stray bullet.
Jag har tänkt skriva insändare flera gånger, men det har aldrig blivit av. När jag sitter på spårvagnen och läser, i diverse gratistidningar, om alla idioters klagande över sina i-landsproblem, får jag lust att gå machete på dem med vulgära ord. Men sen, när jag kommer hem, så lugnar jag ner mig. och inget blir av.
Det här fenomenet känns väldigt förekommande i mitt liv. Jag fungerar så bra i teorin, men i praktiken.. mina muskler är avdomnade. och jag väntar ivrigt på den dagen då jag får något vettigt gjort, då jag gör av med min energi genom att förverkliga mina drömmar, istället för att dansa runt halvnaken i huset skrikandes till noir desir (trots att detta är en av mina favoritsysselsättningar, så får jag ju bara ut vissa frustrationer av den). Jag tror att jag måste bli mer självsäker först, det känns som en bra början. jag har aldrig varit självälskande, men aldrig heller helt självhatisk. det är något mittemellan, kampen mellan min kropp och min hjärna, som aldrig tycks komma överens, men ändå måste respektera varandra. När jag mår bra, har jag lätt för att tycka om mig själv, och när jag mår dåligt så är det jag som trycker ner mig själv mer än någon annan. det känns ganska normalt ändå, men inte så sunt. jag känner mig så splittad, typ alltid. jag är lättroad, och pessimistisk, jag är känslig, och bitchig. jag är djup, och ytlig. jag är pratglad, och stum. Och trots att jag är paranoid precis hela tiden och tror att jag blir iakttagen varje sekund, så kan jag ändå alltid sitta och prata med mig själv och ha egna förfester i min "ensamhet" där jag skrålar och dansar barbröstad och välter omkull saker.
jag både älskar allt detta, och hatar det samtidigt. för allt det här är jag. men det är så sjukt, så relativt. jag brukar tänka ibland på hur jag hade varit ifall vi aldrig flyttat från rumänien. ifall jag aldrig hört smiths, ifall jag aldrig lärt känna mina vänner eller sverige överhuvudtaget. jag känner mig rumänsk i sverige, och svensk i rumänien. Jag är den här sortens Irina'n nu bara för allt jag varit med om. Jag måste ju älska det, för jag älskar smiths, och mina vänner. Och samtidigt hata det, eftersom jag aldrig kommer kunna veta ifall jag skulle varit lyckligare om jag stannat där.
(ps, en liten notis: jag kollade upp självsäker på engelska för skojskull, tänkte att det måste finnas något mer ord förutom typ confident, och visst fanns det det! cocksure, betyder både självsäker och tvärsäker. nu ska jag ägna mitt liv åt att bli cocksure, och sedan cockblocka alla fula som inte är bra nog för madde samtidigt som jag sippar på en cocktail och snackar med cockney dialekt. jajävlar)
Det här fenomenet känns väldigt förekommande i mitt liv. Jag fungerar så bra i teorin, men i praktiken.. mina muskler är avdomnade. och jag väntar ivrigt på den dagen då jag får något vettigt gjort, då jag gör av med min energi genom att förverkliga mina drömmar, istället för att dansa runt halvnaken i huset skrikandes till noir desir (trots att detta är en av mina favoritsysselsättningar, så får jag ju bara ut vissa frustrationer av den). Jag tror att jag måste bli mer självsäker först, det känns som en bra början. jag har aldrig varit självälskande, men aldrig heller helt självhatisk. det är något mittemellan, kampen mellan min kropp och min hjärna, som aldrig tycks komma överens, men ändå måste respektera varandra. När jag mår bra, har jag lätt för att tycka om mig själv, och när jag mår dåligt så är det jag som trycker ner mig själv mer än någon annan. det känns ganska normalt ändå, men inte så sunt. jag känner mig så splittad, typ alltid. jag är lättroad, och pessimistisk, jag är känslig, och bitchig. jag är djup, och ytlig. jag är pratglad, och stum. Och trots att jag är paranoid precis hela tiden och tror att jag blir iakttagen varje sekund, så kan jag ändå alltid sitta och prata med mig själv och ha egna förfester i min "ensamhet" där jag skrålar och dansar barbröstad och välter omkull saker.
jag både älskar allt detta, och hatar det samtidigt. för allt det här är jag. men det är så sjukt, så relativt. jag brukar tänka ibland på hur jag hade varit ifall vi aldrig flyttat från rumänien. ifall jag aldrig hört smiths, ifall jag aldrig lärt känna mina vänner eller sverige överhuvudtaget. jag känner mig rumänsk i sverige, och svensk i rumänien. Jag är den här sortens Irina'n nu bara för allt jag varit med om. Jag måste ju älska det, för jag älskar smiths, och mina vänner. Och samtidigt hata det, eftersom jag aldrig kommer kunna veta ifall jag skulle varit lyckligare om jag stannat där.
(ps, en liten notis: jag kollade upp självsäker på engelska för skojskull, tänkte att det måste finnas något mer ord förutom typ confident, och visst fanns det det! cocksure, betyder både självsäker och tvärsäker. nu ska jag ägna mitt liv åt att bli cocksure, och sedan cockblocka alla fula som inte är bra nog för madde samtidigt som jag sippar på en cocktail och snackar med cockney dialekt. jajävlar)
Kommentarer
Trackback