we know what we are, but know not what we may be
Egentligen skulle jag skriva detta förra (förrförra?) veckan, men jag orkade inte, so here goes:
på jobbet diskuterade jag, Rutta och Irena det där experimentet i Cern som kan skapa svarta hål och därmed förgöra hela världen. steven hawking hade typ sagt att det är mindre än en procents chans att det blir något jävla hål, but still. En chans är ändå en chans, och osannolika saker händer varje dag. Först blev jag sur, för jag kan inte acceptera hur idiotiskt orättvis världen är, och vad det är för babianer som styr och ställer bakom allas ryggar. Ifall några forskare nu vill göra ett experiment som faktiskt skulle kunna förstöra världen, hur liten chansen än är, så borde väl alla ha något att säga om det, eller? Rutta höll med men menade liksom uppgivet att det är tyvärr så världen går till och man har inget att säga eller göra. sedan började min lektion och kidsen väntade så jag var tvungen att dra, skulle ha NO med nior, och de skulle skriva prov. Medan de satt tysta och skrev funderade jag vidare på diskussionen. jag störde först ihjäl mig på människor och deras (våran) absurda intelligens som egentligen bara fuckar upp allt, men sedan stannade jag upp och tänkte på experimentet. jag smakade på tanken om ett svart hål. Plötsligt kändes allt mycket bättre, det kändes fint. 70% av mig hoppades att det faktiskt skulle bildas en massa hål, för det vore ett perfekt sätt att förstöra världen på i nuläget. Jag menar, hellre sugas in i svarta hål än ett atombombskrig, eller naturkatastrofer eller meteoriter som kraschar eller whatthefuck ever! Svarta hål vore perfekt. just nu hoppas 95% av mig att experimentet går "fruktansvärt fel", och det är inte för att jag mår dåligt eller är ledsen, det är för att det känns som att det är dags nu. det är på tiden att vi (dem) förgör oss alla.
men som vanligt, så kommer jag väl inte få som jag vill, så nevermind.
på jobbet diskuterade jag, Rutta och Irena det där experimentet i Cern som kan skapa svarta hål och därmed förgöra hela världen. steven hawking hade typ sagt att det är mindre än en procents chans att det blir något jävla hål, but still. En chans är ändå en chans, och osannolika saker händer varje dag. Först blev jag sur, för jag kan inte acceptera hur idiotiskt orättvis världen är, och vad det är för babianer som styr och ställer bakom allas ryggar. Ifall några forskare nu vill göra ett experiment som faktiskt skulle kunna förstöra världen, hur liten chansen än är, så borde väl alla ha något att säga om det, eller? Rutta höll med men menade liksom uppgivet att det är tyvärr så världen går till och man har inget att säga eller göra. sedan började min lektion och kidsen väntade så jag var tvungen att dra, skulle ha NO med nior, och de skulle skriva prov. Medan de satt tysta och skrev funderade jag vidare på diskussionen. jag störde först ihjäl mig på människor och deras (våran) absurda intelligens som egentligen bara fuckar upp allt, men sedan stannade jag upp och tänkte på experimentet. jag smakade på tanken om ett svart hål. Plötsligt kändes allt mycket bättre, det kändes fint. 70% av mig hoppades att det faktiskt skulle bildas en massa hål, för det vore ett perfekt sätt att förstöra världen på i nuläget. Jag menar, hellre sugas in i svarta hål än ett atombombskrig, eller naturkatastrofer eller meteoriter som kraschar eller whatthefuck ever! Svarta hål vore perfekt. just nu hoppas 95% av mig att experimentet går "fruktansvärt fel", och det är inte för att jag mår dåligt eller är ledsen, det är för att det känns som att det är dags nu. det är på tiden att vi (dem) förgör oss alla.
men som vanligt, så kommer jag väl inte få som jag vill, så nevermind.
Kommentarer
Trackback