cockeyedcharlie

har haft en mer eller mindre perfekt söndag (bortsett baksmällan). Vaknade upp hos martin med suddiga fylleminnen från igår, lunkade hemåt runt elva och blev välkomnad av mina föräldrar med cigg. så lägligt, mitt stash är nästan slut.
sov bort restfyllan, kollade på standups och på kvällen kom anders hit. vi drack kaffe och rökte cigg, sen föreslog han en kvällspromenad. vi gick till eriksbergshamnen och satte oss på den avlägsna bryggan som jag alltid brukade hänga på för ett tag sedan. och allting kändes så jävla bra. jag har inte suttit där på nästan ett år, och det är dumt av mig att jag inte tagit mig den tiden, för jag mår alltid bra av det. alla bitarna faller på plats och problem blir triviala. vi snackade om allt möjligt, om hur bra vi trivs ihop och hur glada vi är att vi faktiskt lyckats hålla kontakten så jävla bra. rädslan efter studenten över att förlora honom och alla andra är borta, och jag är så tacksam för det. framtiden och resten ordnar sig, tror jag. det är lugnt.

för några timmar sedan kollade jag klart på six feet under, det absolut sista avsnittet. och jag grät som ett litet barn. i en vecka har jag kollat igenom hela serien, har inte kunnat släppa den jag var hooked från första början och jag har fällt många tårar alla dagar, men ikväll grät jag verkligen. de sista minutrarna när claire kör iväg mot new york och Sia - Breathe me spelas, medan klipp av framtiden syns, där man får se var och ens död, jag grät och grät, kunde verkligen inte rå för det. t o m nu, nyss när jag rökte en cigg och lyssnade på låten, fick jag upp bilder i huvudet och blev tårögd igen. det är utan att överdriva det bästa, mest perfekta, avslutet på en serie jag någonsin sett, hands down. fattar inte hur jag kunde missa den när den började sändas på teve, jag förstod inte vad den handlade om och orkade inte involvera mig. men så pratade martin om den i skolan och jag tänkte what the hey, jag ger den en chans. nu i efterhand vet jag inte, jag vet inte om jag borde sett den. för just precis nu känner jag mig så jävla tom och ensam, och det beror inte på att huset är tomt eller att jag inte haft någon social kontakt sen jag slutade jobba runt två. det beror på alla livsöden jag intensivt följt, alla karaktärer och deras problem, sorg och kärlek. det beror på mig och mitt liv. vart är jag påväg anyways? står jag bara still eller rör jag mig verkligen framåt? jag hatar min oförmåga att omfamna förändringar. minsta lilla och jag fryser till, panikslagen, sparkandes och skrikandes. vägrande. men sen i efterhand märker jag att de flesta förändringar är bra och blir lugn, tills nästa smyger sig på. ifall jag vågat, kunnat, förändra saker på egen hand skulle jag gjort det, jag skulle varit long gone för längesen. i denna sekunden är jag meningslöst deprimerad och jag önskar att jag hade något litet piller som kunde domna bort känslan, but i dont. och jag vet, imorgon när jag vaknar är allt lugnt, allt som vanligt.
det är verkligen sant, jag är min värsta fiende.

har precis (finally) kollat på a beautiful mind med mamma, mot slutet grät vi båda som småbarn, nuff said.. under nyhetspausen sa dem att den där flickan engla som det stått om i tidningar hittats död, och mannen som varit misstänkt har erkänt. pappa reagerade starkt och med ilska. han fattar såklart inte, som många andra, varför mannen gjorde som han gjorde. "Vad hade den lilla flickan gjort honom?" "varför...?" osv, men sådana resonemang har jag för längesedan avkastat. för det finns sällan bra anledningar till sånt här. VARFÖR INTE, liksom.. världen är ju sjuk, thats it. Och så fortsatte pappa med "om jag fått chansen skulle jag slagit ihjäl honom", och jag håller med. Mamma säger: "Nej, det skulle du aldrig klarat av". jag tänker efter, nej jag skulle inte gjort det, för jag är för fysiskt svag, men ge mig istället en pistol och jag lovar att inte fega ur.

en kille jag kände för ca 2 år sedan skrev det här till mig en gång:
"det känns som om du är så mycket högre än precis allting.
att du förstår allting så klart och har ingen gräns för någonting.
det känns som om du är det mest centrala av allt.
som det fullständiga svaret på den eviga frågan.
om jag kunde välja vem jag kunde älska skulle det vara dig.
så känns det."
När jag läste det satt jag som förlamad och stirrade på dataskärmen. det kändes som ett skämt eftersom jag aldrig haft så höga tankar om mig själv, vad vet jag liksom? NOTHING. efter några sekunder började jag le, småskratta, jag kunde ju inte för gudsskull ta det på allvar. minns inte vad jag svarade, men jag avfärdade det nog. fast innerst inne växde en glädje. aldrig någonsin har någon, innan det eller efter, sagt något som ens kommer i närheten av det han skrev den där kvällen. jag kan fortfarande inte ta till mig det, men det glädjer mig att någon en gång i tiden blivit så bländad av mitt okunnande och praisat mig som någon sorts frälsare.
vi brukade ha långa diskussioner varje dag, men nu pratar vi aldrig mer. jag är inte ledsen, men inte direkt glad heller. kontakter bryts alltid med tiden, man växer ifrån varandra, man glömmer. jag accepterar det, its okay, men jag vill aldrig glömma. så istället sparar jag på allt. varenda ord som sagts som känns viktigt, jag skriver ner det och sparar det. för någongång om trettio år kommer jag vilja läsa det igen och minnas tillbaka. det finaste jag har är trots allt minnen, förlåt irina, men jag är en dåtidsmänniska och jag saknar ständigt tillbaka till något som varit. jag kommer aldrig fullständigt leva i nuet, men jag tror att jag kommer klara mig ändå. jag tror det.

jag hade hundra olika drömmar inatt men endast en fastnade, och vill inte försvinna. jag låg och vilade mig på en strandkant vid en liten sjö, solen lös och luften var varm, jag kände att jag mådde bra, i harmoni liksom, men var samtidigt mycket trött. ögonen säckade ihop och jag började domna bort, men så hörde jag något och öppnade ena ögat lite halft. en enorm krokodil trampade upp ur vattnet några meter ifrån mig och på mindre än en tusendels sekund blev jag panikslagen och vaknade till. krokodilen fick syn på mig och började självklart att komma efter mig. jag kravlade mig upp på en sanddyn och hann precis dra upp benen innan krokodilens tänder fick tag i dem. jag var dödstrött men hade ju ingen tid att ta det lugnt. började springa, krokodilen kom efter och när jag sprungit runt halva sjön tittade jag bakåt för att upptäcka att krokodilen blivit bortjagad av en stor brunbjörn. brunbjörnen hade självklart fått syn på mig medan jag sprang och kom efter mig med snabbare steg än krokodilen. jag höll på att svimma av trötthet och panik men fortsatte ändå, in i skogen. efter ett tag stannade jag till, andfådd och slutkörd. jag tittade bakåt igen för att upptäcka att brunbjörnen var borta, istället satt det en katt några meter ifrån. den såg helt sjuk ut, liksom förvriden, med smutsig lurvig päls, sylvassa tänder och crazy eyes. jag stirrade på den och blev helt paralyserad, mina ben ville inte röra sig mer. katten tog sats och hoppade på mig, jag försökte försvara mig så gott jag kunde med händerna men den bet och rev och fräste som en maniac. jag lyckade smälla till den några gånger och pälsen blev efter bara någon minut helt blodtäckt, likaså mina armar. sen vet jag inte hur, men på något sätt lyckades den riva ut sitt ena öga, fast den var så inne i fighten att den trodde det var mitt öga, så..katten började äta upp ögat, sitt egna öga. och denna händelse är det värsta i hela drömmen. jag kan inte förklara hur skräckslagen jag var, hur äckligt hemskt det såg ut: en grotesk blodtäckt lurvig psycho katt, med ett galet öga och ett svart hål där det andra borde sitta, tuggandes på sitt förlorade öga med spetsiga tänder. gud, ljudet av tänderna som tuggar på ögat, som brosk fast klibbigare..fan jag mår fortfarande konstigt. och varför drömmer jag alltid de mest bisarra drömmar när jag somnar med alkohol i blodet?

(leftoverdrunk: jag sitter och försöker fokusera på något som står still. stirrar rakt fram och fäster blicken på en byxknapp, på en bakficka, på ett par jeans, som sitter på en snygg (?) tjej. och just som jag vilar ögonen öppnas dem på ett ironiskt sett och jag inser att jag inte är över honom (hahastoryofmylife), medan victor malloy sjunger: I walk away just to see you smile. och jag sitter och våndas över nästa vecka. och jag hatar det, och och.. jonatan går av, så jag sätter mig bredvid jobring, byter låt och ger honom ena hörluren. explosions - time stops. och han får mig att glömma för en liten stund, några sekunder. men sedan får jag tillbaka medvetandet och blir ledsen över hans flytt som snart kommer slå mig på käften, som om jag inte ens visste att den var påväg. och så är det dags att gå av. godnatt,hejdå. låten fortsätter i mina öron medan jag tänder en cigg, och vinden blåser kallt mot kinderna, ger mig en jobbigt nostalgisk känsla. för det var precis såhär jag kände för sju år sedan. sju år, och det känns fortfarande såhär. spelar tiden ingen roll? jag tittar instinktivt bakom mig, paranoid, medan jag går mellan husen. och så börjar låten trappas upp, snart klimax,
i love it. det är ett ljud som får mig att inte vilja ge upp. Tiden står still, och jag rör mig framåt parallellt.)

jag skulle vilja bli skjuten någon gång. inte till döds, inte så jag blir skadad för livet. bara ett skott i magen eller så, som går hyfsat lätt att operera ut, och allt jag lämnas kvar med är ärr och minnen. jag vill verkligen känna den känslan, känslan av ett skott i kroppen. paniken innan, förvåningen efter. det varma blodet rinnande ur mig. jag vill inte bli skjuten av någon jag känner, helst något helt otippat, typ en kriminell yngling som springer in i affären jag råkar befinna mig i för att råna den, och jag hamnar i vägen. fel plats vid fel tidpunkt och PANG! jag undrar hur min kropp reagerar, jag undrar ifall jag faller ihop direkt, eller om jag klarar av att stå upp med kulan i mig tills ambulansen kommer. jag undrar hur det känns.

-

jag läste en liten notis i metro för ett tag sen (10 mars) som jag rev ur. hittade den precis på skrivbordet, såhär stod det:
"Brev till död mamma i retur
FRANKRIKE. Den 13-åriga flickan var otröstlig över mam-
mans död och skickade ett brev till modern, adresserat
till Paradisgatan i "Himlen", skriver den franska tidning-
en Le Journal de Saône-et-Loire.
Men brevet kom tillbaka med meddelandet "adressen
okänd". Dessutom skulle flickan betala ett straffporto på
13 kronor eftersom brevet saknade frimärke."

Mitt hjärta brast efter jag läst detta. There's no more humanity.