cockeyedcharlie

Jag undrar hur det känns, i en patologisk lögnare, när han ljuger. Lovar han sig själv varje gång att denna gången, var den sista? Får han en adrenalinkick och kan knappt vänta på att stöta på nästa person som ska få en dos av hans osanning? Och samvetet då, hur är det med samvetet, ifall jag nu antar att det finns något sånt. Slutar det med att det är lögnerna som kontrollerar honom, när det var tvärtom från början, när han bara ville vara lite lurig; och nu kan han inte ens hejda sig, orden liksom kommer ut ur hans mun, osanna ord, bara väller ut, och han kan inget annat än att ge med sig. ge upp. Blir han en psykopat tillslut då, blir de vardagliga lögnerna tråkiga, ruschen övergår till rutin, och han tar upp en kniv. bara för att testa sig själv, tänja på gränserna lite... åh jag vill så gärna veta, men jag kommer nog aldrig få göra det om inte jag själv blir som han, och hur ska man lyckas med det, det kan ju inte vara så att man bara bestämmer sig en dag för att bli en heltidslögnare. Det handlar om mod och rädsla, i olika situationer. Sanningen är ju alltid den "enklaste" vägen, men också den mest skrämmande.
Jag ljög rätt så mycket som barn. jag vet inte riktigt varför, men det tydde sig alltid lättare för mig att ljuga ihop något. Jag var livrädd för sanningen, men lögnen, lögnerna var ju så fina, övermänskliga. Jag mådde aldrig bra av att ljuga, jag fick ångest och ångrade mig alltid. Nu för tiden ljuger jag mest om småsaker, små vita lögner som inte skadar (men dem skadar väl alltid?), bara för att undvika saker. t ex något så petitessaktigt som att svara Ja när mamma frågar om jag ätit när jag står vid dörren och har bråttom, eller ifall jag städat, och mitt rum egentligen ser ut som en trafikolycka. Jag säger ja, bara för att undvika diskussion, och troligtvis bråk. Och jag hatar att bråka med mamma, hon vinner alltid, jag kapitulerar. sedan brukar jag också dra till "inget/jag vet inte" lögner, t ex när någon frågar vad jag tänker på och jag just i den stunden råkar tänka på något privat, eller på något som personen i fråga verkligen inte får veta, för det är hemligt. Och hemligheter, är väl inga lögner? En hemlighet blir en lögn först när man blir tillfrågad om den, och ljuger om dess existens, eller nej, inte ens då! Den blir aldrig lögn, bara muren runt den som man bygger upp för att skydda den. Hemligheter är ju bara undangömda informationer av något slag.