cockeyedcharlie

hahaha jävla skit! i min desperation efter att återigen få se fantasy island skrev jag ett trevligt mail till tv4s tittarombudsman och frågade ifall det finns någon som helst chans att dem kommer sända den igen. han svarade:
Tyvärr inte.
fuck! allt ska ju fan hela jävla tiden handla om tittarsiffror och pengar, vad hände med den sanna underhållningen? vad är det för skitprogram som bara måste sändas, typ trälen, joe renato och fucking martha stewart! ahhh jesus. tv4 sucks!  jag ska nog skriva ett mail till svt.

anna kom hem nyss helt exalterad och glad. hon hade just blivit uppringd av en mäklare som sa att han hade ett erbjudande till henne, en hyfsat stor etta till ett bra pris vid vågmästare, och hon ska på visning imorgon. hon kom skrattandes och sjungandes in i mitt rum: lala la! jag är så glad så glad, är inte du också glad!?
och jag sa: ta det lugnt, inget är ju klart än.
- Äh men jodå! haha, är du inte glad?
- Jag vill inte vara glad i onödan.
jag stannade upp och kunde inte fatta att dem orden kom ur min mun.
glad i onödan?
hur kan det vara onödigt att vara glad. vad är det för fel på mig.

"Borde jag släppa dig, och bli låg, eller ska jag sjunka lägre än så?"
någon sa det här till mig medan jag var tillsammans med hans bästa vän.
jag lämnade min pojkvän för honom,
fast inget var på riktigt.

detta är andra lördagen i rad som jag inte har något som helst planerat, som jag bara slösar bort på att försöka komma på något att göra. iförsig så är denna lördagen värre, för jag är fortfarande inte helt frisk, och det gör fortfarande ont i munnen när jag skrattar. oh fortune how you mock me! liksom. och förra lördagen hade jag förresten visst planer, jag hängde själv hos madde och det var skitnice, men inte ens det kan jag göra nu för jonatan har maddes nyckel och han är i skövde för en spelning. jävla skit. varför vaknade jag ens upp imorse. jag drömde en sjukt bra dröm, men det var bara det det var. en dröm, alltid bara en dröm.
det enda jag kan trösta mig med är att mamma gjorde auberginsallad idag, och att pappa äntligen borrat och skruvat klart allt i det nya badrummet.
jag är så trött, och så sugen på en cigarett. men jag har inga eftersom jag ändå inte kan röka när jag är sjuk. och igår natt letade jag förgäves efter nikotinplåstret som jag haft i min väska sen i julas och det är bara så typiskt att den skulle försvinna just nu när jag äntligen hade användning för den. hahahahaha jävlaskit! och jag har ont i munnen!
ASSEZ! ASSEZ ASSEZ ASSEZ! ASSEZ. Assez (des rêves cassés) Assez. (un peu brisé) Assez, assez assez assez



C'EST LA MANIE!

Vi såg ett filmklipp för några dagar sen. Det handlade om livet efter detta, efter man har dött. I filmen så fanns det inget himmel eller helvete, alla kom till samma ställe. Det var ett kontor. Där fick dem döda förklarat att dem måste välja ett minne ifrån sitt liv. Det bästa minnet man har, och bara ett enda. tre dagar hade man på sig att tänka på det, sedan skulle man ha bestämt sig. Man skulle förklara minnet och dem som jobbade på kontoret, de som skötte döden, skulle sedan göra om det minnet till en film som man fick se för att återuppleva det hela. Och den minnesfilmen blir det sista man får vara med om någonsin.
Jag tyckte om den idén så mycket mer än den vanliga dödssynen. Detta är mycket bättre än både helvetet och himlen, mer intressant än att ingenting händer och även finare än nirvana. Tänk om det vore så. Vilket minne skulle jag valt? Jag har tänkt på det lite varje dag, sållat bort hundratals minnen, men inte funnit det rätta än. Det måste ju vara något riktigt speciellt och betydelsefullt. Det finaste minnet. Något som är värt mer än alla andra. Det känns som att ett barndomsminne vore mest passande. Ett gammalt sommarminne från rumänien med mormor och morfar. bekymmerslöst.
ja, kanske det.

jag saknar gymnasiet. inte så mycket som jag trodde, men tillräckligt mycket för att tänka på det och bli vemodig. jag saknar att ha alla som man vill umgås med samlade på ett ställe, så lätttillgängliga. alla lunchraster i rummet som våran klass tog över, samtalen, de sjuka jävla samtalen och diskussionerna vi hade. gud vad jag skulle gett för att få delta i det igen. och lärarna, de flesta så unga att jag misstog dem för att vara elever i början, som på ett sätt, jag vet fortfarande inte hur, verkligen fick mig att  lyssna och lära mig. tommy Ps samhällslektioner, olles matte och fysik. trots att jag sög i det, trots att han dissade mig ett flertal gånger, fan vad jag tyckte om honom för det. och jag saknar mentorsamtalen med thomas, han som i sina yngre dagar också brukade lyssna på morrissey. han som kallade mig för rebell. haha, det måste vara det starkaste ordet som någonsin använts för att beskriva mig. Rebell. jag kanske var rebellisk då, det minns jag inte. men jag är nog inte det längre ialf.
och jag kommer ihåg ett av de sista samtalen vi hade, då vi snackade om mina betyg och prestationer som sjunkit med tiden (jag slutade bry mig i början av tvåan, fråga inte varför för jag vet inte varför). och han undrade ifall mitt morrissey lyssnande kunde ha någon koppling med min nedåtstigande ambition. jag tittade lite konfunderat på honom och tänkte att det var lite löjligt, moz is not to blame?
- jag vet inte, svarade jag, jag mår i alla fall bättre psykiskt av att lyssna på honom. och thomas skrattade till lite.
- mm, sa han, come come nuclear bomb...
och jag log.

det krävs så mycket för två personer att mötas. så många saker måste hända i precis rätt tidpunkt. omständigheter, slump och öde. och sen, även ifall man är så lyckligt lottad att man faktiskt träffas, så krävs det så lite, att slitas ifrån varandra igen. så hur gör man?
skämt åsido håller jag med komikern dave attell. jag verkar också alltid missa min rätta, själsfrände eller whatever. när jag sitter på spårvagnen, sitter han på en buss. när han är i skolan eller på jobbet, så har jag försovit mig. när jag går in i en kiosk för att köpa cigg, går han in i ica för att köpa nudlar.
han vaknar, jag somnar. 

Jag satt med beirut i öronen och kisade ut genom spårvagnsfönstret medan solen slog emot. jag tänkte först fina tankar om världen, sen om terror. jag kom ihåg det jobring och jag hade diskuterat för ett tag sen, om atombomber, NATO och allmän misär, och sen det där jag såg i någon tidning om att terrorister hotar att spränga civila i europa. jag tänkte på nordstan som var i lågor och människor som panikslaget sprang runt.
hela centrum, ödelagd. sen blev jag distraherad av en arg röst. det var en mamma och hennes dotter som hade gått på spårvagnen, och hon skrek åt sitt barn:
- SÄTT DIG NER FÖR FAN!
- Men VART? ropade flickan lite surt tillbaka.
- PÅ ARSLET! Svarade mamman, på ett omoderligt sätt. Den lilla flickan satte sig på trappan i mitten, framför sin mamma. Sitt still! hörde jag innan musiken i öronen kom till ett klimax. Jag ville helst inte titta dit, jag var rädd att mamman skulle se min blick och skrika åt mig, eller värre. men jag kunde inte hjälpa det. Det var som en mardröm man inte vaknar ur, eller en jobbig film man egentligen inte vill se, men måste.
Flickan kunde inte varit mer än åtta år gammal, och hon var så söt. trots att hon liknade sin mamma (vars ansikte var sargat, av livet antar jag). Hon hade haklångt rakt hår, och det var egentligen brunt i rötterna, men färgat rött. Hon påminde om Christiane F, med hennes nyfärgade röda hår.
Det skulle inte förvåna mig ifall flickan slutar upp i samma krets som Christiane. Heroin och prostitution är inte så långt borta med en sån mamma. Kan jag tänka mig.
När sätena framför mig blev tomma flyttade mamman på sig och satte sig mittemot (jag kunde känna den unkna alkohollukten) och dottern satte sig bredvid. Hon var så söt. Jag log mot henne, försökte trösta henne med min blick men hon tittade lite skamset bort.
Någon borde ju hjälpa henne. Men hur? Ska socialen bara komma och rädda henne från sin mamma, skulle det hjälpt? jag vet inte. jag vet faktiskt inte.
Men när jag gick av spårvagnen verkade terrorattentat inte lika skrämmande. Det är ingen idé att oroa sig för ondska och förstörelse utifrån. När det redan finns så mycket här, rakt framför våra ögon.

"- Det är en märklig smärta.
Tyst.
- Att dö av längtan efter något du aldrig kommer att få uppleva"
påväg till psykologin ikväll köpte jag Silke. jag började läsa den redan på spårvagnen dit och sen tillbaka. och nu är jag klar. på mindre än en dag har jag hunnit uppleva ett helt liv, någonannans liv. ett påhittat ett. men likväl. liv. med äventyr, tragedier, sorg och lycka. och allt vad det innebär att leva.
"för jag vill ha dig,
jag ska bita huden som pulserar över ditt hjärta,
för jag vill ha dig,
och med hjärtat mellan mina läppar är du min,
helt och fullt,
med min mun i hjärtat är du min,
för evigt"
för det ter sig lättare för mig att leva, genom andras liv. och inte mitt eget.

nu har jag äntligen hittat det som ska rädda mig från höstens dunkla avgrund. musiken som lockade mig redan i onsdags på henriksberg och som djn så vänligt förklarade för madde, heter Beirut.
och det är precis så mycket blås, trummor och tamburiner mina öron behöver bedövas med, så mycket balkan/gypsy; östeuropeisk charm blandat med västerländsk melankoli jag kan svälja utan att spricka. gud låt mig omtöcknas av brandenburg, och dansa runt i cirklar till the gulag orkestar tills jag svimmar och spyr ut italienska vykort.

jag längtar efter att ha en egen lägenhet. jag drömmer om det om nätterna och fantiserar om det på dagarna. fastän jag är ensam i mitt rum och den enda som är vaken klockan 4.42 i vårt hus, är det ändå en annan slags ensamhet jag eftersträvar. men samtidigt är jag bekymrad över det. mitt och annas nya badrum är snart färdigt, och det känns så onödigt. varför skulle mina föräldrar börja renovera nu? fem år för sent. anna kommer flytta hemifrån snart, och förhoppningsvis jag med (fastän det säkert inte blir så). och vem ska då bo här uppe i våra rum, i vårat övervåningsterritorium och använda våran nya dusch? onödigt.
och sen, hur kommer mina föräldrar att ha det helt själva i vårat stora hus. dem kommer aldrig kunna fylla ut all plats vi lämnar efter. mamma kommer aldrig mer ha någon anledning till att gå upp för trapporna för att ha något att klaga över.
allting har förändrats så snabbt den senaste tiden. och jag önskar, om bara för en dag, en liten stund, att kunna återuppleva världen från igår. men allting är inte möjligt.

jag måste ha suttit och stirrat på datorskärmen i tre timmar innan jag bestämde mig för att göra något åt ledan; jag stack till madde.
och nu har jag kopierat in en massa musik till hennes nya dator så att hon blir pleased. förutom musik hade jag också äcklet med mig, och vin. vitt rumänskt sött vin, tämäioasa. best ever. mtv på teven, mute, och oldies som hörs från datorn. skeeter davis som sjunger don't they know its the end of the world, och jag kom på det på spårvagnen för längesen att det är den som hörs lite tyst i början på ive changed my plea to guilty, och jag hade just kollat på girl interrupted natten innan.
Why does the sun go on shining
Why does the sea rush to shore
Don't they know it's the end of the world
'Cause you don't love me any more
men det är fortfarande inte perfekt. och jag kan inte hjälpa att tänka vad det är som saknas. vad det är jag alltid verkar sakna. det kan inte bara bero på boken, även om jag vet att jag, oavsett hur mycket jag älskar den, mår dåligt av den. det tär i mig att läsa mina egna cyniska tankar som någon annan skrivit svart på vitt för sjuttio år sen. men det kan inte bara bero på den. hösten som snabbt börjat svepa över staden gör nog inte saken bättre, jag hatar hösten, så kall, ovälkommen. och äcklig. jag är så trött på rutinen som jag på något konstigt sätt hamnat i. samma som alltid, skola på vardagar, dricka på helger.
det är löjligt och varför gör jag det då? jag hatar ju den här sortens liv! fuckfuckfuckfuckffkuccfukfkfckckck
dagarna verkar blanda ihop sig, speciellt när jag bestämmer mig för att bryta rutinen och struntar i skolan, vilket bara gör det värre. jag hatar att vakna upp och inte veta vad det är för dag, om jag missar något, ifall saker händer utan mig. eller vad jag ska göra. egentligen borde detta inge mig en sorts befriande känsla, det brukade vara så.
men nej, nu är jag bara äcklad.
Like a river flows surely to the sea
Darling so it goes
Some things are meant to be
och jag kommer inte vakna imorgon, för jag tänker inte lägga mig inatt.

jag har så tråkigt. jag är så uttråkad.
och jag har inte lust att göra någonting alls åt saken, ingenting.
koma.

alltså jag fattar inte. ju mer jag försöker anstränga mig dessto konstigare blir det. jag snackar om gamla svartvita matiné filmer, eller svartvita filmer överhuvudtaget. tänk att dem människorna egentligen är färglagda, precis som dagens moderna människor. jag fattar inte. det är löjligt egentligen, men jag får hela tiden för mig att världen var svartvit tills 40-50 talet när färgfilmen kom. då blev alla färgglada över en natt.
tänk om det vore så.

och så tänker jag på förhållanden. på mina vänners mest, eftersom jag inte har något going on. och på förhållanden i teven, som jag ändå kan ta del av. och då kommer jag in på scrubs och that 70's. och första gången JD och Elliot hade sex, och han lät henne nästan gå ut genom dörren men hann stoppa henne och de stannade hemma och hade sex överallt i lägenheten hela jävla dagen. och sen hånglade dem som kåta kaniner i rummet där de båda brukade gömma sig på jobbet, och buzzcocks låt ever fallen in love spelades. och de var så naiva, de trodde att allt skulle bli bra, och fint, och lyckligt. men man fattade redan från början att dem inte hörde ihop. och allting gick fel, och det var svårt. och när allting verkligen tar slut, så hör man dr coxx i bakgrunden. han säger att han fortfarande tror på kärlek, men att det går fel för att det inte är rätt. om det är rätt så kommer någon att stå upp för den, att försvara den. någon kommer att säga något. men varken JD eller Elliot gör det.
och kelso pratar om sin fru och hur hon brukar "skämta" om att han har strypt det sista livet ur henne och att hon nu endast är ett skal av en kvinna (skal=shell), och då brukar han kalla henne Shelly. och ibland, ibland skrattar hon så hårt att hon gråter lite.
jag blir alltid tårögd när jag ser det avsnittet. för att jag tycker synd om kelso, för att jag håller med dr coxx, för att jag är avundsjuk på carla och turk. och för att jag önskar att jag kunde byta plats Elliot, och säga något när det betyder som mest.




(“Liksom en droppe ur en flaska brukar dra med sig stora strömmar av innehållet,
så frigjorde i min själ kärleken till Varenka all den kärlek min själ var mäktig.”
- Tolstoj)

eftersom det inte gick några nattspårvagnar klockan tre från korsvägen så fick jag promenera hem. jag hatar västtrafik. vid kungsport gick två berusade män framför mig, men jag var inte i det tillståndet att döma dem. nåväl, en av dem stannade upp, den andra fick syn på mig och sa till sin polare: "Om du stannar upp så blir tjejen rädd för oss!" sen vände han sig till mig: "Var inte rädd! haha..han är inte farlig." När jag passerade dem sa jag: "Nej, jag vet." Den påstått ofarliga mannen skrattade och fumlade runt, hans kompis fortsatte prata med mig fastän jag gått förbi dem: "Ja..du har säkert en stark pappa! Hon ser ut att ha en stark pappa, och därför gifter vi oss bara med tjejer som har starka pappor..." bla bla bla. resten blev suddigt.
i slutet av bron stod några arbetare och ropade något, jag ignorerade dem. och vid vågmästare stod det en vagnliknande grej utanför ett hus, med några GP tidningar stapplade på varandra. jag tog en och försökte läsa, men gatulyktorna lyste endast svagt upp asfalten jag gick på, så jag kunde inte urskilja några vettiga ord eller meningar. jag var dödstörstig och utsvulten, med vatten och auberginsallad i tankarna. och eftersom jag inte tagit med mig mp3n så fick jag nynna och sjunga hela vägen, vilket var rätt nice iförsig. Nattsvart, folktomt och så jag som raskt går sjungandes. ju högre jag sjöng dessto bättre kändes det. för ingen kunde ens se mig, och ingen kunde höra mig.

Äcklet har kommit!
(tjugofyra sidor in i boken, och jag börjar redan känna av det, igen)

jag stod på doktor westrings gata, en hållplats jag aldrig stått på i mitt liv, och väntade på en man, som jag aldrig träffat i hela mitt liv. jag hann röka en cigarett innan han kom. vi bytte pengar mot varor, och skiljdes sedan åt som främlingar. i mitt huvud hade jag tänkt mig en ung kille i tjugoårsåldern, halvsöt och med ett gediget ansikte. men istället var det en man i tidig trettioårsålder, med blygsamma drag och inget säreget.
det blir aldrig som jag tänkt mig. men fuck it, nu har jag ialf hatful of hollow vinylen.



och hela vägen hem satt jag och fantiserade om att ha barn. jag såg en mamma hållandes en bebis i famnen, och tankarna drivs alltid ditåt då. hah, mina modersinstinkter som bryter sig fria.
först vill jag ha en pojke, sen en flicka. och flickan ska ha långt fint ljusbrunlockigt hår med brungröna ögon, och pojken ska vara lika söt som Jack. eller som han i Big Daddy.

please please please let me get what i want.

På spårvagnen drogs min blick åt en reklam. den handlade om blodgivning. Det stod att man skulle visa sin kärlek till sina medmänniskor genom att donera blod, och få en t-shirt för besväret. Jag har tänkt på att ge blod flera gånger, men jag är en sån som fungerar i teorin men inte alltid i praktiken.
så kom jag ihåg förra sommaren när jag anna och pappa gjorde olika slags blodprov i Rumänien, bara för att se att allt var lugnt. (mamma ville inte följa med, hon har sprutfobi)

Idag kollade vi på en tunisisk film och i en scen var det en magdansös med. Det hade egentligen inte så mycket med handlingen att göra, men i några få minuter kunde man se henne visa upp sin lättklädda kropp och sina förföriska moves. Och alla männens blickar lyste av lust och begär.
jag skulle också vilja kunna magdansa, vet inte hur användbart det är direkt, men ändå, for funzies.
och när jag väl skulle magdansat inför några skulle jag inte heller gett mig själv till någon. inte en enda hungrig blick skulle få njuta av mig fysiskt. se men inte röra. världens största tease.
haha!
men åter till filmen.. det var same old story: Rik man äger "slavar", knullar en av tjänstekvinnorna, hon blir gravid och barnet får det jobbigt i livet på grund av sin nyfikenhet och skamfulla bakgrund.
dottern (ungen blir alltså en flicka) kan sen inte gifta sig för att hon inte har ett efternamn (ingen daddy), men faller hursomhelst för en lärare. Och jag kom direkt att tänka på Tommy P, på hur jag och madde alltid lyckas komma in på honom när vi druckit tillräckligt mycket för att bli, keliga. och så tänkte jag på den senaste läraren jag suktade efter, på förra veckans psykologilektion. som råkade vara samma kille min syster pratat så livligt om. - Du flörtade väl inte med honom?! Jag sa jag vet inte, men det gjorde jag säkert. Det gör jag alltid, omedvetet.
Nåväl. Tjejen i filmen fick typ läraren tillslut, fastän de inte gifte sig. Och det har aldrig hänt mig, fan.
Men trots alla likheter/olikheter så kunde jag bara känna igen mig i henne i en enda scen, en enda liten dialog:
- Är du rädd?
- Det är dig jag är rädd för.

som vanligt när jag inte har något vettigt för mig kollar jag igenom gamla dokument och papper. jag hittade det här, och jag kan inte släppa det:

serier serier hela dagen. har kollat på halva säsong 3 av little britain. its funny. (computer says no)
sen beställde jag en bok, men inte på tradera! mestadels för att den inte fanns där, but still. och nu är jag skyldig anna fyratusen. vad hände? jaja, jag är inte bummed för det, har ju nya böcker och LPs som snurrar runt hela tiden. det enda dåliga med dem är att det inte finns någon repeat funktion. jag måste alltså resa mig upp och flytta tillbaka nålen varje gång jag inte fått nog. Vinyl is not for lazybones.
(och det finns inget att göra, ingen att tänka på.)


jag hatar söndagar.



Chucklet  

(oh silly me, always getting me pussies in me pie mixed up.)

jag har förbjudit mig själv att gå in på tradera de närmsta dagarna eftersom jag köpt alldeles för mycket därifrån lately, det är som en besatthet, jag bara måste bjuda högst! men innan mitt förbud hann jag köpa en antologi bok med 12 olika författare. jag ville läsa små delar av folk som jag aldrig läst ett ord ifrån innan, för att kanske förälska mig på nytt.
men hittills är det som det varit. kafka och tjechov, 2 av 12.


(Han tänkte på hennes smala, fina hals, på de vackra, grå ögonen. "Det är något rörande med henne i alla fall", tänkte han och somnade.)

Jag känner mig så klyschig att snacka om hur min dag varit, men jag tänker göra det ändå för den betydde något för mig. så bear with me.
bla bla bla, vaknade sent stack till classe och kollade äntligen på GIA. påväg hem hamnade jag i en cyniskspiral igen, jag vet inte varför men sånt händer mig nästan alltid på bussar. jag tänkte elaka tankar om människan och dess natur, hur mycket jag hatade henne. och himlen utanför bussen var dödsfin, om tiden kunde stått stilla sådär föralltid.. det fick mig att gå ifrån cynikern till den känsliga konstnären (jobrings påfund) och jag var nära till tårar. när jag lugnat ner mig tittade jag upp och det första jag fick syn på var ett moln på en annars molnfri himmel, som var formad exakt som en fisk, jag kunde till och med se gälarna, munnen och ett öga. jag slet inte blicken  ifrån det molnet och satt som paralyserad resten av vägen hem. jag tror inte att man riktigt förstår varför denna fascination, och det tänker jag inte förklara heller. på brunnsparken fortsatte jag stirrleken mot himlen, men något annat fångade min uppmärksamhet då, hundratals svarta fåglar flög kaotiskt rakt ovanför mig och jag fick nästan svindel när jag tittade på dem, höll på att tappa balansen men fångade mig själv innan fallet.


hemma hamnade jag i bråk med mamma, men det utvecklades till en relativt lugn diskussion efter en stund. vi hoppade som vanligt från ämne till ämne, och hon sa något om ungdomen. då brast det.



låt of the moment: the doors - love street.


(PS idag fyllde kräzie 19 år, wherever you are, i hope youre singing now.)



(im a tease)