cockeyedcharlie

Idag var den sista föreläsningen för europadelkursen. Jag hade bestämt mig igår att jag inte skulle gå på morgonen, utan komma sådär lite sluddrig klockan ett och bortförklara min sena ankomst med att jag sov för lite (vilket jag också gjorde). Så jag vaknade vid elva, fixade iordning mig och skulle gå, men så fastnade jag i köket, i en diskussion med mamma. Vi bråkade inte eller något sånt, vi bara satt och samtalade, och jag älskar att göra det med mamma, för det spelar ingen roll vart eller hur det än börjar, vi kommer alltid till samma ämne tillslut. Historia, våran historia, våran familj och släkt. Mamma berättar om sin barndom, om mormor och morfar, hur de var och vad dem sa. Jag älskar att höra sånt, som att de fortfarande är här, som att de är i rumänien, i lägenheten och väntar på oss. Man skulle kunna tro att det någongång tar slut, tillslut så har mamma inget mer att berätta om, men dit har vi än inte kommit ialf. Idag t ex fick jag reda på att min mammas morfar blev tillfångatagen av ryssarna under första världskriget. Han var fånge i sibirien i fem år, och sedan, gick han till fots ända hem tillbaka till rumänien. Till fots. herregud, det måste ha tagit så lång tid, det måste varit så jobbigt. Och så fick jag veta att mormor var gift en gång innan, när hon var nitton år. Två veckor, sedan sprang hon därifrån. Och morfars föräldrar dog när han var sju och nio år gammal, så han blev en dräng åt några ungrare tills han var tjugo. Jag önskade att jag på något sätt kunnat se dem när de var unga, min mormor och morfar. Se deras liv passera revy. Men istället får jag trösta mig med gamla svartvita fotografier, jag får hoppas att jag aldrig glömmer bort deras röster, och när vi är i rumänien så kan jag påminna mig själv om hur de luktade genom att öppna den gamla garderoben och pressa deras kläder mot mitt ansikte.