bloodties
På spårvagnen drogs min blick åt en reklam. den handlade om blodgivning. Det stod att man skulle visa sin kärlek till sina medmänniskor genom att donera blod, och få en t-shirt för besväret. Jag har tänkt på att ge blod flera gånger, men jag är en sån som fungerar i teorin men inte alltid i praktiken.
så kom jag ihåg förra sommaren när jag anna och pappa gjorde olika slags blodprov i Rumänien, bara för att se att allt var lugnt. (mamma ville inte följa med, hon har sprutfobi)
så kom jag ihåg förra sommaren när jag anna och pappa gjorde olika slags blodprov i Rumänien, bara för att se att allt var lugnt. (mamma ville inte följa med, hon har sprutfobi)
Det var inte speciellt läskigt, jag är inte rädd för nålar, men det kändes konstigt. Läkaren tog rätt så mycket blod och jag kunde känna hur varje droppe sögs ur mig. Jag var sist, det gick snabbt, och efteråt stack vi hem. I hissen påväg ner till parkeringen började det kännas ännu konstigare. men jag sa ingenting.
framme vid bilen förvärrades allting. hörseln började försvinna, och pappa som endast stod en, två meter ifrån verkade plötsligt långt borta i horisonten. synen försämrades direkt efteråt också. tunnelvision.
jag vände mig förvirrat mot pappa och sa (på rumänska): Nåt är fel, jag mår inte bra. Sen kunde mina ben inte hålla upp mig längre och alla muskler kollapsade. pappa fångade snabbt upp mig, lite panikslaget, och började fråga mig saker som jag var okapabel att svara på. Han satte sig ner på en bänk med mig i famnen och klappade mig vårdande om kinderna och sa att allt var lugnt, allt kommer bli bra.
men trots att jag svimmade fanns det en del av mig som var vid medvetande. jag hörde fortfarande mina egna tankar. och bland alla kaotiska ord i mitt huvud fanns det en del som var starkt kärleksfulla och lyckliga.
i några sekunder var pappa den enda i världen, han var min hjälte, och utan hans trygga famn skulle jag sjunka ner i avgrunden.
sen vaknade jag till, och allting var som förut.
framme vid bilen förvärrades allting. hörseln började försvinna, och pappa som endast stod en, två meter ifrån verkade plötsligt långt borta i horisonten. synen försämrades direkt efteråt också. tunnelvision.
jag vände mig förvirrat mot pappa och sa (på rumänska): Nåt är fel, jag mår inte bra. Sen kunde mina ben inte hålla upp mig längre och alla muskler kollapsade. pappa fångade snabbt upp mig, lite panikslaget, och började fråga mig saker som jag var okapabel att svara på. Han satte sig ner på en bänk med mig i famnen och klappade mig vårdande om kinderna och sa att allt var lugnt, allt kommer bli bra.
men trots att jag svimmade fanns det en del av mig som var vid medvetande. jag hörde fortfarande mina egna tankar. och bland alla kaotiska ord i mitt huvud fanns det en del som var starkt kärleksfulla och lyckliga.
i några sekunder var pappa den enda i världen, han var min hjälte, och utan hans trygga famn skulle jag sjunka ner i avgrunden.
sen vaknade jag till, och allting var som förut.
Kommentarer
Trackback