svart lukt.
Ibland känner jag mig så oförklarligt bortglömd. helt ouppmärksammad. Det känns som att den enda som tänker på mig, är jag, för att jag är så illa tvungen. Som att jag saknar alla andra, mer än vad dem saknar mig. Ibland går jag runt sådär, utan att göra något åt det, och bara låter mig må dåligt, i revolt mot mig själv, bara för att. Och ibland försöker jag anstränga mig, jag sväljer stoltheten och ringer någon. Ibland brukar personen i luren säga: Åh jag tänkte precis ringa dig! Tänkte, precis. Men jag hann före, jag hinner alltid före.
Och när jag går ner, för att vädra min kropp ifrån mitt rum, och den enda som finns där nere är mamma, och hon pratar med mig, hon uppmärksammar mig. Frågar hur jag mår, vad jag har för mig. Jag är alltid för trött för att uppriktigt svara. jag bara muttrar. Och hon blir orolig, och pussar mig på kinden. Säger att hon älskar mig. Då blir allt bara värre. hon är min mamma, därför hon älskar mig. Hon älskar mig bara för att jag är hennes barn. Ifall hon fött någon annan skulle den personen fått min kärlek. Så är det verkligen mig hon älskar? Mig som person, eller bara mig av det faktum att jag delvis är en kopia av henne, att hon av naturen har blivit lärd att älska mig..
(vad fan är det jag skriver, hur kan jag med att tänka såhär. hur kan jag vara så jävla odräglig och otacksam. så äckligt av mig. att jag inte uppskattar något. Jag önskar att jag kunde stå utanför min kropp och ge mig själv ett knytnävsslag mot hjärtat.)
-
Jag tog en dusch; jag behövde komma härifrån. Bort ifrån mig själv, bort ifrån mitt rum där jag är mig själv som mest. Vattnet slog emot mitt huvud och svepte sig nerför min kropp, det kändes tungt. Jag var för mycket. Jag släckte ljuset, lite bättre, jag blundade hårt, lite bättre. Helt plötsligt kände jag inte av mig själv lika mycket. jag minus ett sinne, är inte ett helt jag. en sten existerar inte för sig själv, eftersom den inte känner av sig själv. Den existerar endast för de som uppmärksammar den, som stöter på den, den existerar helt i onödan, orsakslöst. Men jag då? jag känner, jag ser, jag hör. mig själv. Utan alla sinnen, finns man inte helt och fullt, inte på samma sätt. Tänk om man föddes blind och döv. Inga ord att tänka med, inga bilder som motsvarar, som förklarar, det man känner emot sin kropp, som man känner på tungan, eller som man inandas. Förstår man ens att man andas? Kan man njuta av vatten mot sin hud, ifall man inte vet vad det är?
Jag stod och tänkte sådär en lång stund. Kände mig lycklig över att faktiskt kunna njuta av vattnet, kanske vill jag drunkna ändå? Samtidigt som jag hatar att det är såhär, eftersom jag inte kan förklara det. Jag kan inte förklara varför jag njuter av det, vad det beror på. Ifall det verkligen är jag, eller..vad det annars skulle vara för något.
Det är molekyler alltihopa, små atomer, det är bara det. vattnet och stenen. Och trots att man inte kan veta deras ursprung, deras uppkomst, så vet man ändå om dem, att dem finns i fast och flytande form, förevigade i konstanta atomer. Men tankarna då! De är inga atomer, de har ingen anledning, de bara finns, de bara kommer, och de bara går. oförklarigt. Hur kan man med sig att förstöra sig själv inifrån, till den grad att tankarna svider mer än eld? Den enda skillnaden mellan fysisk och psykisk smärta; den fysiska försvinner alltid. Såren läks och blir till ärr. Minnen fulla av ärr, det är bara det.
Jag fortsatte blunda och lade händerna över öronen. vattnet som sprutade ur taket hördes endast litet, och jag kände hur jag försvann, bitvis. inte helt, men lite. Tillräckligt mycket för att hjälpa, trösta. Och så kom yrseln över mig. Denna jävla överflödiga känsla som väckte mig ur min dvala. Jag hatar den, jag trotsade den, stod endast stilla och lät den frodas. Jag ville inte ens göra vattnet kallare, för att bli klar i huvudet, vilken överflödig handgest det skulle krävt. Men jag var tvungen, tillslut. jag började kvävas av ångorna, gned mina ögon förtvivlat och stängde av vattnet. Och så fanns jag, helt och fullt, igen.
Gud så meningslöst, bara det.
Och när jag går ner, för att vädra min kropp ifrån mitt rum, och den enda som finns där nere är mamma, och hon pratar med mig, hon uppmärksammar mig. Frågar hur jag mår, vad jag har för mig. Jag är alltid för trött för att uppriktigt svara. jag bara muttrar. Och hon blir orolig, och pussar mig på kinden. Säger att hon älskar mig. Då blir allt bara värre. hon är min mamma, därför hon älskar mig. Hon älskar mig bara för att jag är hennes barn. Ifall hon fött någon annan skulle den personen fått min kärlek. Så är det verkligen mig hon älskar? Mig som person, eller bara mig av det faktum att jag delvis är en kopia av henne, att hon av naturen har blivit lärd att älska mig..
(vad fan är det jag skriver, hur kan jag med att tänka såhär. hur kan jag vara så jävla odräglig och otacksam. så äckligt av mig. att jag inte uppskattar något. Jag önskar att jag kunde stå utanför min kropp och ge mig själv ett knytnävsslag mot hjärtat.)
-
Jag tog en dusch; jag behövde komma härifrån. Bort ifrån mig själv, bort ifrån mitt rum där jag är mig själv som mest. Vattnet slog emot mitt huvud och svepte sig nerför min kropp, det kändes tungt. Jag var för mycket. Jag släckte ljuset, lite bättre, jag blundade hårt, lite bättre. Helt plötsligt kände jag inte av mig själv lika mycket. jag minus ett sinne, är inte ett helt jag. en sten existerar inte för sig själv, eftersom den inte känner av sig själv. Den existerar endast för de som uppmärksammar den, som stöter på den, den existerar helt i onödan, orsakslöst. Men jag då? jag känner, jag ser, jag hör. mig själv. Utan alla sinnen, finns man inte helt och fullt, inte på samma sätt. Tänk om man föddes blind och döv. Inga ord att tänka med, inga bilder som motsvarar, som förklarar, det man känner emot sin kropp, som man känner på tungan, eller som man inandas. Förstår man ens att man andas? Kan man njuta av vatten mot sin hud, ifall man inte vet vad det är?
Jag stod och tänkte sådär en lång stund. Kände mig lycklig över att faktiskt kunna njuta av vattnet, kanske vill jag drunkna ändå? Samtidigt som jag hatar att det är såhär, eftersom jag inte kan förklara det. Jag kan inte förklara varför jag njuter av det, vad det beror på. Ifall det verkligen är jag, eller..vad det annars skulle vara för något.
Det är molekyler alltihopa, små atomer, det är bara det. vattnet och stenen. Och trots att man inte kan veta deras ursprung, deras uppkomst, så vet man ändå om dem, att dem finns i fast och flytande form, förevigade i konstanta atomer. Men tankarna då! De är inga atomer, de har ingen anledning, de bara finns, de bara kommer, och de bara går. oförklarigt. Hur kan man med sig att förstöra sig själv inifrån, till den grad att tankarna svider mer än eld? Den enda skillnaden mellan fysisk och psykisk smärta; den fysiska försvinner alltid. Såren läks och blir till ärr. Minnen fulla av ärr, det är bara det.
Jag fortsatte blunda och lade händerna över öronen. vattnet som sprutade ur taket hördes endast litet, och jag kände hur jag försvann, bitvis. inte helt, men lite. Tillräckligt mycket för att hjälpa, trösta. Och så kom yrseln över mig. Denna jävla överflödiga känsla som väckte mig ur min dvala. Jag hatar den, jag trotsade den, stod endast stilla och lät den frodas. Jag ville inte ens göra vattnet kallare, för att bli klar i huvudet, vilken överflödig handgest det skulle krävt. Men jag var tvungen, tillslut. jag började kvävas av ångorna, gned mina ögon förtvivlat och stängde av vattnet. Och så fanns jag, helt och fullt, igen.
Gud så meningslöst, bara det.
Kommentarer
Trackback