cockeyedcharlie

det är sent/tidigt, jag har inte lagt mig än, jag orkar inte sova. jag orkar inte klaga. thats it, det bara slog mig, jag tär sönder mig på att klaga och ömka/störa mig på migsjälv. jag har det så jävla bra egentligen, men ja det är aldrig tillräckligt. alltid vill man ha mer, självklart. men bara för det kan man inte glömma det man faktiskt redan har, inte glömma hur snabbt det faktiskt kan försvinna. jag vet mycket väl hur fort något, någon, man verkligen älskar kan försvinna, jag vet hur det känns att ångra sig att man inte gjorde annorlunda. så, jag ska sluta klaga för mig själv över sånt jag inte har, än, och fokusera på annat. jävla triviala problem liksom, så många timmar jag slösat på att sönderanalysera saker eller hata att världen är orättvis mot mig (haha mot mig?! vem fan är jag?) dont get me wrong, jag är fortfarande cynisk, kommer aldrig sluta vara det. världen är dömd att förgås, allting dör. människor är idioter och livet är inte en saga med ett lyckligt slut, etcetera. men fuck it, "when God gives you aids, make lemonades." (s.s) Jag såg en dokumentär på discovery hos anna i förrgår, den handlade om människor med olika slags ovanliga och allvarliga åkommor. En man hade locked-in-syndrome, ett tillstånd då man är helt paralyserad men fortfarande medveten i hjärnan. han kunde endast kommunicera med sina ögonbryn med hjälp av en apparat, men han hade ändå lyckats göra mycket av sitt liv... ögonbryn people! här går vi "normala" luckybastards runt med armar och ben flängandes, med alla våra sinnen och organ intakta och klagar över vädret eller över att vi inte fick något knull i helgen, eller över att andra pratar alldeles för högt i sina mobiler på diverse kollektivfordon, hahahahahahaha! folk klagar, det är naturligt, men fan, måste man klaga över allting, precis hela tiden? jag är ingen moraltant eller nåt, jag förväntar mig inte att någon skulle ändra sitt sätt att tänka på grund av något jag sagt, det här är en monolog. och jag vet jag vet, man kan inte jämföra sig med andra mindre lottade hela tiden, för visst har alla sina egna personliga problem som ingen annan förstår. men fan det finns så mycket värre problem man kan råka ut för, så mycket skit man inte kan kontrollera som bara händer. jag är så jävla glad att jag just nu sitter i mitt rum vid min dator och lyssnar på beirut, när jag istället kunde suttit fastbunden i någon maniacs källare och väntat på att bli slaktad.