cockeyedcharlie

mamma frågade mig vart jag skulle och jag hittade på något för att jag visste att hon ändå inte skulle tro mig. och hon trodde mig inte. så jag ljög om att jag inte ljög. ibland känns det som att allt som kommer ur min mun bara är påhittat, taget ur luften. lögner i lögner, och allt osant. men det är väl jag, mina egna ord? och jag är ingen lögn, jag finns! jag tänker oftast att ja så är det, men när svaret är otydligt blir jag nervös. när jag tänker på mitt jag, på existensens existens, blir jag så rädd att det inte ens hjälper att blunda. mitt hjärta börjar banka hårt som en galen man som slår huvudet mot väggen. och ibland skrämmer jag mig själv till tårar.