cockeyedcharlie

En kvinna i min släkt blev antastad som barn av sin pappa. Det var min morfar som anmälde svinet och såg till att han hamnade i fängelse. Jag fick bara reda på det här för några månader sen, innan vi åkte till rumänien i somras. Kvinnan är runt femtio nu, läkare, med en man och två vuxna barn. När jag var liten var det hon som lärde mig hur man blåste tuggummibubblor. jag tyckte hon var jättefräck. Hon brukade driva med mig innan jag lärde mig prata rumänska korrekt, vi skrattade åt mig allihopa, och när jag sov över hos dem ibland så lagade hon pizza med vitlök till mig. När jag nu såg henne igen det här året, var det annorlunda. Hon verkade förändrad, fastän hon var precis likadan. Men det var inte hon, det var jag. Min syn av henne är förändrad. Uppfattningar är så konstiga, man kan ha känt någon i hela sitt liv, men sen så fort något från deras förflutna kommer upp, så är det inte längre samma sak.
Vi satt alla samlade i köket som vanligt och samtalade om vad som än kom på tal. Då och då tittade jag på henne och kände ömkan. Jag känner mig så distanserad ifrån såna hemska saker, sexuella övergrepp liksom: Det händer inte i min värld. Hur kan hon verka så "normal", så stark, jag fattar inte. Hur kan någon någonsin komma över något sånt? Jag kan inte komma över något, jag håller fast vid allt. En sån sak skulle krossat mig för längesen. Jag kan inte ens tänka mig vilken styrka det krävs att leva ett normalt liv efteråt, jag skulle inte ens vilja göra det. Bara låsa in mig i ett rum och gråta ihjäl.
Jag undrar ifall hon har mardrömmar om det. Ifall hon vaknar upp vissa nätter, kallsvettig och darrande. Så tittar hon på sin make som sover bredvid henne, och hon måste gråta tyst av sorg och lycka. För att det faktiskt har hänt, och för att det faktiskt är över.