cockeyedcharlie

jag saknar gymnasiet. inte så mycket som jag trodde, men tillräckligt mycket för att tänka på det och bli vemodig. jag saknar att ha alla som man vill umgås med samlade på ett ställe, så lätttillgängliga. alla lunchraster i rummet som våran klass tog över, samtalen, de sjuka jävla samtalen och diskussionerna vi hade. gud vad jag skulle gett för att få delta i det igen. och lärarna, de flesta så unga att jag misstog dem för att vara elever i början, som på ett sätt, jag vet fortfarande inte hur, verkligen fick mig att  lyssna och lära mig. tommy Ps samhällslektioner, olles matte och fysik. trots att jag sög i det, trots att han dissade mig ett flertal gånger, fan vad jag tyckte om honom för det. och jag saknar mentorsamtalen med thomas, han som i sina yngre dagar också brukade lyssna på morrissey. han som kallade mig för rebell. haha, det måste vara det starkaste ordet som någonsin använts för att beskriva mig. Rebell. jag kanske var rebellisk då, det minns jag inte. men jag är nog inte det längre ialf.
och jag kommer ihåg ett av de sista samtalen vi hade, då vi snackade om mina betyg och prestationer som sjunkit med tiden (jag slutade bry mig i början av tvåan, fråga inte varför för jag vet inte varför). och han undrade ifall mitt morrissey lyssnande kunde ha någon koppling med min nedåtstigande ambition. jag tittade lite konfunderat på honom och tänkte att det var lite löjligt, moz is not to blame?
- jag vet inte, svarade jag, jag mår i alla fall bättre psykiskt av att lyssna på honom. och thomas skrattade till lite.
- mm, sa han, come come nuclear bomb...
och jag log.