cockeyedcharlie

I förrgår, utekväll. Ju mer tiden gick och ju mer jag drack desto mer insåg jag att jag inte mådde bra. Jag blev inte ens speciellt full. slutade dricka, för jag ville inte inse mer. Inne på tjejtoan klockan 0.37 nådde tankarna klimax. Fem olika tjejer stod och pratade onödigt högt om onödiga saker. jag stirrade bara ner. golvet blockerar ljudet av rösterna. Igen tänkte jag på hur mycket jag hellre skulle vilja vara kille. Man blir aldrig nöjd, jag vet, även när man får det man vill, blir man inte nöjd. Men jag kommer aldrig bli kille, aldrig kunna (en operation som ger mig en kuk gör mig inte till kille.) jag kan bara fortsätta avundas. Varje dag känns det som att jag vill det mer och mer. jag börjar hata tjejer mer och mer. hatar deras sätt. Och just då inne på tjejtoan kokade jag över av raseri. Vänta. Det är allt vi någonsin gör. Vänta på att få gå på toa. vänta på den rätta. vänta på att barnet ska komma ut ur våran mage. vänta på hela världen hela tiden. Jag står inte ut. Tjejerna bara fortsatte tjata och jag ansträngde mig för att inte höra. Golvet var av brunt och beige kakel i något ointressant mönster. Jag följde cementspåren med ögonen tills något fångade min blick. En lösnagel. En lösnagel färgad i blodrött nagellack låg blickstilla på det brunbeiga kakelgolvet. Den där lilla plast grejen är orsaken bakom mitt kvinnohat.
(på vägen hem såg jag ett stjärnfall. gissa vad jag önskade mig.)