jag, upphöjt till allt
en kille jag kände för ca 2 år sedan skrev det här till mig en gång:
"det känns som om du är så mycket högre än precis allting.
att du förstår allting så klart och har ingen gräns för någonting.
det känns som om du är det mest centrala av allt.
som det fullständiga svaret på den eviga frågan.
om jag kunde välja vem jag kunde älska skulle det vara dig.
så känns det."
När jag läste det satt jag som förlamad och stirrade på dataskärmen. det kändes som ett skämt eftersom jag aldrig haft så höga tankar om mig själv, vad vet jag liksom? NOTHING. efter några sekunder började jag le, småskratta, jag kunde ju inte för gudsskull ta det på allvar. minns inte vad jag svarade, men jag avfärdade det nog. fast innerst inne växde en glädje. aldrig någonsin har någon, innan det eller efter, sagt något som ens kommer i närheten av det han skrev den där kvällen. jag kan fortfarande inte ta till mig det, men det glädjer mig att någon en gång i tiden blivit så bländad av mitt okunnande och praisat mig som någon sorts frälsare.
vi brukade ha långa diskussioner varje dag, men nu pratar vi aldrig mer. jag är inte ledsen, men inte direkt glad heller. kontakter bryts alltid med tiden, man växer ifrån varandra, man glömmer. jag accepterar det, its okay, men jag vill aldrig glömma. så istället sparar jag på allt. varenda ord som sagts som känns viktigt, jag skriver ner det och sparar det. för någongång om trettio år kommer jag vilja läsa det igen och minnas tillbaka. det finaste jag har är trots allt minnen, förlåt irina, men jag är en dåtidsmänniska och jag saknar ständigt tillbaka till något som varit. jag kommer aldrig fullständigt leva i nuet, men jag tror att jag kommer klara mig ändå. jag tror det.
"det känns som om du är så mycket högre än precis allting.
att du förstår allting så klart och har ingen gräns för någonting.
det känns som om du är det mest centrala av allt.
som det fullständiga svaret på den eviga frågan.
om jag kunde välja vem jag kunde älska skulle det vara dig.
så känns det."
När jag läste det satt jag som förlamad och stirrade på dataskärmen. det kändes som ett skämt eftersom jag aldrig haft så höga tankar om mig själv, vad vet jag liksom? NOTHING. efter några sekunder började jag le, småskratta, jag kunde ju inte för gudsskull ta det på allvar. minns inte vad jag svarade, men jag avfärdade det nog. fast innerst inne växde en glädje. aldrig någonsin har någon, innan det eller efter, sagt något som ens kommer i närheten av det han skrev den där kvällen. jag kan fortfarande inte ta till mig det, men det glädjer mig att någon en gång i tiden blivit så bländad av mitt okunnande och praisat mig som någon sorts frälsare.
vi brukade ha långa diskussioner varje dag, men nu pratar vi aldrig mer. jag är inte ledsen, men inte direkt glad heller. kontakter bryts alltid med tiden, man växer ifrån varandra, man glömmer. jag accepterar det, its okay, men jag vill aldrig glömma. så istället sparar jag på allt. varenda ord som sagts som känns viktigt, jag skriver ner det och sparar det. för någongång om trettio år kommer jag vilja läsa det igen och minnas tillbaka. det finaste jag har är trots allt minnen, förlåt irina, men jag är en dåtidsmänniska och jag saknar ständigt tillbaka till något som varit. jag kommer aldrig fullständigt leva i nuet, men jag tror att jag kommer klara mig ändå. jag tror det.
Kommentarer
Trackback