cockeyedcharlie

så, det verkar som att vi kommer träffas igen. fransmannen och jag. ändå.
han har precis gått och lagt sig nu, och vi har bestämt att fika på onsdag, dessutom ville han att jag skulle visa honom göteborgs finare platser.
Min första tanke var skansen krona, dit måste vi definitivt gå. Promenera genom haga och upp för alla trappor för att sedan titta ner där vi redan gått, men efter det vet jag inte riktigt. hamnen vid eriksberg kanske. där är det riktigt fint när ljuset försvinner och den andra sidan lyses upp i vattnet, som en helt ny stad.
men jag hatar egentligen att planera sånt här, det blir ju ändå aldrig så som jag tänkt. Min fantasi är alldeles för vild och naiv. Men jag vill ju inte vara naiv, jag vill inte att mina tankar ska flyta iväg och bli alldeles hoppfulla; guld och gröna skogar, och sen slår verkligheten in och there's nothing. Jag hatar att hoppas på sånt som aldrig kommer hända mig, men det går inte att undvika.
Det bästa vore ifall någon skrev ner allt som aldrig kommer hända mig på en lista, typ "Fat chance, Irina" eller "Fucking forget it" och sen tusentals punkter. Och jag skulle hållt hårt i den listan, den skulle blivit min bibel som jag tog med mig överallt, för att inte råka hamna i situationer som inte är mig till lags. Då skulle jag sluppit mycket elände. Eller typ ifall alla killar jag aldrig någonsin kommer kunna få räckte upp handen samtidigt. Jafan, det är det jag behöver, lite simplicity i den alltför komplicerade vardagen. Men livet vore väl alldeles för enkelt då, och inget som är värt att kämpa för är enkelt.
eller hur var det?