cockeyedcharlie

jag önskar jag hade mod nog att göra något av mig själv. att göra av med mig själv. mod och kraft. och lust. men jag är alltid feg och svag när det betyder som mest. när jag behöver mig själv mer än någonsin. och jag vill inte ha någon jävla sympati eller onödig hjälp. jag vill bara ha ett quick fix, det är allt. för det känns som att jag är den enda jag känner som står still, eller inte ens det; den enda som glider bakåt. det känns som att murphys lag är baserad på mig, och det känns som att det inte finns någonting för mig här, eller vart som helst. ingenting som betyder något, som skulle gjort mig lycklig. kanske ett slag i huvudet. tillräckligt hårt för att sjunka in i medvetslöshet. koma. bara koma och inget annat. för att sedan vakna upp som 65åring med barnbarn springandes omkring. eller kanske bli psykiskt störd. helt och hållet isolera sig själv, leva i sin egna lilla värld och vara helt oberörd av alla utanför. vilket som egentligen, vad som helst som får mig att slippa gå igenom livet.