cockeyedcharlie

jag längtar efter att ha en egen lägenhet. jag drömmer om det om nätterna och fantiserar om det på dagarna. fastän jag är ensam i mitt rum och den enda som är vaken klockan 4.42 i vårt hus, är det ändå en annan slags ensamhet jag eftersträvar. men samtidigt är jag bekymrad över det. mitt och annas nya badrum är snart färdigt, och det känns så onödigt. varför skulle mina föräldrar börja renovera nu? fem år för sent. anna kommer flytta hemifrån snart, och förhoppningsvis jag med (fastän det säkert inte blir så). och vem ska då bo här uppe i våra rum, i vårat övervåningsterritorium och använda våran nya dusch? onödigt.
och sen, hur kommer mina föräldrar att ha det helt själva i vårat stora hus. dem kommer aldrig kunna fylla ut all plats vi lämnar efter. mamma kommer aldrig mer ha någon anledning till att gå upp för trapporna för att ha något att klaga över.
allting har förändrats så snabbt den senaste tiden. och jag önskar, om bara för en dag, en liten stund, att kunna återuppleva världen från igår. men allting är inte möjligt.