cockeyedcharlie

Inatt drömde jag en traumatisk dröm igen. Min mamma skulle avrättas. Allt var som vanligt förutom att sverige var för dödsstraff och lagarna hade blivit strängare, minsta lilla snedsteg kunde skicka dig till giljotinen. Mamma stod i köket och fick ett samtal där en kvinna sa att hon hade brytit mot något och skulle avrättas, hon förstod att det inte fanns något att göra åt det, sånt går inte att överklaga. Så kom jag till köket och lyssnade på samtalet. Mamma gav mig en blick och jag visste vad som hänt. Jag fick panik. Slet åt mig luren och började störtgråta. Kvinnan sa att det inte finns något jag kan göra och böla hjälper inte. Jag skrek på henne, med tårar sprutandes och sprucken röst. Jag frågade henne vad hon hette och vad mamma hade gjort för fel, men hon ville inte svara och bara fortsatte tjata. HÅLL KÄFT HÅLL KÄFT HÅLL KÄÄÄFT!!! DET ÄR MIN MAMMA!!! Jag har aldrig skrikit på det sättet åt en vuxen, inte åt någon överhuvudtaget, aldrig med så mycket tårar och ilska. Det var som om jorden gått sönder under mina fötter och jag försökte förtvivlat att inte halka ner. NEJ NEJ NEJ!! skrek jag men hon lyssnade inte på mig. Och mamma stod bredvid och grät tyst.
Jag älskar såna drömmar för när jag vaknar upp ur dem uppskattar jag verkligheten mer.