Mélancolie
alltså jag fattar inte. ju mer jag försöker anstränga mig dessto konstigare blir det. jag snackar om gamla svartvita matiné filmer, eller svartvita filmer överhuvudtaget. tänk att dem människorna egentligen är färglagda, precis som dagens moderna människor. jag fattar inte. det är löjligt egentligen, men jag får hela tiden för mig att världen var svartvit tills 40-50 talet när färgfilmen kom. då blev alla färgglada över en natt.
tänk om det vore så.
och så tänker jag på förhållanden. på mina vänners mest, eftersom jag inte har något going on. och på förhållanden i teven, som jag ändå kan ta del av. och då kommer jag in på scrubs och that 70's. och första gången JD och Elliot hade sex, och han lät henne nästan gå ut genom dörren men hann stoppa henne och de stannade hemma och hade sex överallt i lägenheten hela jävla dagen. och sen hånglade dem som kåta kaniner i rummet där de båda brukade gömma sig på jobbet, och buzzcocks låt ever fallen in love spelades. och de var så naiva, de trodde att allt skulle bli bra, och fint, och lyckligt. men man fattade redan från början att dem inte hörde ihop. och allting gick fel, och det var svårt. och när allting verkligen tar slut, så hör man dr coxx i bakgrunden. han säger att han fortfarande tror på kärlek, men att det går fel för att det inte är rätt. om det är rätt så kommer någon att stå upp för den, att försvara den. någon kommer att säga något. men varken JD eller Elliot gör det.
och kelso pratar om sin fru och hur hon brukar "skämta" om att han har strypt det sista livet ur henne och att hon nu endast är ett skal av en kvinna (skal=shell), och då brukar han kalla henne Shelly. och ibland, ibland skrattar hon så hårt att hon gråter lite.
jag blir alltid tårögd när jag ser det avsnittet. för att jag tycker synd om kelso, för att jag håller med dr coxx, för att jag är avundsjuk på carla och turk. och för att jag önskar att jag kunde byta plats Elliot, och säga något när det betyder som mest.
(“Liksom en droppe ur en flaska brukar dra med sig stora strömmar av innehållet,
så frigjorde i min själ kärleken till Varenka all den kärlek min själ var mäktig.”
- Tolstoj)
tänk om det vore så.
och så tänker jag på förhållanden. på mina vänners mest, eftersom jag inte har något going on. och på förhållanden i teven, som jag ändå kan ta del av. och då kommer jag in på scrubs och that 70's. och första gången JD och Elliot hade sex, och han lät henne nästan gå ut genom dörren men hann stoppa henne och de stannade hemma och hade sex överallt i lägenheten hela jävla dagen. och sen hånglade dem som kåta kaniner i rummet där de båda brukade gömma sig på jobbet, och buzzcocks låt ever fallen in love spelades. och de var så naiva, de trodde att allt skulle bli bra, och fint, och lyckligt. men man fattade redan från början att dem inte hörde ihop. och allting gick fel, och det var svårt. och när allting verkligen tar slut, så hör man dr coxx i bakgrunden. han säger att han fortfarande tror på kärlek, men att det går fel för att det inte är rätt. om det är rätt så kommer någon att stå upp för den, att försvara den. någon kommer att säga något. men varken JD eller Elliot gör det.
och kelso pratar om sin fru och hur hon brukar "skämta" om att han har strypt det sista livet ur henne och att hon nu endast är ett skal av en kvinna (skal=shell), och då brukar han kalla henne Shelly. och ibland, ibland skrattar hon så hårt att hon gråter lite.
jag blir alltid tårögd när jag ser det avsnittet. för att jag tycker synd om kelso, för att jag håller med dr coxx, för att jag är avundsjuk på carla och turk. och för att jag önskar att jag kunde byta plats Elliot, och säga något när det betyder som mest.
(“Liksom en droppe ur en flaska brukar dra med sig stora strömmar av innehållet,
så frigjorde i min själ kärleken till Varenka all den kärlek min själ var mäktig.”
- Tolstoj)
Kommentarer
Trackback