cockeyedcharlie

Har rotat igenom mina föräldrars LP samling och hittat några guldkorn. Så nu, för att varva ner denna sjukt nervösa och ack så ljuva dag sitter jag och lyssnar på 80-tals musik. Måste säga att det bästa hittills från samlingen är en låt med Gangway ( haha GANGWAY! herregud mina föräldrar brukade lyssna på indie, vad mer är det jag inte vet om? ), där Allan Jensens delikatmjuka röst gör sitt allra bästa, sin final stand.
Har speciellt fastnat för ett parti mot slutet: "everything went wrong, everything that could go wrong, went wrong." Herregud vad fin han är just då. så olycklig. Woe me! och "oh cruel fortune" liksom. Nå nå, annars fastnade jag för en annan låt innan denna också, med UB40. Och nej inte red red wine eller någon annan klassiker. Denna heter don't break my heart (kanske också är klassiker? Jag har då aldrig hört den innan). Och det är något så konstigt med den låten, jag gillar den som fan, det där ljudet, och så den softa rösten som inte vill att man ska krossa hans hjärta, men ljudet, i bakgrunden som liksom, (hur skriver man ljud?) det känns som ett hål man håller på att sugas in i, som att man blir hypnotiserad med en sån där svarochvit snurrgrej eller som att man är vilse i en labyrint av metall. det går inte att förklara ljud ju, men så låter det för mig, just så. och jag gillar det!
Tycker dessa två låtar blir bra symboler för idag. Det kan ju inte vara kärlek, men ifall, ifall det nu är det så måste man vara försiktig. För det är fragile, hjärtat. (and its the only one i've got.) Men än så länge är jag bara glad över att få känna såhär igen, utan äckel, utan avsmak. bara värme och nervositet. basic