cockeyedcharlie

För några dagar sedan såg jag Silviu på stan. Vi hade en episod för några år sedan, men inget seriöst blev av. Jag var sexton och han tjugosju, jag kunde inte se förbi ålderskillnaden och föste bort honom. Jag tänker inte på det så mycket mer, förutom när jag råkar få syn på honom. alla minnen blomstrar upp och jag känner mig så jävla löjlig. Jag är ett skämt. Han uppvaktade mig som ingen annan, han lät mig gråta ut i hans famn för mina triviala tonårsproblem, han behandlade mig precis så som jag vill bli behandlad. Och jag föste bort honom. Jag är nog ett skämt. Sista gången vi träffades på riktigt var i en park, sent på kvällen. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och han frågade vad det var. Jag sa att han skrämmer mig. Jag sa att jag var rädd för honom och han tittade tillbaka på mig helt hjälplöst, han förstod inte varför jag kände så och ärligt talat så förstår inte jag det heller. Jag tyckte synd om honom just då och jag hatade mig själv för att jag var så löjlig, för att jag inte kunde kontrollera mina känslor. Han tänkte på mig efter första gången vi sågs, utan att ens ha utbytt ord, han tog initiativet, och när han tittade mig i ögonen såg han igenom mig. Men jag var rädd för honom. Jag måste vara ett skämt. haha! Fan, det är inte det att han var min själsfrände, han var säkert inte ens i närheten av rätt. Det som stör mig är min feghet. jag vågar ingenting känns det som, jävla harhjärta.
Give in to lust Give up to lust? never! ever?