have you punched yourself - to see that you weren't dreaming?
Jag satt med beirut i öronen och kisade ut genom spårvagnsfönstret medan solen slog emot. jag tänkte först fina tankar om världen, sen om terror. jag kom ihåg det jobring och jag hade diskuterat för ett tag sen, om atombomber, NATO och allmän misär, och sen det där jag såg i någon tidning om att terrorister hotar att spränga civila i europa. jag tänkte på nordstan som var i lågor och människor som panikslaget sprang runt.
hela centrum, ödelagd. sen blev jag distraherad av en arg röst. det var en mamma och hennes dotter som hade gått på spårvagnen, och hon skrek åt sitt barn:
- SÄTT DIG NER FÖR FAN!
- Men VART? ropade flickan lite surt tillbaka.
- PÅ ARSLET! Svarade mamman, på ett omoderligt sätt. Den lilla flickan satte sig på trappan i mitten, framför sin mamma. Sitt still! hörde jag innan musiken i öronen kom till ett klimax. Jag ville helst inte titta dit, jag var rädd att mamman skulle se min blick och skrika åt mig, eller värre. men jag kunde inte hjälpa det. Det var som en mardröm man inte vaknar ur, eller en jobbig film man egentligen inte vill se, men måste.
Flickan kunde inte varit mer än åtta år gammal, och hon var så söt. trots att hon liknade sin mamma (vars ansikte var sargat, av livet antar jag). Hon hade haklångt rakt hår, och det var egentligen brunt i rötterna, men färgat rött. Hon påminde om Christiane F, med hennes nyfärgade röda hår.
Det skulle inte förvåna mig ifall flickan slutar upp i samma krets som Christiane. Heroin och prostitution är inte så långt borta med en sån mamma. Kan jag tänka mig.
När sätena framför mig blev tomma flyttade mamman på sig och satte sig mittemot (jag kunde känna den unkna alkohollukten) och dottern satte sig bredvid. Hon var så söt. Jag log mot henne, försökte trösta henne med min blick men hon tittade lite skamset bort.
Någon borde ju hjälpa henne. Men hur? Ska socialen bara komma och rädda henne från sin mamma, skulle det hjälpt? jag vet inte. jag vet faktiskt inte.
Men när jag gick av spårvagnen verkade terrorattentat inte lika skrämmande. Det är ingen idé att oroa sig för ondska och förstörelse utifrån. När det redan finns så mycket här, rakt framför våra ögon.
hela centrum, ödelagd. sen blev jag distraherad av en arg röst. det var en mamma och hennes dotter som hade gått på spårvagnen, och hon skrek åt sitt barn:
- SÄTT DIG NER FÖR FAN!
- Men VART? ropade flickan lite surt tillbaka.
- PÅ ARSLET! Svarade mamman, på ett omoderligt sätt. Den lilla flickan satte sig på trappan i mitten, framför sin mamma. Sitt still! hörde jag innan musiken i öronen kom till ett klimax. Jag ville helst inte titta dit, jag var rädd att mamman skulle se min blick och skrika åt mig, eller värre. men jag kunde inte hjälpa det. Det var som en mardröm man inte vaknar ur, eller en jobbig film man egentligen inte vill se, men måste.
Flickan kunde inte varit mer än åtta år gammal, och hon var så söt. trots att hon liknade sin mamma (vars ansikte var sargat, av livet antar jag). Hon hade haklångt rakt hår, och det var egentligen brunt i rötterna, men färgat rött. Hon påminde om Christiane F, med hennes nyfärgade röda hår.
Det skulle inte förvåna mig ifall flickan slutar upp i samma krets som Christiane. Heroin och prostitution är inte så långt borta med en sån mamma. Kan jag tänka mig.
När sätena framför mig blev tomma flyttade mamman på sig och satte sig mittemot (jag kunde känna den unkna alkohollukten) och dottern satte sig bredvid. Hon var så söt. Jag log mot henne, försökte trösta henne med min blick men hon tittade lite skamset bort.
Någon borde ju hjälpa henne. Men hur? Ska socialen bara komma och rädda henne från sin mamma, skulle det hjälpt? jag vet inte. jag vet faktiskt inte.
Men när jag gick av spårvagnen verkade terrorattentat inte lika skrämmande. Det är ingen idé att oroa sig för ondska och förstörelse utifrån. När det redan finns så mycket här, rakt framför våra ögon.
Kommentarer
Trackback