cockeyedcharlie

När jag kollade på tv.nu för ett tag sen märkte jag att skenet bedrar skulle gå på tv4+ fem i elva. Herregud, skenet bedrar, jag har inte sett den på tusen år. den brukade gå på söndagar runt åtta nio tiden, precis innan bedtime. jag minns hur jag kollade på den varje söndag, hur gammal kan jag ha varit? runt åtta, nio tio kanske? jag fattade förmodligen inte ens allt men jag tyckte om den ändå, samtidigt som jag mådde dåligt så fort den kom på, och ännu värre när den tog slut. skenet bedrar var liksom den sista lyckliga stunden av helgen som jag var tvungen att njuta av. jag försökte njuta varje gång, men den verkade alltid ta slut sådär, två timmar för snabbt. jag fick ångest så fort eftertexterna började rulla, sekunder innan satt jag och bad i mitt huvud: nej nej nej inte slut än snälla gud, ta inte slut än har det redan gått en halvtimma?! sen var det läggdags, och jag hatade läggdags, söndagskvällens läggdags. när jag tänker efter tror jag inte det fanns någonting som jag avskydde lika mycket på den tiden, som söndagskvällar. Nu för en stund sen, när jag mindes skenet bedrar igen, gled samma slags ångestkänsla över mig igen, precis som för åtta år sedan. för en sekund kunde jag svära på att jag var tio igen och bodde på fjärdelånggatan i mitt söta lilla flickrum kollandes på min lilla söta Teve som hette Mark. känslan var så intensiv att den varade någon minut till, trots att jag kom på att jag satt i mitt stora mörka rum kollandes på min stora (större) teve som heter Kendo. (kendo kicks marks arse) men så kom jag på, att jag egentligen tycker om den där gamla ångestkänslan. gud vad underbart det vore att bara behöva oroa sig för söndagskvällarna igen, att bara behöva må dåligt några timmar i veckan och sedan harmoni för resten av tiden. jag mår inte ens dåligt nu, men jag vet att det kommer smyga sig på när jag minst anar det, efter ett gott skratt eller vad som helst. igår mådde jag dåligt, idag mådde jag bra, imorgon? imorgon är en onsdag, och för åtta år sedan skulle det innebära en glad dag, ifall inget extremt hemskt skulle inträffat. Men nu? Nu vet jag aldrig vad jag har att vänta av dagarna, ingen säkerhet what so ever. jag kan aldrig leva i nuet för jag oroar mig alldeles för mycket för vad som kan hända sekunden efteråt.