överflödig min döda kropp
Jag hittade tillslut hori ma panenko och lasky filmen, på en amerikansk internetbutiksajt. jajävlar. Jag ska nog ta och köpa dem, och ifall de nu inte är så bra som jag hoppas på så kommer jag aldrig mer vara så laglydig ever again! måste bara räkna pengarna först. eh
gud jag har blivit så förslappad lately, fattar inte vad det är med mig. Lat är ett fult ord liksom, jag har snarare tappat livsorken. Istället för att kalla mig slö och få mig att låta som en överflödig idiot så föredrar jag nog det senare alternativet. Där framställs man mer som ett stackars offer. Offer för livet och alla dess jävligheter och ansträngningar. Men ja, faktumet kvarstår att jag inte orkar eller har lust till något. Jag har blivit en sån som, ifall jag bodde ensam och hade slut på mat, skulle tänkt: "Äh, jag kan äta imorgon.."
Jag brukar sitta och fantisera ihop hur det blir i framtiden när jag är världsdiktator och regerar med en järnhand. då skulle saker och ting bli gjorda! men ja, det skulle dem förmodligen inte, och världen hade gått under med huvet före. men det vore väl lika bra.
Imorse blev jag intervjuad igen på spårvagnen. Vart gick du på, vart ska du gå av, vad har du för kort osv osv. Och så sista frågan: Hur gammal är du? Varje gång jag får den frågan utan att vara beredd på den så måste jag alltid tänka efter i en, två, tre sekunder. imorse också, intervjuarkillen kollade lite förvirrat på mig medan jag klämde fram: eeehhh...18? Jag tänker alltid 19 eller 17. 19 för att alla mina vänner är typ nitton. och 17 för att jag kanske inte accepterat det faktum att jag fortfarande åldras. Jag vet inte. Men arton känns så överflödigt. Jag har vant mig vid det, jag har kommit över ångesten jag hade månader innan jag blev arton. jag har inte gråtit på grund av att jag är arton sen natten då jag fyllde arton. men fan, arton liksom. vad ska det betyda? inte ett jävla piss. Jag vet inte mer nu som jag inte redan visste när jag var sjutton, och det är inte mycket att skryta med heller. Varför måste människor alltid labela saker, som ålder. varför hålla reda på hur länge man levt genom siffror som bara skapar fördomar? Nu är jag arton, och folk ser mig som arton ifall dem vet om det. Men ifall jag varit tjugo, skulle jag helt plötsligt bli en annan person i samma ögon. Jag har åldersnoja, jag vet. Men jag hatar att bli förlöjligad eller oaccepterad på grund av min ålder, håna mig på grund av min personlighet istället, det är ju mer effektivt och varar längre.
gud jag har blivit så förslappad lately, fattar inte vad det är med mig. Lat är ett fult ord liksom, jag har snarare tappat livsorken. Istället för att kalla mig slö och få mig att låta som en överflödig idiot så föredrar jag nog det senare alternativet. Där framställs man mer som ett stackars offer. Offer för livet och alla dess jävligheter och ansträngningar. Men ja, faktumet kvarstår att jag inte orkar eller har lust till något. Jag har blivit en sån som, ifall jag bodde ensam och hade slut på mat, skulle tänkt: "Äh, jag kan äta imorgon.."
Jag brukar sitta och fantisera ihop hur det blir i framtiden när jag är världsdiktator och regerar med en järnhand. då skulle saker och ting bli gjorda! men ja, det skulle dem förmodligen inte, och världen hade gått under med huvet före. men det vore väl lika bra.
Imorse blev jag intervjuad igen på spårvagnen. Vart gick du på, vart ska du gå av, vad har du för kort osv osv. Och så sista frågan: Hur gammal är du? Varje gång jag får den frågan utan att vara beredd på den så måste jag alltid tänka efter i en, två, tre sekunder. imorse också, intervjuarkillen kollade lite förvirrat på mig medan jag klämde fram: eeehhh...18? Jag tänker alltid 19 eller 17. 19 för att alla mina vänner är typ nitton. och 17 för att jag kanske inte accepterat det faktum att jag fortfarande åldras. Jag vet inte. Men arton känns så överflödigt. Jag har vant mig vid det, jag har kommit över ångesten jag hade månader innan jag blev arton. jag har inte gråtit på grund av att jag är arton sen natten då jag fyllde arton. men fan, arton liksom. vad ska det betyda? inte ett jävla piss. Jag vet inte mer nu som jag inte redan visste när jag var sjutton, och det är inte mycket att skryta med heller. Varför måste människor alltid labela saker, som ålder. varför hålla reda på hur länge man levt genom siffror som bara skapar fördomar? Nu är jag arton, och folk ser mig som arton ifall dem vet om det. Men ifall jag varit tjugo, skulle jag helt plötsligt bli en annan person i samma ögon. Jag har åldersnoja, jag vet. Men jag hatar att bli förlöjligad eller oaccepterad på grund av min ålder, håna mig på grund av min personlighet istället, det är ju mer effektivt och varar längre.
Kommentarer
Trackback