cockeyedcharlie

"Death is like sex in high school; if you knew how many times you missed having it, you’d be paralyzed."

jag har varit sekunder och centimeter från att dö så många gånger i mitt liv att jag har tappat räkningen. ibland får jag nästan för mig att jag är odödlig. men jag har väl bara haft tur.
det började redan vid födseln. efter att jag skars ur min mamma var det första jag gjorde att bli sjuk. det var kikhosta eller något sånt, livsfarligt för spädbarn hursomhelst. jag fick sprutor i huvudet och har två små ärr på ena handen, av någon anledning. jag minns ju såklart ingenting, men jag klarade mig, tydligen.
när jag var fyra fem år slog jag i huvudet i en vass stålkant. med flit. det var en sommardag i rumänien, utanför våran byggnad. pappa stod några meter ifrån och pratade med en bekant och jag stod med morfar vid ingången. han sa till mig att gå till pappa för att han skulle åka upp till lägenheten. jag minns bara att jag vände mig om för att lyda morfar, men greps istället plötsligt av panik. jag trodde att han skulle lämna mig föralltid. jag tittade desperat tillbaka mot ingången och såg hur porten stängdes, hur morfar gick upp för trapporna genom glaset, sen sprang jag mot den enorma porten, hukade mig ner vid den och bankade desperat med huvudet mot glaset. jag råkade träffa stålkarmen istället. tre stygn i pannan. några centimeter åt vänster och jag vore död.
sen en gång när jag gick i lågstadiet var jag och mamma påväg till ett lärarsamtal i skolan, den låg precis bredvid vårat hem så vi promenerade lugnt dit. några meter efter vår portuppgång stannade mamma till för att knyta sina skor. jag stod bredvid och väntade otåligt. så tog jag ett steg framåt, för att jag trodde hon var klar, men det var hon inte. hon drog mig snabbt tillbaka. En hundradels sekund efteråt föll en stor plastpåse med isblock rakt framför fötterna på mig. En hundradels sekund senare, och jag vore död.
jag har blivit sparkad i bröstet av ett sto, jagad av en förmodligen rabiessmittad hund, anfallen av en tupp (okey tuppen kanske inte var livsfarlig men jag blev mer rädd för den än för hunden, seriöst, they freak me out.). jag har spräckt en keramikskål med bakhuvudet, varit nära om bilolyckor ett flertal gånger, min syster har råkat välta min barnvagn. jag har nästan drunknat på semester i frankrike, blivit förföljd av okända killar, och jag har ramlat och slagit mig flera gånger, men aldrig brytit några ben eller fått mer än små ärr.
sen har jag också något diffust barndomsminne från rumänien med en pistol. en galen man med en pistol. han sköt en gång, men jag vet inte vart kulan landade. jag minns inte ens om det var mig han siktade på.
jag minns bara ljudet av skottet.