trivia
åh jag älskar teveserier! jag har följt dem troget i hela mitt liv, ialf sedan jag fick min första egna Teve i mitt första egna rum. Mark, hette den (tvn), märket alltså, jag skulle aldrig få för mig att döpa någon ägodel till Mark, men ja. Mark var riktigt nice, tills han blev gammal. (nu är det kendo som gäller, låter mycket coolare, och han är större också, mh ye). När jag var liten, och hade kabelteve, var det vänner, beverly hills, melroes place och pang i plugget som gällde. Och sen de svenska serierna en fyra för tre med den sjuka hyresvärden som hade vandrande pinnar som husdjur och rena rama rolf som fick mig att skratta hejdlöst. Jag hade en crush på Joseph Gordon-Levitt och dregglade när jag kollade på 3:e klotet från solen. Jag ville bli advokat på grund av Ally McBeal och några år senare gav jag upp Joseph och blev kär i James Marsters från buffy. Haha ja, jag erkänner, jag fastnade för vampyrslayern. Det var fan pure underhållning, trots att vampyrgrejer aldrig riktigt fascinerat mig eftersom jag föddes i transsylvanien och den vanligasta kommentaren jag får när främlingar får reda på detta är: Åh så du är vampyr hehe? Jajävlar...
Nå nå. varje gång en serie dör så får jag ångest och måste hitta ett substitut, men jag faller ju så lätt. That 70's och scrubs har det varit länge och fastän 70s är slut så kan jag fortfarande kolla på alla avsnitt om och om igen och gråta vid precis samma scener varje gång, speciellt slutet. men snart, bara tre dagar kvar, då har säsong 6 av scrubs premiär i usa. jag väntar ivrigt, det känns som att jag väntat i evigheter.
Jag tycker inte om när serier blir oändligt långa och hinner byta ut typ alla huvudkaraktärer innan slutet, som typ den där serien, vad hette den, om anna och hugo? där anna och hugo försvann efter första säsongen och det började handla om hennes dyslektiska syster typ. helt jävla cepe. eller serier med sjuktdåliga slut som sunset beach där meg vaknar upp och fattar att hon drömt allt. jävla koma dröm liksom? eh. jaja. sen är det inte roligt när dem dödar grymma serier efter bara en eller två säsonger, som t ex Dead Like Me. jag vill ju se mer av George och knarkhunken Mason! Eller fantasy island! Eller t o m that 80's show som kanske inte var lika bra som 70's men ändå watchable. jag visste att jag skulle tycka om den redan i första avsnittet när Corey och Roger sitter i bilen påväg till jobbet med 80tals kläder, 80tals frisyrer och lyssnar på 80tals musik, och de skrålar med i talking heads låten:
And you may ask yourself, well...how did I get here?
Letting the days go by / let the water hold me down
Letting the days go by / water flowing underground
Into the blue again / after the moneys gone
Once in a lifetime / water flowing underground
(ok egentligen föll jag för den redan i introt när jag hörde att what difference does it make spelades i skivbutiken, men detta gjorde det bara mer självklart.)
Jag vet inte vad jag skulle gjort ifall jag inte haft denna verklighetsflykt, ifall jag varit tvungen att leva mitt egna liv, i nuet, all the fucking time. det kanske skulle bli något av mig då, men nu blir jag väl säkert en sån där crazy katt-tant med tjugo siameser som polare.
jaja, its worth it.
Nå nå. varje gång en serie dör så får jag ångest och måste hitta ett substitut, men jag faller ju så lätt. That 70's och scrubs har det varit länge och fastän 70s är slut så kan jag fortfarande kolla på alla avsnitt om och om igen och gråta vid precis samma scener varje gång, speciellt slutet. men snart, bara tre dagar kvar, då har säsong 6 av scrubs premiär i usa. jag väntar ivrigt, det känns som att jag väntat i evigheter.
Jag tycker inte om när serier blir oändligt långa och hinner byta ut typ alla huvudkaraktärer innan slutet, som typ den där serien, vad hette den, om anna och hugo? där anna och hugo försvann efter första säsongen och det började handla om hennes dyslektiska syster typ. helt jävla cepe. eller serier med sjuktdåliga slut som sunset beach där meg vaknar upp och fattar att hon drömt allt. jävla koma dröm liksom? eh. jaja. sen är det inte roligt när dem dödar grymma serier efter bara en eller två säsonger, som t ex Dead Like Me. jag vill ju se mer av George och knarkhunken Mason! Eller fantasy island! Eller t o m that 80's show som kanske inte var lika bra som 70's men ändå watchable. jag visste att jag skulle tycka om den redan i första avsnittet när Corey och Roger sitter i bilen påväg till jobbet med 80tals kläder, 80tals frisyrer och lyssnar på 80tals musik, och de skrålar med i talking heads låten:
And you may ask yourself, well...how did I get here?
Letting the days go by / let the water hold me down
Letting the days go by / water flowing underground
Into the blue again / after the moneys gone
Once in a lifetime / water flowing underground
(ok egentligen föll jag för den redan i introt när jag hörde att what difference does it make spelades i skivbutiken, men detta gjorde det bara mer självklart.)
Jag vet inte vad jag skulle gjort ifall jag inte haft denna verklighetsflykt, ifall jag varit tvungen att leva mitt egna liv, i nuet, all the fucking time. det kanske skulle bli något av mig då, men nu blir jag väl säkert en sån där crazy katt-tant med tjugo siameser som polare.
jaja, its worth it.
Kommentarer
Trackback