cockeyedcharlie

jag kan inte somna. jag försöker verkligen, jag har lovat mig själv att vakna klockan åtta imorgon så jag för en gångs skull kan gå på den tidiga föreläsningen. Men istället, som vanligt, kommer alla dessa dumma tankar upp. tankar om livet; Det förflutna och det som än är okänt. jag undrar över vad som hänt med mig, hur jag utvecklats till den jag är, och varför. jag tänker på anna, hur lika men ändå olika vi är.
Hon är mer lyckad än mig, om man nu kan säga så. om man kan mäta lycka. Hon har ett grymt jobb som hon trivs med, hon har en massa pengar och har nu äntligen köpt en lägenhet som hon velat ha, hon har jättebra självförtroende. ambition och mål. jag har visserligen fler vänner än henne, det har jag alltid haft. hon har varit mer ensamvarg och satsat på annat, hållt några få nära sig, och fräst bort dem andra. jag å andra sidan har varit social. jag har haft lätt för att bekanta mig med folk, omsvärmat mig av vänner vart jag än gått. (men sen, alla vänner i hela världen kan inte hjälpa mot att åka hem ensam varje kväll till ett tomt rum med hopplös utsikt.)
jag är inte avundsjuk på min syster. det skulle jag aldrig kunna bli. avundsjuka för mig är något som alltid leder till avsky och bitterhet. ifall jag blir avundsjuk på en vän kommer avundsjukan smitta ner vänskapen till den grad att jag får kväljningar när jag pratar med personen i telefon, och tänker dumma tvångstankar när vi träffas. nej, avundsjuk kommer jag aldrig bli på min syster. istället är jag såklart glad för hennes skull, samtidigt fundersam över hur det kommer sig att det blev just såhär.
när vi var mindre var det hon som var den lata, och jag som var den ambitiösa. mamma fick börja muta anna i åttan för att få bra betyg. femhundra spänn för ett mvg. anna har alltid älskat pengar, haha och hur kan hon inte?
sen när jag började få betyg i skolan ville jag också ha pengar, jag sa till mamma att det är orättvist, att jag inte borde bestraffas för att jag råkar vara mer ambitiös än henne. och hon fattade mitt resonemang, men tyckte att jag var dum. "Vadå bestraffas? Du har ambition! Det är inget straff, det är det som kommer få dig att lyckas i livet. Anna har inte samma motivation som du, hon bryr sig inte om betyg, men hon bryr sig om pengar.. men visst du ska också få belöning.." Ungefär så gick det, och så fick jag också pengar tillslut. Inte lika mycket som anna dock, men det var lugnt, jag hade ju "ambition".
Det var i lågstadiet som jag blev en tävlingsmänniska, det fanns en kille jag ogillade i klassen som var en smartass och jag ville till varje pris vara bättre än honom. det lyckades jag med. I mellanstadiet bytte jag skola, och fortsatte sträva efter att vara bäst. I femman räknade jag i sjuornas mattebok. jag minns hur stolt jag kände mig, hur mycket jag tyckte om att få saker och ting gjorda snabbt. Högstadiet gick lite trögare, men jag lyckades ändå i slutändan. Det var nog gymnasiet som gick snett. Jag kom in dit jag velat, jag hade mina poäng, mina jävla m, v:n och g:n, svart på vitt.
och så tog batterierna slut. elektriciteten gick ur mig.
nu i efterhand känns det som att jag gjort allt bakifrån. jag borde latat mig igenom hela låg och mellanstadiet, som anna. och sedan sakta men säkert, stigit uppåt. men det är försent. jag kommer nog aldrig mer bli som jag var, jag kan inte gå tillbaka i utvecklingen.
- People change.
- People change?
- Yeah, people change.
- Well, can they change back?
- I don't know. I think it's harder.