cockeyedcharlie

jag vet fortfarande inte vad jag ska tro på; slump eller öde? eller ingetdera kanske, finns det något mittemellan, eh. jag hade en diskussion med madde för ett tag sen om det, hur saker och ting blir eller inte blir som man vill/tänkt sig. Hon berättade att i hennes liv så brukar sånt som hon hoppas på eller vill tillslut oftast lösa sig på något sätt. Jag sa att nej, du, så funkar inte det för mig. det blir oftast så som jag inte vill eller inte har tänkt mig. jag menar inte att jag haft otur i hela mitt liv, jag kanske bara är otacksam för att saker som "löser" sig ofta är petitesser som inte spelar så stor roll really. som i måndags t ex. Sara berättade i skolan att hon hade åkt med djungelspårvagnen, och jag sa att jag inte ens har sett den. Sedan när jag och madde står på min hållplats och väntar på att åka hem till henne, vilken vagn är det inte som kommer då om inte djungelvagnen? tack liksom! det var precis det jag hade gått runt och hoppats på hela jävla dagen, haha. så jag och madde började snacka om våra "skyddsänglar", och vi kom fram till att min ängel förmodligen är mentally retarded. Maddes fattar liksom vad han ska göra för att få henne att må bra, medan min tänker med dreggel i mungipan och snea ögon att åh! irina är hungrig nu, jag kanske borde låta henne ramla i hundbajs.
fan, det är säkert så. och det är nog omöjligt för mig att reklamera honom och få en ny.
För jag tänker hursomhelst aldrig tro att livet är vad man gör det till. no way in hell att det är sant. Hur skulle jag kunna göra mitt liv bättre helt själv, när det som händer i mitt liv beror på tusentals människor runtom mig som inte är jag? Jag kan aldrig tvinga någon till något, som skulle göra mitt liv "bättre". och fan, nu låter jag så jävla miserabel fastän jag egentligen är road av detta så jag borde lägga ner.
godnatt.