pretty girls make graves.
som vanligt när jag inte har något vettigt för mig kollar jag igenom gamla dokument och papper. jag hittade det här, och jag kan inte släppa det:
"Jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska skriva. Jag vet bara varför. Jag kände mig tvungen, jag ville inte bara låta detta slippa undan som en tragisk nyhet man ser på teve och inte kan eller vill relatera till.
Rutta berättade idag att en kille som vi båda kände eller var bekanta med hade dött i en bilolycka för några dagar sen. Jag tänker inte säga hans namn, för det finns inget i ett namn. Dessutom tänkte jag mer på honom som spårvagnskillen. Det var så jag stötte på honom för första gången, på en spårvagn. Vi var då endast två främlingar som utbytte blickar. Jag kollade in honom och tänkte: mh han såg rätt bra ut, undra hur det skulle vara att vara ihop med honom… Och jag fick senare reda på att han tänkte i samma spår fast om mig, men varken jag eller han förstod varandra den där soliga dagen på spårvagnen, ingen av oss fattade att vi kollade in varandra. När han gick av en hållplats innan mig tänkte jag, som alltid, att jag förmodligen aldrig kommer se honom igen och fortsatte att leva mitt liv. Men så, några dagar senare, kanske veckor t o m, gick vi förbi varandra på stan och våra blickar möttes igen. Jag ville tro att han kände igen mig för precis när jag såg honom gav jag upp ett litet leende, och det gjorde han med.
Men igen, det vara bara blickar och inget mer. Tills en dag då jag och Rutta gick på drottningtorget. Det var soligt då också och helt plötsligt gjorde Rutta en sväng ifrån mig och gick fram till spårvagnskillen som stod på hållplatsen. Jag fick syn på honom, han fick syn på mig men ingen sa något till varandra. Rutta förstod inte våra stirrigt nervösa och förvånade blickar utan fortsatte konversera med honom en stund. Sedan gick vi därifrån och jag frågade snabbt hur hon kände honom och vem han var. Och så fort hon kom hem och loggade in på msn, gjorde han detsamma. Och smart som Rutta är kopplade hon allt och introducerade oss för varandra. Några dagar senare bjöd han hem mig på middag och åuh vilken middag! Något av det mest romantiska jag varit med om, med tända ljus, hemlagad utsökt mat och vin. Det var riktigt mysigt, och vi satt på hans soffa och pratade om allt möjligt som man alltid gör när man träffat någon ny. Men det var den enda gången jag var hemma hos honom, och det var den sista gången jag någonsin såg honom. För som vanligt så stöter jag bort människor som kommer eller skulle kunnat komma allt för nära. Jag hittar alltid fel när jag letar, och jag kände mig inte redo för ett förhållande just då (det var ialf det jag sa till mig själv.)
Så, jag rejectade honom. Och nu är han död.
Och jag kan inte hjälpa att tänka hur det hade varit ifall jag gett in för det. Ifall han, istället för att vara i den där bilen just då skulle varit hemma med mig och lagat mat. Om jag bara hade gett in för det. Jag känner mig inte riktigt skyldig, för det är ju inte mitt fel att han dog. But still. Kunde detta förhindrats?"
Jag tänker fortfarande på honom.
Rutta berättade idag att en kille som vi båda kände eller var bekanta med hade dött i en bilolycka för några dagar sen. Jag tänker inte säga hans namn, för det finns inget i ett namn. Dessutom tänkte jag mer på honom som spårvagnskillen. Det var så jag stötte på honom för första gången, på en spårvagn. Vi var då endast två främlingar som utbytte blickar. Jag kollade in honom och tänkte: mh han såg rätt bra ut, undra hur det skulle vara att vara ihop med honom… Och jag fick senare reda på att han tänkte i samma spår fast om mig, men varken jag eller han förstod varandra den där soliga dagen på spårvagnen, ingen av oss fattade att vi kollade in varandra. När han gick av en hållplats innan mig tänkte jag, som alltid, att jag förmodligen aldrig kommer se honom igen och fortsatte att leva mitt liv. Men så, några dagar senare, kanske veckor t o m, gick vi förbi varandra på stan och våra blickar möttes igen. Jag ville tro att han kände igen mig för precis när jag såg honom gav jag upp ett litet leende, och det gjorde han med.
Men igen, det vara bara blickar och inget mer. Tills en dag då jag och Rutta gick på drottningtorget. Det var soligt då också och helt plötsligt gjorde Rutta en sväng ifrån mig och gick fram till spårvagnskillen som stod på hållplatsen. Jag fick syn på honom, han fick syn på mig men ingen sa något till varandra. Rutta förstod inte våra stirrigt nervösa och förvånade blickar utan fortsatte konversera med honom en stund. Sedan gick vi därifrån och jag frågade snabbt hur hon kände honom och vem han var. Och så fort hon kom hem och loggade in på msn, gjorde han detsamma. Och smart som Rutta är kopplade hon allt och introducerade oss för varandra. Några dagar senare bjöd han hem mig på middag och åuh vilken middag! Något av det mest romantiska jag varit med om, med tända ljus, hemlagad utsökt mat och vin. Det var riktigt mysigt, och vi satt på hans soffa och pratade om allt möjligt som man alltid gör när man träffat någon ny. Men det var den enda gången jag var hemma hos honom, och det var den sista gången jag någonsin såg honom. För som vanligt så stöter jag bort människor som kommer eller skulle kunnat komma allt för nära. Jag hittar alltid fel när jag letar, och jag kände mig inte redo för ett förhållande just då (det var ialf det jag sa till mig själv.)
Så, jag rejectade honom. Och nu är han död.
Och jag kan inte hjälpa att tänka hur det hade varit ifall jag gett in för det. Ifall han, istället för att vara i den där bilen just då skulle varit hemma med mig och lagat mat. Om jag bara hade gett in för det. Jag känner mig inte riktigt skyldig, för det är ju inte mitt fel att han dog. But still. Kunde detta förhindrats?"
Jag tänker fortfarande på honom.
Kommentarer
Trackback