NOBODY LIKES A TEASE!
Jag känner mig så klyschig att snacka om hur min dag varit, men jag tänker göra det ändå för den betydde något för mig. så bear with me.
bla bla bla, vaknade sent stack till classe och kollade äntligen på GIA. påväg hem hamnade jag i en cyniskspiral igen, jag vet inte varför men sånt händer mig nästan alltid på bussar. jag tänkte elaka tankar om människan och dess natur, hur mycket jag hatade henne. och himlen utanför bussen var dödsfin, om tiden kunde stått stilla sådär föralltid.. det fick mig att gå ifrån cynikern till den känsliga konstnären (jobrings påfund) och jag var nära till tårar. när jag lugnat ner mig tittade jag upp och det första jag fick syn på var ett moln på en annars molnfri himmel, som var formad exakt som en fisk, jag kunde till och med se gälarna, munnen och ett öga. jag slet inte blicken ifrån det molnet och satt som paralyserad resten av vägen hem. jag tror inte att man riktigt förstår varför denna fascination, och det tänker jag inte förklara heller. på brunnsparken fortsatte jag stirrleken mot himlen, men något annat fångade min uppmärksamhet då, hundratals svarta fåglar flög kaotiskt rakt ovanför mig och jag fick nästan svindel när jag tittade på dem, höll på att tappa balansen men fångade mig själv innan fallet.
hemma hamnade jag i bråk med mamma, men det utvecklades till en relativt lugn diskussion efter en stund. vi hoppade som vanligt från ämne till ämne, och hon sa något om ungdomen. då brast det.
(PS idag fyllde kräzie 19 år, wherever you are, i hope youre singing now.)
(im a tease)
bla bla bla, vaknade sent stack till classe och kollade äntligen på GIA. påväg hem hamnade jag i en cyniskspiral igen, jag vet inte varför men sånt händer mig nästan alltid på bussar. jag tänkte elaka tankar om människan och dess natur, hur mycket jag hatade henne. och himlen utanför bussen var dödsfin, om tiden kunde stått stilla sådär föralltid.. det fick mig att gå ifrån cynikern till den känsliga konstnären (jobrings påfund) och jag var nära till tårar. när jag lugnat ner mig tittade jag upp och det första jag fick syn på var ett moln på en annars molnfri himmel, som var formad exakt som en fisk, jag kunde till och med se gälarna, munnen och ett öga. jag slet inte blicken ifrån det molnet och satt som paralyserad resten av vägen hem. jag tror inte att man riktigt förstår varför denna fascination, och det tänker jag inte förklara heller. på brunnsparken fortsatte jag stirrleken mot himlen, men något annat fångade min uppmärksamhet då, hundratals svarta fåglar flög kaotiskt rakt ovanför mig och jag fick nästan svindel när jag tittade på dem, höll på att tappa balansen men fångade mig själv innan fallet.
hemma hamnade jag i bråk med mamma, men det utvecklades till en relativt lugn diskussion efter en stund. vi hoppade som vanligt från ämne till ämne, och hon sa något om ungdomen. då brast det.
(PS idag fyllde kräzie 19 år, wherever you are, i hope youre singing now.)
(im a tease)
jag tänkte på det igår i dimman och jag har tänkt på det innan. alkohol gör dig kreativ. det bara är så simpelt och vulgärt allting. ingen tittar väl ner på Poe och Hemingway nu för tiden? och varför skulle man. spelar det någon roll vad som får orden att flöda ut på pappret från signalsubstanserna, eller är allt tillåtet - inom konst?
i fredags på spårvagnen, den korta femton, sexton, sjuttonminuters färden, skrevs det en hel roman i mitt berusade huvud. jag hann skriva ner en mening på en servett innan allt försvann. och nu, i efterhand. i nyktert tillstånd, så minns jag såklart ingenting. men jag har kvar servetten, jag håller den i fickan nära mig och ska fullfölja den någon dag, en kväll. för en enda mening är allt som krävs.
och nu längtar jag bara tills nästa gång jag går ut och dricker, i hopp om att få en liten stund på mig att anteckna.
i fredags på spårvagnen, den korta femton, sexton, sjuttonminuters färden, skrevs det en hel roman i mitt berusade huvud. jag hann skriva ner en mening på en servett innan allt försvann. och nu, i efterhand. i nyktert tillstånd, så minns jag såklart ingenting. men jag har kvar servetten, jag håller den i fickan nära mig och ska fullfölja den någon dag, en kväll. för en enda mening är allt som krävs.
och nu längtar jag bara tills nästa gång jag går ut och dricker, i hopp om att få en liten stund på mig att anteckna.
Kommentarer
Trackback