cockeyedcharlie

När jag gick i femman var mitt favoritplagg en mörkblå Marwin collegetröja och jag hade nästan alltid en Georgetown Hoyas keps på huvudet. Jag var kär i en kille, Peter, som också hade en Marwin tröja (det var bara han och jag på hela skolan). Han gick i sexan och var en av dem coola killarna. Peter brukade flörta och retas, jag gillade honom bara mer för det. En dag satt jag på ett bord utanför bamba och väntade på någon, då kom Peter fram. Han satte sig bredvid och vi började snacka, helt plötsligt så lade han sin arm runt mig, förde ner den längs ryggen och tog mig i rumpan. Jag tror jag rodnade, det gjorde jag säkert. Och då kom Martina. Martina var den lättfotade tjejen i min klass. Jag hatade henne. Hon ställde sig framför oss och började flörta med Peter, försökte få honom på hennes sida. Men han satt kvar, han gick ingenstans. han flyttade inte ens på handen. Jag minns fortfarande den där känslan, en slags in-your-face-glädje. Det där ruset av förälskelse och hopp. Jag har inte känt sådär sen dess men åh gud i loved it. Jag kan leva på det. Känslan av att killen jag gillar sitter bredvid, känslan av hans hand på min rumpa, känslan av Martinas besegrade ansikte (priceless), och känslan av att for once, få den uppmärksamheten jag suktat efter. Ah, mellanstadiet, how you mock me. Femman och sexan var nog dom sjukaste åren i mitt liv, de som satte flest spår i mig. Jag minns så himla mycket ifrån den tiden, från små oviktiga detaljer till stora händelser. Eller ja, stora händelser just då. Jag minns Eyoaels (läs ioels) charmiga leende och trygga armar, då han lyfte upp mig for no good reason, som en gentleman som ska eskortera en dam över en geggig vattenpöl. och jag minns Estebans dumbass kommentarer, som när han kallade läraren för bitch och hon ba: Vad sa du? Han: Jag sa Beach, beach! som i hav! Eyoael: Det är strand din idiot.. Jag minns klassfesten då Issa och Faramarz blev ihop, och de dansade tryckare ensamma i mitten (hey det var nittiotal), det skulle sett riktigt romantisk ut, ifall han inte var huvudet kortare än henne. Jag minns hur vi spelade King på rasterna och hoppade hopprep. En rast var hela klassen med och hoppade, då kändes vi för första gången som en stor familj.
Sen minns jag en rast då jag och några till spelade squash mot en skolvägg med en fotboll. Jag råkade sparka bort bollen och en kille, Kim, sprang iväg för att hämta den. Under tiden frågade hans kompis chans på mig åt honom. Jag sa Nej. Jag sa alltid Nej. Några dagar senare gick jag hem till Kim. Vi satt i hans mörkblåa pojkrum på sängen och åt isglass, piggelin. Det är det enda jag minns, och så hade han en schäfertik också.
Jag tyckte att Kim var konstig och det skrämde mig. Några veckor senare slutade han i min klass och det var såklart bara då, försent, som jag kom på att anledningen till att han skrämde mig var för att han påminde mig om mig själv. Han var lika messed up som jag var då, men jag var för feg. jag vågade inte inse det i tid.
Det spelar ingen roll nu längre. Ingen idé att filosofera kring vad det kunde blivit, right? så varför blir jag bitter? Jag har sagt Nej i hela mitt liv, till varje kille som frågade chans på mig, varje killes kompis som frågade åt honom. Nej nej nej, återigen Nej. hela min barndom är en enfilig motorväg med negativa bilar. Och nu när jag kommit på att Nej är fel svar, när jag vill säga Ja, så finns det ingen som frågar längre.
Världen är gjord av ironi.