cockeyedcharlie

Mina föräldrar kommer hem från sin semester om några timmar. Det känns som att de varit borta i en evighet, men jag vet att det kommer vara precis som om de aldrig stuckit så fort de kliver in genom dörren. Jag väntar lite ivrigt och ängsligt. Det har varit så skönt att bara hänga hemma med anna i en vecka. Det enda vi gjort är kollat på teve och lagat skitgod mat. Hon har fått mig att gilla animal planet också, hah jag älskar djurpolisen! kan inte hjälpa att bli tårögd så fort ett stackars djur blir räddat. Mh och för några dagar sen var det american idol marathon, vi såg nästan alla avsnitt. Finalen var typ mest gay av allt för dem drog ut på det tills man var på kanten av att stänga av teven. hela tiden droppade det in massa kändisar som började skråla, stora musiknummer efter varandra med glitter and shit. Och jag kom på det medan jag kollade, jag skulle aldrig pallat att vara med i ett sånt där musiknummer. Inte för att jag inte har rösten för det, whatever liksom, det är för handgesterna. Dem där falska handmovesen som de gör i låtarna mot varandra som om de hyllar en världshjälte. Whats that for? Kärringen kan sjunga, hon behöver inte fler applåder än necessary. Det var en av idol-tjejerna som gjorde den gesten mot en kändissångerska, nån gammal diva, och jag mådde illa, var tvungen att byta kanal tills det var över. Men så slutade det med att den otippade gråhåringen vann, och det var ju lite halvroligt.
Idag visades Miss America 2006 på Star. Jag såg början, men sen fick jag bättre saker för mig. Det gjorde ont i ögonen att se så många tjejer med falska ansikten på ett och samma ställe. gud de där fastklistrade leendena! Hur kommer det sig att alla amerikaner kan le på det sättet? jag kan inte det, och ingen jag känner ler på det sättet, på allvar. Och så skulle dem sugarcoata det hela med att visa vad förra årets Miss hade för sig, och det var massa olika klipp bland annat ett där hon läste sagor för barn. Ja, visst. Hon hjälper barn i nöd, därför är det viktigt att först slänga på sig en bikini och lalla runt på en scen framför halva världen. First hooking, then helping. När den åttonde av dem visat sig i bikini fick jag nog, jag är så trött på det kvinnliga könet, jag är så trött på den manliga blicken. Det kommer aldrig förändras och jag blir så frustrerad. Istället för att kolla vidare på den sexistiska tävlingen så tittade jag på big daddy. Gud jag vill också bli pappa och ha roligt med mina barn! Jag vill också stå och pissa mot en byggnad och spela spratt. Det jag minns mest av mina föräldrar från min barndom är hur överbeskyddande min mamma var när hon tjatade och hur rolig min pappa var när han slängde i mig i vattnet på semestern. Ifall mina föräldrar vore skurkar i en tecknad film så skulle min mamma vara den lilla listiga och pappa den stora dufusen, och det är ju dufusen som verkar ha roligast. Det kanske finns lite hopp för mig ändå, för jag liknar min pappa mest till sättet. När anna och mamma solade på stranden så lekte jag och pappa i havet. Vi är lika morbida och lekfulla båda två. men som mamma verkar det inte lika lätt att bete sig sådär. om man ändå burit runt på ungen i 9 månader så blir man lätt mer fäst vid den och man överbeskyddar den, nu säger jag inte att alla mammor är tråkiga och alla pappor är hilarious, men det finns en skillnad trots allt. fan. jag önskar jag vore kille jag önskar jag vore kille jag önskar jag vore kille jag önskar jag vore kille. Jag önskar jag vore kille. Male bonding och fotboll all day long.

En kvinna i min släkt blev antastad som barn av sin pappa. Det var min morfar som anmälde svinet och såg till att han hamnade i fängelse. Jag fick bara reda på det här för några månader sen, innan vi åkte till rumänien i somras. Kvinnan är runt femtio nu, läkare, med en man och två vuxna barn. När jag var liten var det hon som lärde mig hur man blåste tuggummibubblor. jag tyckte hon var jättefräck. Hon brukade driva med mig innan jag lärde mig prata rumänska korrekt, vi skrattade åt mig allihopa, och när jag sov över hos dem ibland så lagade hon pizza med vitlök till mig. När jag nu såg henne igen det här året, var det annorlunda. Hon verkade förändrad, fastän hon var precis likadan. Men det var inte hon, det var jag. Min syn av henne är förändrad. Uppfattningar är så konstiga, man kan ha känt någon i hela sitt liv, men sen så fort något från deras förflutna kommer upp, så är det inte längre samma sak.
Vi satt alla samlade i köket som vanligt och samtalade om vad som än kom på tal. Då och då tittade jag på henne och kände ömkan. Jag känner mig så distanserad ifrån såna hemska saker, sexuella övergrepp liksom: Det händer inte i min värld. Hur kan hon verka så "normal", så stark, jag fattar inte. Hur kan någon någonsin komma över något sånt? Jag kan inte komma över något, jag håller fast vid allt. En sån sak skulle krossat mig för längesen. Jag kan inte ens tänka mig vilken styrka det krävs att leva ett normalt liv efteråt, jag skulle inte ens vilja göra det. Bara låsa in mig i ett rum och gråta ihjäl.
Jag undrar ifall hon har mardrömmar om det. Ifall hon vaknar upp vissa nätter, kallsvettig och darrande. Så tittar hon på sin make som sover bredvid henne, och hon måste gråta tyst av sorg och lycka. För att det faktiskt har hänt, och för att det faktiskt är över.

I förrgår, utekväll. Ju mer tiden gick och ju mer jag drack desto mer insåg jag att jag inte mådde bra. Jag blev inte ens speciellt full. slutade dricka, för jag ville inte inse mer. Inne på tjejtoan klockan 0.37 nådde tankarna klimax. Fem olika tjejer stod och pratade onödigt högt om onödiga saker. jag stirrade bara ner. golvet blockerar ljudet av rösterna. Igen tänkte jag på hur mycket jag hellre skulle vilja vara kille. Man blir aldrig nöjd, jag vet, även när man får det man vill, blir man inte nöjd. Men jag kommer aldrig bli kille, aldrig kunna (en operation som ger mig en kuk gör mig inte till kille.) jag kan bara fortsätta avundas. Varje dag känns det som att jag vill det mer och mer. jag börjar hata tjejer mer och mer. hatar deras sätt. Och just då inne på tjejtoan kokade jag över av raseri. Vänta. Det är allt vi någonsin gör. Vänta på att få gå på toa. vänta på den rätta. vänta på att barnet ska komma ut ur våran mage. vänta på hela världen hela tiden. Jag står inte ut. Tjejerna bara fortsatte tjata och jag ansträngde mig för att inte höra. Golvet var av brunt och beige kakel i något ointressant mönster. Jag följde cementspåren med ögonen tills något fångade min blick. En lösnagel. En lösnagel färgad i blodrött nagellack låg blickstilla på det brunbeiga kakelgolvet. Den där lilla plast grejen är orsaken bakom mitt kvinnohat.
(på vägen hem såg jag ett stjärnfall. gissa vad jag önskade mig.)

mitt rum är överfullt med prylar, jag sparar på allt. jag har en walk-in-closet på ca 1x2 m, men inte ens det räcker. fattar inte vad jag fyller den med, det är typ 50% kläder och 50% skit som samlar damm. Det finns två stora påsar, fulla med påsar. varje gång jag shoppat så lägger jag påsarna i garderoben. why? jag kommer bli påstanten när jag blir gammal. jag kommer promenera med två kassar i händerna fulla av påsar och folk kommer kolla snett på mig. det låter sad and depressing, men å andra sidan så kommer jag ialf aldrig behöva hålla saker i händerna.
Fast så behöver det ju inte bli. jag har tänkt en hel del på min framtid nu, filmvetenskapskursen är slut om mindre än en månad och tankar om vad jag ska ta mig till sen cirkulerar kaotiskt i huvudet. plugga mer, börja jobba, eller vinna på lotto så jag slipper göra något vettigt och kan slå mig ner på en strand. jag hoppas intensivt på det tredje alternativet, men come on, jag har bara vunnit hundra spänn på keno en gång och inte ens det lär hända igen. och så skulle jag inte kunna leva det lata livet ifall jag inte var säker på att det fanns en framtid i det. jag kan inte vara hundraprocentigt apatisk för då kommer jag tillslut förmultna inifrån, all ångest marscherar ut i form av öppna sår.
we cant have that.
det finns så mycket jag vill se och göra, fastän det känns som att jag lever i fel tid. skulle velat vara med under 1880-1980-talet. gått på bio och tittat på svartvita stumfilmer och tyckt att det var helt sensationellt, haft på mig sånadära enorma classy dresses och dansat vals med grannpojken. Under min sena ungdom skulle jag gått ut varje kväll till the Savoy Ballroom och bli uppraggad av färgade män för lite Lindy hop. I mina äldre dagar skulle jag lämnat amerika för frankrike, suttit på Chat Noir med ett glas rött, en poesibok och såklart en cigarett. (Ok att chat noir upphörde på slutet av 1800-talet medan savoy startades under 20talet, men låt mig drömma. time travel liksom) Sen skulle jag som pensionär promenerat på alla vackra ställen i världen, från Champs Elysées till Canal de l'Ourcq till Piazza San Marco, Plaza España, varenda bakgata i Prag, varenda paradgata i östeuropa, central park och sunset boulevard, och alla stränder runt sydamerika och afrika, för att känna alla sorters sand mellan tårna. Och tillslut skulle jag återvänt till rumänien för att dö i harmoni på min balkong. Jag kommer aldrig att kunna göra allt det här, det är försent för många saker, men ifall jag lyckas med att se så mycket jag kan av det jag vill, så är det ändå jag som vunnit. Ska nog skriva en lista med sådär, hundra punkter: "saker som jag vill uppnå." Fatta vilken glädjerush man får varje gång man kan kryssa för en punkt. I cant wait, jag vill att mitt liv ska börja nu.

det var en tie mellan Michael Nyman (the piano) och Michael Andrews (donnie darko) förut, mina favoritkompositörer. Men nu är Erik Satie den självklara ledaren. Satie Satie, världens finaste efternamn, och världens finaste pianomusik. Six Gnossienne - I - Lent, det är ingen låt, det är poesi för själen. Jag kan aldrig få nog, är rädd för att tjata ut den och tröttna, men varje gång den börjar på nytt, varje gång jag hör det där klagande pianot, åh det är som att se färger jag aldrig sett förut. som hundra år gammal och nyfödd på samma gång. Det finns alltid små räddningar i en trisst och kall vardag, alltid något som värmer. hud mot hud eller Satie i öronen. whichever. Ahh sensation!

Det finns stunder då man måste göra någonting, men inte kan förmå sig till det. eller när man verkligen har bråttom och vill komma hem men tiden går ever so slowly. typ stunder när man vaknar på morgonen halft kvävandes av dammtussar, och inser att fan, jag måste verkligen dammsuga idag. jag måste annars dör jag, i min egna säng mitt i natten. Så ligger man liksom kvar i sängen och tänker på vad som måste göras, man visualiserar allt, ser sig själv stiga upp, borsta tänderna, kanske äta lite för att fördröja det hela och så börjar man dammsuga. man tänker på det om och om igen. stiga upp, dammsuga, stiga upp, dammsuga. och tillslut, så reser man faktiskt på sig, hämtar dammsugaren och sätter igång. Jag älskar såna stunder, när det väl händer. Eller som när man sitter på spårvagnen, det är femton minuter kvar tills man är framme vid sin hållplats. Magen kvider av hunger, i huvudet slår hammare och benen värker från dagens strapatser. Man sitter lutad blundandes mot fönstret och ser sig själv stå utanför dörren skramlandes med nycklarna genom hålet. Om och om igen spelas samma scenario upp: går av spårvagnen, ett två tre, utanför dörren fram med nyckeln! Och sen, när det väl händer, när man äntligen står där redo att låsa upp, så måste man stanna upp en sekund, för att inse att det faktiskt händer. Nu är det inte längre i huvudet, det är på riktigt. Jag älskar såna stunder, när väntan äntligen är över. Men när saker och ting inte händer, när väntan aldrig verkar ta slut, det är något helt annat. det är gift i vardagen.

vi tror att vi inte kan göra någonting. vi tror att vi inte kan, vi tror att vi inte kan, vi tror att vi inte kan. kan vi inte? snart händer det något, känns det som. ska jag tro på det, borde jag hålla andan. its actually gonna happen eller mer livlös fantasi, och jag hatar att vänta. vet inte ens vad jag väntar på. vad hoppas jag på? jag orkar ju inget så vad förväntar jag mig ska hända anyways. bara något. action, suspense, drama. anything at all?
bara vänta. jag tror att jag inte kan, jag tror att jag inte kan, jag tror att jag inte kan. men det gör jag.

När jag gick i femman var mitt favoritplagg en mörkblå Marwin collegetröja och jag hade nästan alltid en Georgetown Hoyas keps på huvudet. Jag var kär i en kille, Peter, som också hade en Marwin tröja (det var bara han och jag på hela skolan). Han gick i sexan och var en av dem coola killarna. Peter brukade flörta och retas, jag gillade honom bara mer för det. En dag satt jag på ett bord utanför bamba och väntade på någon, då kom Peter fram. Han satte sig bredvid och vi började snacka, helt plötsligt så lade han sin arm runt mig, förde ner den längs ryggen och tog mig i rumpan. Jag tror jag rodnade, det gjorde jag säkert. Och då kom Martina. Martina var den lättfotade tjejen i min klass. Jag hatade henne. Hon ställde sig framför oss och började flörta med Peter, försökte få honom på hennes sida. Men han satt kvar, han gick ingenstans. han flyttade inte ens på handen. Jag minns fortfarande den där känslan, en slags in-your-face-glädje. Det där ruset av förälskelse och hopp. Jag har inte känt sådär sen dess men åh gud i loved it. Jag kan leva på det. Känslan av att killen jag gillar sitter bredvid, känslan av hans hand på min rumpa, känslan av Martinas besegrade ansikte (priceless), och känslan av att for once, få den uppmärksamheten jag suktat efter. Ah, mellanstadiet, how you mock me. Femman och sexan var nog dom sjukaste åren i mitt liv, de som satte flest spår i mig. Jag minns så himla mycket ifrån den tiden, från små oviktiga detaljer till stora händelser. Eller ja, stora händelser just då. Jag minns Eyoaels (läs ioels) charmiga leende och trygga armar, då han lyfte upp mig for no good reason, som en gentleman som ska eskortera en dam över en geggig vattenpöl. och jag minns Estebans dumbass kommentarer, som när han kallade läraren för bitch och hon ba: Vad sa du? Han: Jag sa Beach, beach! som i hav! Eyoael: Det är strand din idiot.. Jag minns klassfesten då Issa och Faramarz blev ihop, och de dansade tryckare ensamma i mitten (hey det var nittiotal), det skulle sett riktigt romantisk ut, ifall han inte var huvudet kortare än henne. Jag minns hur vi spelade King på rasterna och hoppade hopprep. En rast var hela klassen med och hoppade, då kändes vi för första gången som en stor familj.
Sen minns jag en rast då jag och några till spelade squash mot en skolvägg med en fotboll. Jag råkade sparka bort bollen och en kille, Kim, sprang iväg för att hämta den. Under tiden frågade hans kompis chans på mig åt honom. Jag sa Nej. Jag sa alltid Nej. Några dagar senare gick jag hem till Kim. Vi satt i hans mörkblåa pojkrum på sängen och åt isglass, piggelin. Det är det enda jag minns, och så hade han en schäfertik också.
Jag tyckte att Kim var konstig och det skrämde mig. Några veckor senare slutade han i min klass och det var såklart bara då, försent, som jag kom på att anledningen till att han skrämde mig var för att han påminde mig om mig själv. Han var lika messed up som jag var då, men jag var för feg. jag vågade inte inse det i tid.
Det spelar ingen roll nu längre. Ingen idé att filosofera kring vad det kunde blivit, right? så varför blir jag bitter? Jag har sagt Nej i hela mitt liv, till varje kille som frågade chans på mig, varje killes kompis som frågade åt honom. Nej nej nej, återigen Nej. hela min barndom är en enfilig motorväg med negativa bilar. Och nu när jag kommit på att Nej är fel svar, när jag vill säga Ja, så finns det ingen som frågar längre.
Världen är gjord av ironi.

Det finns en hörsägen om att Picasso kom in på någon konstskola eftersom han målade en perfekt cirkel på tavlan. Jag funderade över det och tänkte tillslut att fan, nonsens! hur svårt kan det vara? Jag grävde fram papper och penna och började måla cirklar. Jag målade sittandes med blocket i knäna, med blocket på bordet, jag stod upp med blocket mot väggen, låg ner, ritandes mot golvet. allt provade jag på. jag ritade med höger hand, jag ritade med vänster hand. jag ritade snabbt och jag ritade extremt långsamt. stora cirklar, mindre cirklar. cirklar som blev ovaler, cirklar som inte ens knöts ihop. sammanlagt målade jag hela pappret fullt, målade cirklar i cirklar när utrymmet började ta slut. 113 st. och ingen var perfekt. ingen var fulländad, Jag var nära, så nära. en gång handlade det om en grad, en liten jävla grads felmarginal. Men det spelar ju ingen roll. det räknas inte. bara för att man kommer riktigt nära en gång, betyder inte att man lyckas vid nästa försök. varje cirkel har sin egna personlighet, ett nytt liv som skapas och avslutas, som inte har med något annat liv att göra. Nu när jag tittar på mitt papper fullt med patetiska cirklar känner jag mig slagen igen. so easily defeated. det handlar inte om att vinna en oscarsstatuett eller nobelpriset. inget guld och gröna skogar skulle jag få för detta. men självrespekt däremot, att bli imponerad av sig själv. det är en bragd som saknar en pokal, som man inte ens behöver berätta för andra ifall man inte är skrytsam.
Om jag hade klarat av att måla en perfekt cirkel skulle jag hållt det hemligt i hela mitt liv. jag skulle suttit och lett för mig själv då och då. när regnet slår som hårdast mot fönstret, eller när en förlämpning kastas fram och tillbaka mellan öronen. Men nu får jag ju trösta mig med annat. jag letar konstant efter småsaker hos mig själv som jag finner glädje i, gör vi inte alla det? ler vi inte alla inombords i hemlighet när vi kommit på en speciell sanning om oss? Okey, så. jag kan inte måla en perfekt cirkel, och jag kan inte andas samtidigt som jag sväljer. Jag är inte undantaget som bevisar regeln. nej nej inte just nu

En del har varit nyfikna och haft funderingar över mitt namn, inte Irina asså det är väl inget konstigt, utan cockeyedcharlie. Skelögde Charlie liksom. "What the heck?" Frågar vissa och lägger huvudet på sne. Men det är just det som är grejen, what the heck. jag lever för "what the heck", och "just to see what happens", det är mina livsmåtton. absurditeter i normala situationer. Och så associationer. När jag tänker "Cockeyed Charlie" så ser jag en gammal avdankad fotbollsspelare framför mig. Han har endast varit med och spelat i en riktigt stor match en gång i sin patetiska karriär och i hans seven-minutes-of-glory lyckades han tackla sig själv och göra självmål. Nu sitter han bara där på avbytarbänken och hejar på, med spralliga ben och naiva blå ögon. Ja, han är väldigt naiv, och menar att det inte finns något att skämmas över för det där självmålet. Mål som mål, säger han, och flinar brett. Det är just det. Så är det för mig, så fråga inte vad namnet betyder eller står för, bara blunda och se svaret själva.

Rökning är något socialt menar dem flesta. Jag tvekar. För mig har det ingenting med andra människor att göra. det är endast något mellan mig, cigaretten och låten som spelas i mina öron från mp3n. Jag kanske röker när jag är med andra, på rasterna i skolan eller på barerna varje helg. Men helst av allt vill jag röka i min ensamhet med musik, aldrig utan musik. Jag älskar att känna röken som fyller lungorna till tonerna från morrissey eller ian, för just i såna stunder, finns det inget bättre. Jag kan spendera timmar på en bänk med endast ett paket cigg och en laddad mp3, känna att det bara är på låtsas. Känna hur ingenting spelar roll.

Belfrage skrev en fin krönika om rökning, då förbudet skulle införas. Den handlade om hans kärlek till sin vän, cigaretten. Jag rev ut den och nu ligger den i en låda tillsammans med andra urrivna artiklar och egenkomponerade texter. Ibland tar jag upp den och ler. Nu är det mindre än åtta år kvar tills jag ska sluta röka. Jag ser framemot den dagen med ångest, nervositet och en viss längtan. Den 10 juni år 2014, det är då mitt riktiga liv börjar. Då ska jag sluta njuta och ta tag i verkligheten.

haha mäklarna igår! "det kanske är rutin för dig men för mig är det inte rutin att få fingrar uppstoppade i stjärten!" Hälsoundersökningen var något av det roligaste inom svensk humor ever. Speciellt sen när läkaren skulle förklara att det är helt normalt att få erektion på grund av en prostataundersökning, och Kaj lutar sig mot bordet och ser helt förstörd ut och vill inte höra något prat om sånt där. Jag låg och vred mig av skratt i sängen. Kjell Bergqvists miner är priceless. Jag drömde en gång att han antastade mig och då tyckte jag inte om honom mer, fick äckliga flashbacks liksom, men nu är allting förlåtet för att han är så jävla rolig. och Cecilia Frode är sötast just nu. Synd bara att det är säsongsavslutning nästa söndag. mh

idag kollade vi på "do the right thing", och den var bra men jag orkade inte vara med på diskussionen. åkte hem och sov till klockan åtta. Sen kollade jag på lite kortfilmer av maya deren. avant-garde är så jävla vackert, och ifall jag kan ska jag göra en kortfilm i sådant stuk. associationer och svartvitt.

nu har jag ätit arakkbollar och grinat till nya scrubs avsnitt.
jag vill också ha barn.

idag var en sån morgon då jag kände att världen inte är på min sida. först så vaknade jag helt traumatiskt ur en underbar dröm (1), sen stressade jag iväg till vasa för att skriva tenta (2), men den jävla kukfittespårvagnen kom en minut för tidigt (3). jaja, jag hann ändå fram i tid och satt och skrev i två timmar, sen åkte jag djungelvagnen hem. haha fan ta dig miguel... nå nå, nu mår jag bra igen och ikväll är det fest hos anamaria!

1. Drömmen var inspirerad av idén som jag skrev om i förra inlägget. jag satt på spårvagnen, påväg hem, då jag fick ögonkontakt med en skitvacker kille. vi tittade på varandra länge, ingen ville släppa blicken, och när vi insåg att vi skulle gå av på samma hållplats så började vi le mot varandra. Vi gick av, och stod stilla ett tag. bara iakttagandes. tillslut tog jag ett tveksamt steg mot honom, och han gick fram till mig. Hej jag hete..hann han säga innan jag stoppade honom. "Jag vill inte veta vad du heter än, det är inte viktigt. Jag vill bara bli din." Han log världens sötaste leende och sa: Du var min så fort jag såg dig. (hahaha!) Nåväl, nu i efterhand låter det lite klyschigt och överromantiserat. men fan, i drömmen kunde jag inte varit lyckligare. När jag sen vaknade upp av en tråkig röst på radion så hade jag fortfarande kvar den där pirrande känslan av kärlek i magen. men den försvann snabbt när jag såg att den andra sidan av min säng var tom.

2. Jag vet inte hur tentafan gick, orkar inte bry mig för det spelar ingen roll. hallelujah att det är gjort ialf.

3. Jag hatar västtrafik.

åh gud varje gång jag ser en film med steppdans blir jag lyrisk. jag vill också kunna steppa! jag vill också kunna brista ut i dans och sång mitt på gatan och se otroligt charmig ut medan jag gör det. och jag vill ha en pojkvän som också kan steppa, då skulle vi steppat hand i hand överallt. jag älskade singin' in the rain, jag älskade kathy och don, och självklart cosmo med sina lustiga kommentarer. vid någon scen kom jag att tänka på billy elliot och blev nästan tårögd. fan, jag vill också kunna steppa.
när jag får barn ska jag pracka på dem en massa grejer som mina föräldrar aldrig prackade på mig, men som jag nu i efterhand skulle varit jävligt tacksam över. det spelar ingen roll ifall de kommer hata mig när de är små, they'll get over it.

-

jag kunde inte somna inatt, låg och vred mig med absurda tankar. men det var inte jobbigt direkt, jag tyckte tankarna var så roliga så jag bara lät dem frodas. jag kom på att jag ska ta och bli ihop med någon, för skoj skull. inte utnyttja eller så alltså, utan bara, jag vet inte. give in to it. nästa kille som raggar på mig (ja kanske inte första bästa fyllegubben, han måste ju vara attraktiv också) ska jag föreslå detta till. och ifall det tar för lång tid innan någon raggar på mig så ska jag själv gå fram till en snygging vid baren och säga hey, du och jag, lets make it happen. eller något sånt, så han fattar vinken. (haha tanken lockar och roar mig som fan.) Och hela grejen är liksom att vi ska göra det bakifrån: börja med att bli ihop, innan vi ens vet namnet på varandra. och vi ska träffas ofta och fika och gå på stan hand i hand och kyssas och göra allt sånt som ingår i ett förhållande. sen, när vi lärt känna varandra tillräckligt väl, då kan vi bestämma oss för om vi vill göra slut eller inte. Ifall jag hittar någon som tycker att detta verkar lika roligt och intressant som jag, så kan det ju inte bli fel. och dessutom så finns det inget att förlora på det heller. Jag kanske låter desperat men det är jag inte, inte just nu. skulle mycket väl kunna vara singel ett tag till, mitt problem är bara att jag är alldeles för kräsen. och jag hatar det. så jag tänkte att ifall jag bara släpper allt det här och tar någon random så kanske det går över. jag menar, jag tror inte att alla lyckliga par jag ser på gatan blev ihop en dag då båda insåg att de var kära i varandra. det är bara för, för tursamt. för lyckligt och rättvist. och så funkar inte världen. nej, de blev snarare ihop för att en av dem gått och suktat efter den andra, och sedan tänkte den andra att what the hey, ok då. och ifall andra kan göra så utan att känna äckel, så varför skulle inte jag. kanske är detta ett effektivt sätt att bota mig själv. Det kan iaf bli en rolig story att berätta för kidsen sen, speciellt ifall det visar sig att jag och min man gifte oss på gund av en absurd tanke.

jag har varit ledig idag (igår), ensam hemma och allt. hade planerat att plugga, det gjorde jag också; i en och en halv timma. intesivt visserligen, men nu i efterhand vet jag inte hur mycket det är som fastnat. nå nå. annars har jag bara fördrivit tiden med att lyssna på musik och göra av med överskottsenergi, pratat i telefon med madde i tjugo minuter, ätit nudlar med ost och salami två gånger, tagit lite bilder, duschat, rökt, etc, etcetera. jag borde ha ångest. men jag mår löjligt bra istället. det kanske slår mig när jag får ig på tentan, men i doubt it. orkar inte bry mig om det just nu, eller någongång alls. den här kursen valde jag för min egna skull, för att jag inte hade något bättre för mig. och teori är inte min grej alltså, inte när det handlar om third cinema. jag vill göra praktiska grejer. så fort jag redigerat klart kortfilmen, och känner mig nöjd, ska jag spela in en ny. det är mitt nyårslöfte (mitt förra var att jag inte skulle sluta röka, och det gick ju bra).
jag måste bara orka först. snart kanske

(ps tta's nya skiva har ett snyggare namn än den förra, men den förra är bättre. jag antar att allting jämnar ut sig tillslut, ändå.)

(jag satt precis och rökte vid fönstret, med well i wonder i öronen. Efter ungefär halva låten hör jag ett ljud, jag tar bort ena hörluren. det verkar komma från hamnen, det där tjutet, och det låter som den där alarmgrejen som sätts på den första måndagen varje månad klockan tre. Jag minns att jag hörde den i förrgår, och tittade på klockan, den var tre. det är lugnt, den ska låta nu, tänkte jag. Men nu när jag hörde den blev jag orolig. Alarm. vadå för alarm, varför alarm? Är jag den enda som hör det här just nu. Jag kände mig ensammast i världen. snabbt började jag få för mig saker, explosioner eld och krig. ond bråd död. jag tänkte: okey, ifall det verkligen är sant, ifall jag är sekunder ifrån att dö eftersom någon precis ska släppa en bomb över mitt hus, vad ska jag tänka på, vad ska mina sista tankar handla om? det visade sig att jag inte behövde fundera så mycket över det: minnesbilder ifrån min barndom kom upp. jag tänkte på min morfar, och morrissey sjöng: please keep me in mind. när regnet i låten började fadea in, så slutade det tjuta. ingenting hände, det kom inga bomber, det rann inte blod längs gatorna. allt blev bara stilla och tyst igen. Och jag som var så säker på att dö.)

klockan är elva över två och jag har precis fått slut på saker att göra. det nya scrubsavsnittet vill inte laddas. det är någon konspiration eller något, för jag tog fyra olika torrents, och ALLA har stannat på 88,5%. vad är det som händer? och varför är ingen inne på msn? Jag säger att jag kommit över julien, men det betyder inte att jag inte saknar honom. och geoff också. har inte träffat fransoserna på snart två veckor, och när jag tänker tillbaka på den roliga tiden vi hade tillsammans vill jag böla. det finns inte tillräckligt mycket action i mitt liv just nu, det är därför. i need some fucking stimuli. och inga fler jävla tentor. jag repeterar för mig själv att på fredag, fredag eftermiddag, då kommer saker och ting klarna upp igen. tentan klar, annas fest att se framemot på kvällen, och dagarna kommer börja flyta på igen. Och så julen också. orkar inte tänka på den och har inte handlat något eller ens funderat över vad det är folk förväntar sig att få av mig. det enda med julen som jag ser framemot i år, är att det inte kommer bli en vanlig tråkjul. mina föräldrar reser iväg den 22 och är borta i en vecka. jag och min syster får regera huset, och eftersom hon mest jobbar så är det alltså jag som regerar. åh jag ser framemot den veckan då jag kan springa runt hur jag än vill med hur hög musik jag än vill. bara slappa igenom hela julafton, för jag antar att ingen kommer ha tid att hänga med mig eftersom de har föräldrar som inte ditchar dem för solsemester, men det är lugnt! jag ska äta chokladtryffel och kolla på kalle anka + ensam hemma (för jag antar att de ska sända 1:an eller 2:an igen, som vanligt.)  sen efter nyår blir det förhoppningsvis paris. jag hoppas innerligt att det blir så men plans can fall through (as so often they do), så jag vill helst inte förvänta mig för mycket.

Det finaste som hände idag var när jag satt på spårvagnen imorse påväg till skolan, den stannade vid en hållplats och utanför stod ett dussin småkids. min första tanke var "åh gud nej nej nej snälla gå inte på här och skrik, jag är inte på humör." Och de gick inte på heller, så jag bara betraktade dem från andra sidan glasrutan, och så var det en söt liten flicka som vinkade till någon på spårvagnen, sen fick hon syn på mig. vi fick ögonkontakt och började le mot varandra. så åkte spårvagnen iväg, men hon bara fortsatte att le mot mig.
det räddade hela min morgon, nej hela min dag.

Jag har tänkt skriva insändare flera gånger, men det har aldrig blivit av. När jag sitter på spårvagnen och läser, i diverse gratistidningar, om alla idioters klagande över sina i-landsproblem, får jag lust att gå machete på dem med vulgära ord. Men sen, när jag kommer hem, så lugnar jag ner mig. och inget blir av.
Det här fenomenet känns väldigt förekommande i mitt liv. Jag fungerar så bra i teorin, men i praktiken.. mina muskler är avdomnade. och jag väntar ivrigt på den dagen då jag får något vettigt gjort, då jag gör av med min energi genom att förverkliga mina drömmar, istället för att dansa runt halvnaken i huset skrikandes till noir desir (trots att detta är en av mina favoritsysselsättningar, så får jag ju bara ut vissa frustrationer av den). Jag tror att jag måste bli mer självsäker först, det känns som en bra början. jag har aldrig varit självälskande, men aldrig heller helt självhatisk. det är något mittemellan, kampen mellan min kropp och min hjärna, som aldrig tycks komma överens, men ändå måste respektera varandra. När jag mår bra, har jag lätt för att tycka om mig själv, och när jag mår dåligt så är det jag som trycker ner mig själv mer än någon annan. det känns ganska normalt ändå, men inte så sunt. jag känner mig så splittad, typ alltid. jag är lättroad, och pessimistisk, jag är känslig, och bitchig. jag är djup, och ytlig. jag är pratglad, och stum. Och trots att jag är paranoid precis hela tiden och tror att jag blir iakttagen varje sekund, så kan jag ändå alltid sitta och prata med mig själv och ha egna förfester i min "ensamhet" där jag skrålar och dansar barbröstad och välter omkull saker.
jag både älskar allt detta, och hatar det samtidigt. för allt det här är jag. men det är så sjukt, så relativt. jag brukar tänka ibland på hur jag hade varit ifall vi aldrig flyttat från rumänien. ifall jag aldrig hört smiths, ifall jag aldrig lärt känna mina vänner eller sverige överhuvudtaget. jag känner mig rumänsk i sverige, och svensk i rumänien. Jag är den här sortens Irina'n nu bara för allt jag varit med om. Jag måste ju älska det, för jag älskar smiths, och mina vänner. Och samtidigt hata det, eftersom jag aldrig kommer kunna veta ifall jag skulle varit lyckligare om jag stannat där.


(ps, en liten notis: jag kollade upp självsäker på engelska för skojskull, tänkte att det måste finnas något mer ord förutom typ confident, och visst fanns det det! cocksure, betyder både självsäker och tvärsäker. nu ska jag ägna mitt liv åt att bli cocksure, och sedan cockblocka alla fula som inte är bra nog för madde samtidigt som jag sippar på en cocktail och snackar med cockney dialekt. jajävlar)

Jag har suttit på mitt rum och pluggat hela dagen: sen jag vaknade runt halv fyra tills för två timmar sedan. Jag känner mig tyvärr inte det minsta smartare ändå, det enda jag kommit på under dagen är 1: Jag vill se Sedmikrasky igen, snart. 2: Maya Deren var skitvacker, och 3: Jag saknar madde.
Hon ringde förut under dagen, då jag satt som mest frustrerad och försökte komma igenom en tråkig text i ett tråkigt kompendie, och jag hann inte prata med henne då, tänkte att ifall jag börjar spåra in på något blir det omöjligt för mig att återuppta pluggandet sen. Så ta det lugnt madde, det är inte du, DET ÄR JAG.

Jag satt på spårvagnen, igår? iförrgår? och det var broöppning. Jag ägnade tiden till att tänka på charm. på folk som är charmiga, hur de gör eller vad det är som gör dem charmiga. hur är man charmig, går det att träna upp? Charmig är för mig ett lite finare ord, som beskriver någon som man antingen attraheras av, eller är smått avundsjuk på. Men ja, vad betyder charm anyways? Jag kollade upp synonymer för att lättare kunna hantera det och fick elva relativa begrepp: charmfull, tjusig, förförisk, oemotståndlig, fängslande, förtjusande, behagfull, intagande, trevlig, attraktiv och tilldragande. jaha.
Ifall man är charmig, är man det för alla? Nej det tror jag inte. alla kan inte falla för samma, alla måste ha olika smak. Är charm isåfall något som man själv har, som man sedan faller för hos någon annan? En människa med en likadan egenhet som du själv, blir charmig i dina ögon på grund av det, eller är den känslan någon helt annan? åh, äh.
jag vill vara charmig. Jag vet att jag är flörtig av mig, men flörtig är så harmlöst. jag vill vara fängslande, för det är inte harmlöst längre, det är vasst. Jag visste förresten inte ens om att jag var flörtig förrän jobring berättade det för mig en dag när vi satt och fikade. Han är också flörtig och han passar rätt bra i det. Jag vet inte hur jag passar i det, eftersom jag aldrig kommer kunna se mig själv uifrån. Tror folk att jag vill ligga med dem så fort jag kollar på dem? ibland känns det så, och jag har försökt att sluta flörta för att inte vilseleda någon på fel spår. men sen tänker jag, på alla som vilselett mig. Och då fortsätter jag flörta, even more so. med vidöppna ögon.
haha yeah im going to hell.

Jag har haft så roligt de senaste dagarna att jag nästan helt glömt bort tentorna. I torsdags var det roligast att förfesta hos madde med henne och jonatan. Vi drack oss fulla på lådvin och när jonatan kom hem från jobbet var vi sådär flickigt fnittriga igen. Efter lite övertalning fick vi sminka honom, han plågade sig igenom den hemska ögontortyren med kajal, men vägrade att ta på mascara eller läppstift, nå nå han såg ändå ut som en transa. och av någon anledning fick jag sedan för mig att prata engelska med indisk dialekt, så det gjorde jag hela vägen till stan. efter jobrings spelning var jag och madde trötta så vi stack hem till mig. Igår var vi ute igen, på krogrunda. Varje gång ett ställe skulle stänga drog vi till nästa, som gräshoppor. Och roligt var det hela tiden, speciellt när madde kom från modellfesten på valand, dropdeaddrunk. Hon sov över hos mig igen och vi drömde en massa konstigt även denna natt. något om fransmän.
Jag tänkte läsa lite i kompendierna idag, men alla stack till annas nya lägenhet för att börja demolera (den ska renoveras). Och det finns inte en chans att jag kan plugga när jag är ensam hemma, no way. Så det blev topless riot till vive la fete (inga grannar har klagat).
Nu ska jag till classe!

Jag drömde så många olika drömmar inatt, helt sjuka drömmar. Jag minns inte alla, men en jag kommer ihåg, en som lämnade mest intryck efter sig. Det var en dröm som handlade om en svältkonstnär. Han var lång (smal såklart) hade mörkbrunlockigt hår, och lite skäggstubb + mustaché. Jag minns att jag pratade med honom, och han sa sitt namn, men det har försvunnit. Och så dog han, i ett vitt hörn, i en kokong, av uttorkning. Jag blev helt förkrossad när jag fick reda på det, inte för att han dog, det skulle han ju göra förr eller senare, utan för att jag inte var där. För att han dog helt ensam, i sin kokong.

Nå nå, efter nästan tolv timmars sömn så vaknade jag och madde halvt förvirrade i min bäddsoffa, ingen baksmälla för mig som vanligt, bara några diffusa minnen från gårdagen. Vi drog till emmaus, men klänningen jag kollat på i skyltfönstret hade någon annan hunnit köpa. Jag såg en ny, snyggare nu, och om två veckor ska jag fan komma dit i tid. Jag ska campa utanför så att det inte finns någon chans att någon jävel hinner före. Direkt efter torsdagens bravader, ska jag åka dit, med termos och täcke. mhm
Jaja vi lyckades ändå sprätta upp en massa pengar, och sedan på vägen hem då vi skiljts åt så gick det förbi två fyllegubbar.
Den ena: Åh jävlar vad läcker du var, får jag knulla dig?
Jag, tveksamt: Näee...
Synd att det var en gammal fyllegubbe och inte snyggingen från igår, haha fan.. Miguel..