Le Mur
"Det är som i en mardröm", sa Tom. "Man vill tänka på något, man tycker hela tiden att det är där och att man kommer att begripa det och så glider det undan, sjunker ner igen. Jag säger mig: att efteråt så kommer det inte att finnas någonting. Men jag begriper inte vad det betyder. Ibland är jag nära att nå fram dit ... och så sjunker det undan igen, jag börjar att tänka på smärtorna, på kulorna, på knallarna. Jag svär på att jag är materialist, jag kommer inte att bli tokig. Men det är någonting som inte stämmer. Jag ser mitt lik; det är inte svårt, men det är jag som ser det men mina ögon. Jag måste nå fram till att tänka ... att tänka att jag inte kommer att se någonting mer, att jag inte kommer att höra någonting mer och att världen kommer att fortsätta för de andra.
...
Tom var också ensam, men inte på samma sätt. Han hade satt sig grensle över bänken och betraktade den med ett slags leende, han såg förvånad ut. Han sträckte fram handen och rörde försiktigt vid träet, som om han hade varit rädd att slå sönder någonting; sedan tryckte han åt sig handen igen och rös till. Jag skulle inte ha roat mig med att röra vid bänken ifall jag hade varit i Toms ställe; det var fortfarande irländarens komedi, men jag tyckte också att tingen såg lustiga ut; de var otydligare än vanligt, hade inte samma fasthet längre. Jag behövde bara titta på bänken, lampan, kolhögen för att känna att jag skulle dö. Jag kunde naturligtvis inte föreställa mig min död alldeles klart, men jag såg den överallt, i tingen, i att tingen diskret hade dragit sig undan och höll sig på avstånd precis som folk som talar med låg röst vid en dödsbädd. Det var sin död som Tom rörde när han rörde vid träet i bänken.
- Sartre, Muren.
Jag vill inte bli avrättad, eller vill jag? Jag vill veta när jag dör, två timmar innan, eller kanske inte? Jag vill se mig dö bland saker och ting, se dem leva och se mig dö. Inte bara känna att existensen går ur mig, utan också tänka mig det hela, en liten stund innan, som ett genrep. Genrepa döden. Så att den inte smyger sig på bakom min rygg. Jag vill inte att mitt sista ansiktsuttryck ska skrika av förvåning. Mitt i allt ovisst vill jag ha något klart för mig. jag vill känna min död, att den kommer. Varför fick inte jag vara Tom? Jag skulle passat bättre som en bikaraktär i en bok, än huvudrollen i mitt egna liv.
...
Tom var också ensam, men inte på samma sätt. Han hade satt sig grensle över bänken och betraktade den med ett slags leende, han såg förvånad ut. Han sträckte fram handen och rörde försiktigt vid träet, som om han hade varit rädd att slå sönder någonting; sedan tryckte han åt sig handen igen och rös till. Jag skulle inte ha roat mig med att röra vid bänken ifall jag hade varit i Toms ställe; det var fortfarande irländarens komedi, men jag tyckte också att tingen såg lustiga ut; de var otydligare än vanligt, hade inte samma fasthet längre. Jag behövde bara titta på bänken, lampan, kolhögen för att känna att jag skulle dö. Jag kunde naturligtvis inte föreställa mig min död alldeles klart, men jag såg den överallt, i tingen, i att tingen diskret hade dragit sig undan och höll sig på avstånd precis som folk som talar med låg röst vid en dödsbädd. Det var sin död som Tom rörde när han rörde vid träet i bänken.
- Sartre, Muren.
Jag vill inte bli avrättad, eller vill jag? Jag vill veta när jag dör, två timmar innan, eller kanske inte? Jag vill se mig dö bland saker och ting, se dem leva och se mig dö. Inte bara känna att existensen går ur mig, utan också tänka mig det hela, en liten stund innan, som ett genrep. Genrepa döden. Så att den inte smyger sig på bakom min rygg. Jag vill inte att mitt sista ansiktsuttryck ska skrika av förvåning. Mitt i allt ovisst vill jag ha något klart för mig. jag vill känna min död, att den kommer. Varför fick inte jag vara Tom? Jag skulle passat bättre som en bikaraktär i en bok, än huvudrollen i mitt egna liv.
Kommentarer
Trackback