cockeyedcharlie

jag kollade nyss på futurama och såg det finaste, ja finaste, avsnittet ever. säsong 5 avsnitt 9 "the sting": gänget hade i uppdrag att hämta honung från en gigantinsk utomjordisk bikupa med livsfarliga, och enorma, bin. ett bi attackerade leela, fry ställde sig framför och taggen gick igenom honom, leela fick giftet i sig och hamnade i koma. (det fattade man mot slutet ialf.) hon hade en sjuk komadröm där fry hade dött och hon var vid liv tack vare honom. han begravdes och kistan skickades ut i rymden. leela var full av sorg och skuld, hon kunde inte komma över det. i sina drömmar var fry där och allting var underbart, men i slutet av varje dröm bad han henne att vakna upp. hon fick för sig att han fortfarande levde någonstans och försökte övertyga alla andra, men ingen trodde på henne. allting blev mer och mer absurt, hon höll på att bli galen. ingenting var som det skulle. You have to wake up. tillslut gjorde hon det, hon vaknade upp ur koman och bredvid henne satt fry, han hade inte lämnat hennes sida en sekund och pratade till henne, för att få henne tillbaka. Jag svär att jag blev tårögd haha! jag blir så frustrerad på leela, att hon aldrig ger fry en chans bara för han råkar vara lite slow. men jag är ju likadan? eh, jag brukar aldrig ge någon en chans, även när jag kanske borde. men jag stör mig inte på mig själv bara på leela, för det är ju så mycket lättare att döma andra. så fort jag börjar störa mig på mig själv kommer jag kunna förändra allt, tills dess kan jag bara muttra åt folket på skärmen.

nå nå, nästa avsnitt handlade om ett parallellt universum. (i det var leela och fry ihop för att hon gett honom en chans, haha!) och det är ju jävligt intressant. om det nu skulle finnas ett parallellt, eller flera, universum. vad vet jag? vad vet vi? men det som intresserar mig mest är det universum vi lever i, just nu, exakt nu. jag bryr mig inte om meningen med livet, alla får väl skapa sin egen mening whatever, jag bryr mig snarare om orsaken bakom livet och existensen. existensens essens. och vart i hela friden all existens befinner sig. utanför vårt universum kan jag väl påstå att det finns ett till, och sen ett till utanför det, och ett till, och så vidare. i all oändlighet. det slutar aldrig. ologiskt. jag brukar ligga vaken om nätterna och tänka så hårt på ett ställe utanför alla ställen men jag blir alltid rädd, jag kan inte tänka så mycket längre för plötsligt känns det som att allting i vilken sekund som helst, kommer sluta att existera, eller som om det skapas ett hål och någonting okänt kryper fram ur det hålet och tillintetgör mig föralltid. som att jag imploderar på grund av att mina tankar inte räcker till för att ens förstå ett uns av det hela, men jag vågar aldrig gå så långt, jag vågar aldrig implodera. jag tänker på atomer, på hur allt är atomer, och det lugnar mig, men så fort jag ska tänka på hur atomerna fungerar, fuckas allt upp. hur det fungerar, och vart det befinner sig. i universum, som är oändligt. eh? oändlighet finns ju inte, hur kan det? det är bara ett ord vi hittat på för att beskriva något som vi inte kan sätta fingret på. allting har en början och allting har ett slut, det är logiskt. men oändlighet är så ologiskt att jag får gåshud och blir yr. jag fascineras av alltingets funktion, teven, bilar, kroppen och tankarna. system efter system som är så precisa, så noggrant gjorda där allting har sin egna lilla plats, små pusselbitar one by one, som den mest kärleksfulle konstnärens största verk. allting så exakt, varje penseldrag så fulländat. ändå tror jag inte på gud, jag vägrar. det innebär endast fler frågetecken och jag orkar inte med sånt. men ändå?
När jag tänker på hur mitt hjärta bankar i min kropp; i en exakt fart med exakta mellanrum, hur jag hör och känner det banka, hur det sitter fast innuti mig och vägrar hoppa ut oavsett hur hårt jag än önskar det ibland: jag kan inte hjälpa att få för mig.. allting är bara på låtsas.