no love lost.
Jag hittade ett gammalt dagboksinlägg och var nära till tårar, igen.
"fuckin london-d-don"
Daterat: Tisdagen den 18:e oktober 2005 kl 23:15
thats it. gänget är splittrat och det kommer säkert bli så som madde sa; innan vi träffas alla samlade igen kommer någon dö. Let it be me. haha. men allvarligt. lördag var det sjukaste jag varit med om på länge. först hängde vi alla hos shady, som vanligt, som om inget var på gång, snackade skit, skämtade, skämtade om att snacka skit, and so on. vi spelade äckelpoker, vilket jag loosade på men klarade av min uppgift utan att behöva visa några kroppsdelar. madde drack rått ägg, rufus drack en liter ljummet vatten med lite lite oboy. och jag, jag vet inte vad jag drack, men det var det äckligaste ever i tell you. sirapaktig konsistens med bitar i som jag inte visste vad dem kom ifrån, nåväl. nåväl. vad gör man inte. för gruppen, menar jag. sen snackade vi lite till skit förresten, och drack te med daimtårta, och när klockan började närma sig ett avlägsnande av någon, började vi prata minnen och första intryck. mitt första intryck av Rufus var: heeey, han såg ju inte så pjåkig ut. hahaha, jag kommer ihåg det så väl, ruttas slappa entré och korta presentation av honom: "mm här är den nya killen.. "Och hans lite förvirrade blick då några började skratta, inte direkt åt honom, utan av nervositet, eller ville dem flörta kanske, jag vet inte. hursomhelst så kom han direkt överens med oss, och jag kallade honom rufus. trodde inte det skulle fastna, men ye det gjorde det. Rufus. jag trodde aldrig att jag skulle reagera så starkt på honom, på ett avsked ifrån honom, men något brast i lördags. jag blev rädd när han kramade om mig. rädd för mig själv, rädd för framtiden. rädd för livet. jag började gråta. först endast lite tårar och sånt där heh, skratt som varslar om att hey, jaja detta är inte hela världen. men när jag såg att shady också hade blöta kinder medan hon kramade honom kunde jag inte hejda mig. jag grät. jag satte mig ner med ryggen mot honom och grät, begravde ansiktet i knäna och grät. han höll om mig, masserade mina axlar för att lugna ner mig och försäkrade mig om att vi kommer träffas igen, allihopa, ”i promise”. jag och rutta ska ju hälsa på om några månader. det är lugnt, you know. Men Nej! Gud! fattar ingen det? Det Är Inte Lugnt, inget är lugnt, inget kommer någonsin vara lugnt. inget förblir likadant, allting förändras hela tiden, alla förändras, alla driver ifrån varandra och lämnar varandra, och dem som inte vågar lämna blir lämnade kvar med naiva minnen om the good old days. för nu har Rufus flyttat till London, bara sådär. jag fattar inte ens hur det kunde gå till, hur vi kunde släppa iväg honom. när han stod utanför dörren och väntade på hissen. det var som i en sjukperverteradjävla dröm, det kunde inte vara sant, var det verkligen sant? han gick in i hissen, vi sprang ner för trapporna i strumpor för att hinna ifatt honom igen, för att gråta för honom igen, för att säga hejdå och verkligen mena det, men det kunde inte vara sant, var det verkligen sant? och sen den där äckliga känslan av att detta var början på slutet som var kvar efter att porten stängts igen bakom honom. jag vill inte ens tänka på det, jag vill inte komma ihåg hur mycket jag saknar honom och hur jävla tomt det är utan honom. jag kommer bara gråta mer då. jag skulle kunna gråta nu också om jag bara tillät mig själv, men jag orkar inte. god knows im tired.
Jag tänker inte ens på rufus längre. Vi hälsade ju på honom i london i februari, men efter det gled han iväg, helt. Jag kommer alltid över det, alla vänner som glidit ifrån och lämnat mig, det har på något sätt alltid fixat sig, we move on. Först var det bella i trean, min allra bästa vän och själsfrände. Hennes flytt till lund gjorde att jag isolerade mig och det var inte förrän sent i femman som jag hittade vänner i Issa och Kristina. Men nu är dem ju också borta, och igen trodde jag att jag skulle gå under, jag önskade att hela världen skulle stanna upp och implodera. Men den bara fortsatte, och mitt liv likaså. Nu tänker jag inte på dem så mycket, och senast vi sågs, för några veckor sedan, var det som om jag inte kände dem längre. Vi satt där på café som främlingar och jag ville helst gå därifrån. Jag får ångest varje gång min födelsedag närmar sig, jag grät som ett barn när jag fyllde arton och skulle bli "vuxen", månader innan studenten såg jag rött framför mig och alla mina vänner var noga med att inte nämna den avskyvärda dagen, de försökte trösta men jag ville inte tröstas. Ingen kan trösta mig igenom en förändring, jag är bara för envis, jag vill må dåligt, för att sedan kunna må bättre. Jag klarar mig alltid, jag vet. Men ändå hatar jag förändringar. Ifall jag kunnat hade jag förmodligen stått kvar på samma punkt för resten av livet, helst ensam på en öde ö, då slipper jag lida mig igenom förändringar, jag slipper se folk flytta eller dö ifrån mig. Bara jag och en sandstrand, forever.
"fuckin london-d-don"
Daterat: Tisdagen den 18:e oktober 2005 kl 23:15
thats it. gänget är splittrat och det kommer säkert bli så som madde sa; innan vi träffas alla samlade igen kommer någon dö. Let it be me. haha. men allvarligt. lördag var det sjukaste jag varit med om på länge. först hängde vi alla hos shady, som vanligt, som om inget var på gång, snackade skit, skämtade, skämtade om att snacka skit, and so on. vi spelade äckelpoker, vilket jag loosade på men klarade av min uppgift utan att behöva visa några kroppsdelar. madde drack rått ägg, rufus drack en liter ljummet vatten med lite lite oboy. och jag, jag vet inte vad jag drack, men det var det äckligaste ever i tell you. sirapaktig konsistens med bitar i som jag inte visste vad dem kom ifrån, nåväl. nåväl. vad gör man inte. för gruppen, menar jag. sen snackade vi lite till skit förresten, och drack te med daimtårta, och när klockan började närma sig ett avlägsnande av någon, började vi prata minnen och första intryck. mitt första intryck av Rufus var: heeey, han såg ju inte så pjåkig ut. hahaha, jag kommer ihåg det så väl, ruttas slappa entré och korta presentation av honom: "mm här är den nya killen.. "Och hans lite förvirrade blick då några började skratta, inte direkt åt honom, utan av nervositet, eller ville dem flörta kanske, jag vet inte. hursomhelst så kom han direkt överens med oss, och jag kallade honom rufus. trodde inte det skulle fastna, men ye det gjorde det. Rufus. jag trodde aldrig att jag skulle reagera så starkt på honom, på ett avsked ifrån honom, men något brast i lördags. jag blev rädd när han kramade om mig. rädd för mig själv, rädd för framtiden. rädd för livet. jag började gråta. först endast lite tårar och sånt där heh, skratt som varslar om att hey, jaja detta är inte hela världen. men när jag såg att shady också hade blöta kinder medan hon kramade honom kunde jag inte hejda mig. jag grät. jag satte mig ner med ryggen mot honom och grät, begravde ansiktet i knäna och grät. han höll om mig, masserade mina axlar för att lugna ner mig och försäkrade mig om att vi kommer träffas igen, allihopa, ”i promise”. jag och rutta ska ju hälsa på om några månader. det är lugnt, you know. Men Nej! Gud! fattar ingen det? Det Är Inte Lugnt, inget är lugnt, inget kommer någonsin vara lugnt. inget förblir likadant, allting förändras hela tiden, alla förändras, alla driver ifrån varandra och lämnar varandra, och dem som inte vågar lämna blir lämnade kvar med naiva minnen om the good old days. för nu har Rufus flyttat till London, bara sådär. jag fattar inte ens hur det kunde gå till, hur vi kunde släppa iväg honom. när han stod utanför dörren och väntade på hissen. det var som i en sjukperverteradjävla dröm, det kunde inte vara sant, var det verkligen sant? han gick in i hissen, vi sprang ner för trapporna i strumpor för att hinna ifatt honom igen, för att gråta för honom igen, för att säga hejdå och verkligen mena det, men det kunde inte vara sant, var det verkligen sant? och sen den där äckliga känslan av att detta var början på slutet som var kvar efter att porten stängts igen bakom honom. jag vill inte ens tänka på det, jag vill inte komma ihåg hur mycket jag saknar honom och hur jävla tomt det är utan honom. jag kommer bara gråta mer då. jag skulle kunna gråta nu också om jag bara tillät mig själv, men jag orkar inte. god knows im tired.
Jag tänker inte ens på rufus längre. Vi hälsade ju på honom i london i februari, men efter det gled han iväg, helt. Jag kommer alltid över det, alla vänner som glidit ifrån och lämnat mig, det har på något sätt alltid fixat sig, we move on. Först var det bella i trean, min allra bästa vän och själsfrände. Hennes flytt till lund gjorde att jag isolerade mig och det var inte förrän sent i femman som jag hittade vänner i Issa och Kristina. Men nu är dem ju också borta, och igen trodde jag att jag skulle gå under, jag önskade att hela världen skulle stanna upp och implodera. Men den bara fortsatte, och mitt liv likaså. Nu tänker jag inte på dem så mycket, och senast vi sågs, för några veckor sedan, var det som om jag inte kände dem längre. Vi satt där på café som främlingar och jag ville helst gå därifrån. Jag får ångest varje gång min födelsedag närmar sig, jag grät som ett barn när jag fyllde arton och skulle bli "vuxen", månader innan studenten såg jag rött framför mig och alla mina vänner var noga med att inte nämna den avskyvärda dagen, de försökte trösta men jag ville inte tröstas. Ingen kan trösta mig igenom en förändring, jag är bara för envis, jag vill må dåligt, för att sedan kunna må bättre. Jag klarar mig alltid, jag vet. Men ändå hatar jag förändringar. Ifall jag kunnat hade jag förmodligen stått kvar på samma punkt för resten av livet, helst ensam på en öde ö, då slipper jag lida mig igenom förändringar, jag slipper se folk flytta eller dö ifrån mig. Bara jag och en sandstrand, forever.
Kommentarer
Trackback