställer bakom allas ryggar. Ifall några forskare nu vill göra ett experiment som faktiskt skulle kunna förstöra världen, hur liten chansen än är, så borde väl alla ha något att säga om det, eller? Rutta höll med men menade liksom uppgivet att det är tyvärr så världen går till och man har inget att säga eller göra. sedan började min lektion och kidsen väntade så jag var tvungen att dra, skulle ha NO med nior, och de skulle skriva prov. Medan de satt tysta och skrev funderade jag vidare på diskussionen. jag störde först ihjäl mig på människor och deras (våran) absurda intelligens som egentligen bara fuckar upp allt, men sedan stannade jag upp och tänkte på experimentet. jag smakade på tanken om ett svart hål. Plötsligt kändes allt mycket bättre, det kändes fint. 70% av mig hoppades att det faktiskt skulle bildas en massa hål, för det vore ett perfekt sätt att förstöra världen på i nuläget. Jag menar, hellre sugas in i svarta hål än ett atombombskrig, eller naturkatastrofer eller meteoriter som kraschar eller whatthefuck ever! Svarta hål vore perfekt. just nu hoppas 95% av mig att experimentet går "fruktansvärt fel", och det är inte för att jag mår dåligt eller är ledsen, det är för att det känns som att det är dags nu. det är på tiden att vi (dem) förgör oss alla.
men som vanligt, så kommer jag väl inte få som jag vill, så nevermind.