cockeyedcharlie

för några timmar sedan kollade jag klart på six feet under, det absolut sista avsnittet. och jag grät som ett litet barn. i en vecka har jag kollat igenom hela serien, har inte kunnat släppa den jag var hooked från första början och jag har fällt många tårar alla dagar, men ikväll grät jag verkligen. de sista minutrarna när claire kör iväg mot new york och Sia - Breathe me spelas, medan klipp av framtiden syns, där man får se var och ens död, jag grät och grät, kunde verkligen inte rå för det. t o m nu, nyss när jag rökte en cigg och lyssnade på låten, fick jag upp bilder i huvudet och blev tårögd igen. det är utan att överdriva det bästa, mest perfekta, avslutet på en serie jag någonsin sett, hands down. fattar inte hur jag kunde missa den när den började sändas på teve, jag förstod inte vad den handlade om och orkade inte involvera mig. men så pratade martin om den i skolan och jag tänkte what the hey, jag ger den en chans. nu i efterhand vet jag inte, jag vet inte om jag borde sett den. för just precis nu känner jag mig så jävla tom och ensam, och det beror inte på att huset är tomt eller att jag inte haft någon social kontakt sen jag slutade jobba runt två. det beror på alla livsöden jag intensivt följt, alla karaktärer och deras problem, sorg och kärlek. det beror på mig och mitt liv. vart är jag påväg anyways? står jag bara still eller rör jag mig verkligen framåt? jag hatar min oförmåga att omfamna förändringar. minsta lilla och jag fryser till, panikslagen, sparkandes och skrikandes. vägrande. men sen i efterhand märker jag att de flesta förändringar är bra och blir lugn, tills nästa smyger sig på. ifall jag vågat, kunnat, förändra saker på egen hand skulle jag gjort det, jag skulle varit long gone för längesen. i denna sekunden är jag meningslöst deprimerad och jag önskar att jag hade något litet piller som kunde domna bort känslan, but i dont. och jag vet, imorgon när jag vaknar är allt lugnt, allt som vanligt.
det är verkligen sant, jag är min värsta fiende.