tap tap tapping/just to see what happens
åh gud varje gång jag ser en film med steppdans blir jag lyrisk. jag vill också kunna steppa! jag vill också kunna brista ut i dans och sång mitt på gatan och se otroligt charmig ut medan jag gör det. och jag vill ha en pojkvän som också kan steppa, då skulle vi steppat hand i hand överallt. jag älskade singin' in the rain, jag älskade kathy och don, och självklart cosmo med sina lustiga kommentarer. vid någon scen kom jag att tänka på billy elliot och blev nästan tårögd. fan, jag vill också kunna steppa.
när jag får barn ska jag pracka på dem en massa grejer som mina föräldrar aldrig prackade på mig, men som jag nu i efterhand skulle varit jävligt tacksam över. det spelar ingen roll ifall de kommer hata mig när de är små, they'll get over it.
-
jag kunde inte somna inatt, låg och vred mig med absurda tankar. men det var inte jobbigt direkt, jag tyckte tankarna var så roliga så jag bara lät dem frodas. jag kom på att jag ska ta och bli ihop med någon, för skoj skull. inte utnyttja eller så alltså, utan bara, jag vet inte. give in to it. nästa kille som raggar på mig (ja kanske inte första bästa fyllegubben, han måste ju vara attraktiv också) ska jag föreslå detta till. och ifall det tar för lång tid innan någon raggar på mig så ska jag själv gå fram till en snygging vid baren och säga hey, du och jag, lets make it happen. eller något sånt, så han fattar vinken. (haha tanken lockar och roar mig som fan.) Och hela grejen är liksom att vi ska göra det bakifrån: börja med att bli ihop, innan vi ens vet namnet på varandra. och vi ska träffas ofta och fika och gå på stan hand i hand och kyssas och göra allt sånt som ingår i ett förhållande. sen, när vi lärt känna varandra tillräckligt väl, då kan vi bestämma oss för om vi vill göra slut eller inte. Ifall jag hittar någon som tycker att detta verkar lika roligt och intressant som jag, så kan det ju inte bli fel. och dessutom så finns det inget att förlora på det heller. Jag kanske låter desperat men det är jag inte, inte just nu. skulle mycket väl kunna vara singel ett tag till, mitt problem är bara att jag är alldeles för kräsen. och jag hatar det. så jag tänkte att ifall jag bara släpper allt det här och tar någon random så kanske det går över. jag menar, jag tror inte att alla lyckliga par jag ser på gatan blev ihop en dag då båda insåg att de var kära i varandra. det är bara för, för tursamt. för lyckligt och rättvist. och så funkar inte världen. nej, de blev snarare ihop för att en av dem gått och suktat efter den andra, och sedan tänkte den andra att what the hey, ok då. och ifall andra kan göra så utan att känna äckel, så varför skulle inte jag. kanske är detta ett effektivt sätt att bota mig själv. Det kan iaf bli en rolig story att berätta för kidsen sen, speciellt ifall det visar sig att jag och min man gifte oss på gund av en absurd tanke.
när jag får barn ska jag pracka på dem en massa grejer som mina föräldrar aldrig prackade på mig, men som jag nu i efterhand skulle varit jävligt tacksam över. det spelar ingen roll ifall de kommer hata mig när de är små, they'll get over it.
-
jag kunde inte somna inatt, låg och vred mig med absurda tankar. men det var inte jobbigt direkt, jag tyckte tankarna var så roliga så jag bara lät dem frodas. jag kom på att jag ska ta och bli ihop med någon, för skoj skull. inte utnyttja eller så alltså, utan bara, jag vet inte. give in to it. nästa kille som raggar på mig (ja kanske inte första bästa fyllegubben, han måste ju vara attraktiv också) ska jag föreslå detta till. och ifall det tar för lång tid innan någon raggar på mig så ska jag själv gå fram till en snygging vid baren och säga hey, du och jag, lets make it happen. eller något sånt, så han fattar vinken. (haha tanken lockar och roar mig som fan.) Och hela grejen är liksom att vi ska göra det bakifrån: börja med att bli ihop, innan vi ens vet namnet på varandra. och vi ska träffas ofta och fika och gå på stan hand i hand och kyssas och göra allt sånt som ingår i ett förhållande. sen, när vi lärt känna varandra tillräckligt väl, då kan vi bestämma oss för om vi vill göra slut eller inte. Ifall jag hittar någon som tycker att detta verkar lika roligt och intressant som jag, så kan det ju inte bli fel. och dessutom så finns det inget att förlora på det heller. Jag kanske låter desperat men det är jag inte, inte just nu. skulle mycket väl kunna vara singel ett tag till, mitt problem är bara att jag är alldeles för kräsen. och jag hatar det. så jag tänkte att ifall jag bara släpper allt det här och tar någon random så kanske det går över. jag menar, jag tror inte att alla lyckliga par jag ser på gatan blev ihop en dag då båda insåg att de var kära i varandra. det är bara för, för tursamt. för lyckligt och rättvist. och så funkar inte världen. nej, de blev snarare ihop för att en av dem gått och suktat efter den andra, och sedan tänkte den andra att what the hey, ok då. och ifall andra kan göra så utan att känna äckel, så varför skulle inte jag. kanske är detta ett effektivt sätt att bota mig själv. Det kan iaf bli en rolig story att berätta för kidsen sen, speciellt ifall det visar sig att jag och min man gifte oss på gund av en absurd tanke.
Kommentarer
Trackback