vik mig till papper
jag kan inte umgås med folk för länge utan att få lite tid för mig själv. jag måste få vara ensam ungefär lika länge som jag är social under en dag. det går inte annars, jag känner att jag förlorar mig själv bland mängden och slutar tänka klart. jag måste få sitta och lyssna på musik själv med en cigg, utan att någon tvingar sig in i ett samtal med mig. ser de inte att jag är upptagen med att vara ensam? har folk ingen respekt? jag kan t o m bli sur på min syster när hon ser att jag är påväg ner och frågar om jag ska ta en cigg och vill följa med. Fan, tänker jag, och jag hatar inte min syster. jag vill bara inte ha sällskap, men när jag säger det till henne blir hon sur för att hon gärna vill ha sällskap. så där står vi utanför dörren båda två och huttrar, tillsammans.
ibland känns det som att jag värderar min ensamhet mer än tiden jag har tillsammans med andra, oavsett vilka det är. och jag brukar inte umgås med folk jag hatar. den öde ön låter nästan alltid lika underbar, men när alla är long gone kommer jag förmodligen hata mig själv för att jag känner såhär. hursomhelst, det kan inte hjälpas. jag lurar bara mig själv när jag tänker att jag vill ha någon bredvid mig, för ärligt talat är det sällan jag känner så. jag kan sakna folk, såklart, jag kan sakna kroppskontakt. jag är bara mänsklig. men jag vill inte vara det, jag vill förneka min natur och bara sitta där på stranden, dagarna i ända, ensam. isolerad. jag leker ofta med tanken och får för mig att jag skulle klarat mig själv rätt så länge. det enda jag egentligen behöver är en kniv, salt och en stor burk med maskar eller något annat som får fiskarna att nappa. i mina tankar har jag även en mp3 med batterier som aldrig dör ut och livsförbrukning av cigaretter, och det skulle faktiskt gå att fixa det med. jag skulle inte vara tvungen till något, fri till att göra allt. springa naken utan att få konstiga blickar, kasta nävar i luften utan att träffa en enda käft. total frihet, total ensamhet. om, om jag någonsin skulle tröttnat på det, finns det många sätt att bara få slut på det hela. jag kan svälta mig själv, drunkna, knocka huvudet för hårt mot en sten eller skära halsen av mig med kniven. jag skulle kunna hänga mig själv i ett palmträd. det vore det ultimata. jag tänker på det, ser min stela kropp dingla från palmträdet i hettan, och det ser fint ut, för att ingen annan ser, ingen annan vet. den tropiska solen lyser så starkt att jag inte ens hinner bli likblek innan insekter och fåglar frossat sönder mig.
ibland känns det som att jag värderar min ensamhet mer än tiden jag har tillsammans med andra, oavsett vilka det är. och jag brukar inte umgås med folk jag hatar. den öde ön låter nästan alltid lika underbar, men när alla är long gone kommer jag förmodligen hata mig själv för att jag känner såhär. hursomhelst, det kan inte hjälpas. jag lurar bara mig själv när jag tänker att jag vill ha någon bredvid mig, för ärligt talat är det sällan jag känner så. jag kan sakna folk, såklart, jag kan sakna kroppskontakt. jag är bara mänsklig. men jag vill inte vara det, jag vill förneka min natur och bara sitta där på stranden, dagarna i ända, ensam. isolerad. jag leker ofta med tanken och får för mig att jag skulle klarat mig själv rätt så länge. det enda jag egentligen behöver är en kniv, salt och en stor burk med maskar eller något annat som får fiskarna att nappa. i mina tankar har jag även en mp3 med batterier som aldrig dör ut och livsförbrukning av cigaretter, och det skulle faktiskt gå att fixa det med. jag skulle inte vara tvungen till något, fri till att göra allt. springa naken utan att få konstiga blickar, kasta nävar i luften utan att träffa en enda käft. total frihet, total ensamhet. om, om jag någonsin skulle tröttnat på det, finns det många sätt att bara få slut på det hela. jag kan svälta mig själv, drunkna, knocka huvudet för hårt mot en sten eller skära halsen av mig med kniven. jag skulle kunna hänga mig själv i ett palmträd. det vore det ultimata. jag tänker på det, ser min stela kropp dingla från palmträdet i hettan, och det ser fint ut, för att ingen annan ser, ingen annan vet. den tropiska solen lyser så starkt att jag inte ens hinner bli likblek innan insekter och fåglar frossat sönder mig.
Kommentarer
Trackback